Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valamit - Valamo - Valangin - Valans spådom - Valaoritis (Balaorites), Aristotelis - Valaskialf l. Válaskialf - Valazé, Charles Éléonor du Friche de - Valbarhet - Walbeck, Henrik Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valamit. Se Valamo.
Valamo [va’lamå], stort och berömdt grekisk-katolskt
kloster på en af ett 30-tal större och mindre
öar bestående skärgårdsgrupp i den djupa nordliga
delen af Ladoga sjö i Sordavala socken af Viborgs
län. Det ligger på 45 km. afstånd från Sordavala, med
hvilket det har regelbunden ångbåtsförbindelse under
sommarhalfåret. Berggrunden utgöres företrädesvis
af diabas, som brutits sönder genom preglaciala
förkastningar, hvarvid Ladogas botten sänkt sig och
öarna blifvit kvarstående som horstar. På hufvudön,
Valamo, når den högsta punkten 61 m. öfver Ladogas
yta; på den vildsköna Helgonön (fi. Pyhityssaari)
når berggrunden 40 m. samt sänker sig sedan mot
ö. Stränderna äro flerstädes mycket branta, och
ett kort stycke utanför stranden kan sjöbottnen
sänka sig till 200 m. Diabasen har på några ställen
blifvit sönderklyftad i tärningformade block, som
likt murstenar äro radade på hvarandra. Vid deras
ytterligare söndervittring bildas ett rödaktigt
grus. I skärgårdens östra del anträffas bl. a. en
rödbrun bergart, som fått namnet valamit. I dälderna
ha ganska fruktbar lera och vittringsgrus afsatt
sig. Klimatet är något mildradt genom den djupa
sjöns inverkan. Så t. ex. isbeläggas stränderna något
senare (i Jan.) än vid det närliggande Sordavala,
och först i febr. bli isvägarna tillförlitliga,
ehuru det kan hända, att hårda stormar bryta upp
isen midt i vintern. Islossningen sker först i maj,
och ännu i juni ser man drifis på Ladogas yta. De
hårda stormarna hindra äfven skogens växt, så
att trots munkarnas goda omvårdnad resliga furor
finnas blott på väl skyddade ställen. V. har
tack vare munkarnas pietet för naturen redan i
flera århundraden utgjort en naturpark, och ganska
frodig vegetation betäcker dess klippor, utom där
vindarna omöjliggöra sådant. Mest finnes barrskog,
men äfven lundartade formationer i skogsbrynen med
rik örtvegetation. Dalarna äro omsorgsfullt odlade
och förvandlade till åkrar eller trädgårdar. Kärren
ha gjorts till betesmarker. Klostret får grönsaker,
bär, rot- och trädfrukter från eget område. I den
vilda floran märkas flera östliga arter. Faunan
är så till vida egenartad, att rofdjuren utrotats
så när som på räfvar, som tidtals åter invandra
öfver isen. Skogsfågel och småfåglar äro fridlysta
och rätt tama; detsamma är fallet med en del
sjöfågelarter. Under Världskriget decimerades
dock fågelskarorna något genom tjufskytte från
militärens sida. V. gör ett imponerande intryck,
när man närmar sig detsamma från sjösidan. Ur
lummiga omgifningar resa sig ståtliga kyrkor,
klosterbyggnader och pilgrimshotell (det största
med plats för 200 pilgrimer). Den största kyrkan är
Kristi förklaringskyrka med sitt 68 m. höga klocktorn,
hvarifrån man har utsikt öfver hela skärgården. Dess
5 kupoler och tornet äro rikt förgyllda. Utom denna
finnes ett 20-tal andra kyrkor och kapell. Enligt
traditionen grundlades klostret 992 af två munkar,
Sergej och Herman, från klostret Athos, som där
samlade en skara eremiter omkring sig. Sannolikt fick
