Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valakiet - Valakiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1679—88), som arbetade mycket för odlingens
framsteg och bl. a. lät öfversätta bibeln till
rumänska. Han tvangs af turkarna att deltaga i
belägringen af Wien 1683, men underhöll därvid hemliga
förbindelser med de belägrade och upphöjdes sedermera
af kejsaren till riksgrefve. Efter hans död skyndade
bojarerna sig att välja hans systerson Konstantin II
Brankovan (1688—1714) för att utestänga grekerna,
och Porten bekräftade, för en betydande summa, hans
val. Anklagad för hemliga stämplingar med tsar Peter,
då denne efter Poltavaslaget ryckte an mot Turkiet
(1711), samt med andra makter, förklarades han 1714
afsatt, fördes till Konstantinopel och halshöggs
jämte sina fyra söner. V. förlorade därefter sista
skymten af oberoende, ty sultanen utnämnde efter den
tiden själf furstarna, som nu buro titeln hospodar och
togos bland de mestbjudande fanarioterna (vanligen
Portens tolkar eller andra hoftjänstemän), hvilka
utsögo landet för att kunna betala sin värdighet. De
utgallrade på 100 år nästan hela den inhemska
adeln och ersatte den med bestickliga uppkomlingar
från Stambul. Hospodarerna, som ömsevis tillhörde
familjerna Maurokordatos, Rakovitsa, Ghika,
Ypsilanti, Karadja, Sutzu och Moruzi, innehade makten
vanligen endast ett par år, då de afsattes och fingo
lämna plats åt en lyckligare medtäflare. Somliga
återkommo dock till väldet, naturligtvis mot ny
betalning till Porten, flera gånger, såsom Konstantin
Maurokordatos, hvilken 1730—63 sex gånger var
hospodar. Vid många tillfällen låg hospodarernas makt
nere tillföljd af rysk ockupation, nämligen 1768—74,
1789—92, 1806—12, 1828—34, 1848—50, 1853—54. I freden
i Kutschuk Kainardji (se d. o.) 1774 förmådde
Ryssland Porten bl. a. att nedsätta tributen och
erkänna det valakiska sändebudets i Konstantinopel
folkrättsliga ställning samt ge Ryssland rätt att
intervenera till furstendömets (liksom äfven till
Moldaus) bästa. I själfva verket utöfvade Ryssland
efter den tiden genom sitt sändebud i Konstantinopel
protektorat öfver V. (och Moldau). Emellertid, då
fanarioten Alexander Ypsilanti i spetsen för hetairian
(se d. o. 2) 1821 sökte draga in V. i grekernas
resning emot Porten, träffade han på motstånd hos
ett rumänsk-nationellt parti, under ledning af Todor
Vladimirescu, som ville "rensa V. från grekerna", men
mördades genom deras anslag. Likväl hade Vladimirescus
försök till följd, att Porten, förbittrad öfver
det understöd hetairian fått af Moldau-hospodaren
Mihail Sutzu och de i V. bosatte grekerna, beslöt
ge hospodarvärdigheten endast åt inhemska. Grigore
Ghika (se Ghika 3) utnämndes (1822); han ville
reformer, men sträfvandena därefter afbrötos
genom den ryska invasionen 1828. 1774 års fördrag
hade lagt grunden till det ryska protektoratet, och
hvarje senare rysk-turkisk öfverenskommelse (1779 i
Konstantinopel, 1792 i Jassy, 1812 i Bukarest, 1826
i Akjerman, 1829 i Adrianopel, 1834 i Petersburg)
utsträckte Rysslands maktbefogenhet på Portens och
den valakiska frihetens bekostnad. 1832 oktrojerades
en författning, "organiskt reglemente", af Ryssland,
som äfven utnämnde hospodarer: Alexander
Ghika (1834—42) och Georg Bibescu (1842—48),
hvilka mottogo order från Petersburg. Det oaktadt
utvecklade sig nationalkänslan. Under inflytande af
de åter upprättade rumänska skolorna uppstod i V. och
Moldau en litterär och politisk rörelse af nationell
art, riktad mot de greciserade och förryskade
bojarerna. Med anledning däraf läto ryssarna stänga
de nationella skolorna i Jassy och Bukarest. Men
den franska februarirevolutionen af 1848 lämnade
ej heller Donau-furstendömena oberörda. Valakerna
tvungo Bibescu att 23 juni s. å. underskrifva en ny
författning, men kort därpå flydde han ur landet. En
provisorisk regering tillsattes och offentliggjorde en
mycket frisinnad författning. Men ryssar och turkar
inryckte; det "organiska reglementet" återställdes,
och enligt fördraget i Balta-Liman 1 maj 1849 ställdes
hospodarerna, som utnämndes för 7 år, under uppsikt
af en rysk och en turkisk kommissarie. Då ryssarna
1853 öppnade fientligheterna mot Turkiet genom
inbrott i Donaufurstendömena, flydde hospodaren i
V., Barbu Stirbeiu Bibescu (1849—56), till Wien,
lämnande styrelsen åt ministrarna. Sedan ryssarna 1854
förmåtts att utrymma V., besattes det af österrikiska
trupper, och hospodaren återvände. Genom Parisfreden
1856 ställdes furstendömena under de kontraherande
makternas gemensamma garanti; Rysslands protektorat
upphäfdes; Porten skulle fortfarande ha öfverhögheten
öfver furstendömena, men förband sig att respektera
deras själfständighet med afseende på den inre
styrelsen. En europeisk kommission skulle samlas i
Bukarest för att revidera de båda furstendömenas lagar
och författningar i samråd med af Porten för detta
ändamål sammankallade nationalråd ("divaner") från
bägge furstendömena. Vid kommissionens sammanträde
i sept. 1857 uttryckte nationalråden enhälligt
önskvärdheten af furstendömenas förening till en
enda stat, Rumänien, med gemensam representation
och under styrelse af en ur någon af de regerande
dynastierna i Europa vald furste. Men konferensen i
Paris (aug. 1858) beslöt, att furstendömena skulle
ha hvar sin för lifstiden utsedde hospodar och
hvar sin representation samt att en centralkommitté
skulle tillsättas i Foksjani att förbereda lagar af
gemensamt intresse, hvilka skulle hänskjutas till
de bägge representationernas afgörande. I enlighet
därmed samlades i Bukarest och Jassy deputerade
från de resp. furstendömena. Dessa valde enhälligt
(Moldaus 17 jan. och V:s 5 febr. 1859) Alexandru
Ioan Kusa till furste, och därmed var,
trots den europeiska konferensen, en personalunion
genomförd. Furst Kusas val godkändes sedermera såväl
af traktatmakterna som af Porten. Om V:s senare öden
se Rumänien (Historia); om de tidigare jfr äfven
Moldau. Litt.: N. Iorga, "Mihail Viteazul" (1900),
och "Geschichte des rumänischen volkes etc." (2
bd, 1905), de Martonne, "La Valachie. Essai de
monographie géographique" (1903), och v. Wlislocki
(i Helmolts "Weltgeschichte", bd 5, 1905). Jfr äfven
litteraturanvisningar under Moldau och Rumänien.
(V. S—g.)
Valakiska språket. Se Rumänska språket
och litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