det emellertid sin första organisation först 1329,
då de kringboende karelarna till största delen voro
kristnade. Då klostret låg intill gränsen mellan två
riken, som sträfvade att utvidga sina områden, blef
det ofta utsatt för krigiska öfverfall. Munkarna ha
om dessa sina särskilda traditioner, hvilka icke
öfverensstämma med historien. Så t. ex. berättas,
att konung Magnus Eriksson 1350 med sin flotta
försökte bemäktiga sig öarna, men att i följd af
munkarnas böner flottan strandade och förgicks,
hvarvid allt manskap drunknade, men konungen
ensam räddades. Han öfvergick sedan, heter det,
till grekiska tron och afled 1371. Hans graf med
inskript om hans omvändelse visas ännu. 1578 och
1580 förstörde svenskarna klostret, hvilket dock
efter freden i Teusina återuppbyggdes. Men 1610—11
ankommo nya skaror under Jakob De la Gardie och
förstörde klostret i grund, hvarefter det någon tid
låg öde. Först under Peter den stores tid blomstrade
det åter upp. Under Världskriget och den ryska
revolutionen undgick klostret större förödelse, ehuru
en stor del af dess skatter förbrukades. 1920 erhöllo
munkarna finsk medborgarrätt. Litt.: Y. Nielsen,
"Valamo" (i "Det norske geogr. selsk:s aarbog").
J. E. R.
Valangin [-lãʃä’], stad i schweiziska kantonen
Neuchâtel, 4 km. n. v. om staden Neuchâtel, vid högra
stranden af Seyon och foten af Chaumont. Omkr. 450
inv. V. var hufvudort i grefskapet V., som omfattade
Val de Ruz och Clods de la Franchise, eller trakten
omkring Chaux-de-Fonds, Locle och Brenets. Det
tillhörde ett par grenar af huset Neuchâtel
och förenades 1592 med furstendömet Neuchâtel.
A. N—d.
Valans spådom. Se Voluspa.
Valaoritis (nygrek. namnform Balaorites), Aristotelis,
nygrekisk skald. Se Nygrekiska litteraturen, sp. 206.
Valaskialf l. Válaskialf, nord. myt., är enligt
Grímnismál och Snorres Edda en gudaboning, i urtiden
konstnärligt uppförd och täckt med silfver. Hvilken
gud den tillhört, är ovisst. Är det, såsom några
antaga, Odens son, Vále, så betyder ordet eg. "Váles
palats". En troligen oursprungligare redaktion
af Snorres Edda uppger Oden som dess egare, och
skulle detta vara riktigt, torde namnet möjligen
betyda "de dödes palats", d. v. s. detsamma
som Valhall. Jfr Hliðskjálf.
Ad. N—n.
Valazé [-ṡē], Charles Éléonor du Friche de, fransk
politiker, f. 1750 i Alençon, d. 1793 i Paris, var
advokat i sin födelsestad, blef
1792 led. af nationalkonventet, röstade för
dödsstraff för Ludvig XVI, men med uppskof
med straffets verkställande samt bekämpade i konventet
häftigt Berget och Pariskommunen. Han häktades
1793 samtidigt med girondistledarna, dömdes till
döden och begick då själfmord med en dolk midt under
domstolsförhandlingarna.
V. S—g.
Valbarhet. Se Val.
Walbeck, Henrik Johan, finländsk astronom,
f. 11 okt. 1793 i Åbo, d. där (genom själfmord)
23 okt. 1822, blef student 1808 och magister 1815
samt docent i tillämpad matematik 1816, allt vid
Åbo universitet. Han utgaf flera disputationer,
förnämligast i astronomi; bl. a. tillämpade han
sannolikhetskalkylen och minsta kvadratmetoden vid
bearbetandet af observationsmaterialet. Universitetet
egde då ännu blott obetydliga astronomiska
instrument. Först 1817 beslöts uppförandet af ett
observatorium, hvars förste föreståndare W. blef i
egenskap af astronomieobservator. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
