- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
391-392

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom emellertid från att tillträda detta ämbete, och
V. slöt sig då till hans fiender i Nord-Tyskland samt
flydde till Norge 1192, där han till hjälp erhöll en
stor flotta, med hvilken han 1193 vände tillbaka till
Sönderjylland. Han antog nu konunganamn, men blef på
ett möte med Knut i aug. s. å. tagen till fånga och
insatt i hårdt fängelse, först på Nordborg och 1198 på
Söborg. På drottning Dagmars och påfven Innocentius
III:s förböner lössläpptes han 1206 och reste till
Rom, där han vid straff af bannlysning skulle stanna,
till dess påfven skaffat honom ett nytt stift. 1207
lämnade han likväl Rom utan påfvens vetskap, sedan
han ännu en gång blifvit vald till ärkebiskop i
Bremen. Bannlyst, måste han 1209 i Rom ödmjuka
sig för påfven, men fortsatte detta oaktadt äfven
sedermera sina stämplingar mot såväl sin efterträdare
på biskopsstolen som mot konung Valdemar Seier. 1218
ingick V. i Lockums cistercienskloster, där han 1220
löstes från sitt bann, men gjorde 1223 efter konungens
fångenskap ännu ett försök till hämnd. Sedan detta
misslyckats, återvände han till klostret, därifrån
1232 till Citeaux i Frankrike och slöt där sitt
oroliga lif. Se A. Crone, "Valdemar Knudson" (1848).
E. Ebg.

Valdemar, markgrefve af Brandenburg, d. 1319,
tillhörde Askaniska huset, linjen Stendal, och
efterträdde 1305 sin broder Johan V som ättens
hufvudman. V. var en djärf och dådkraftig krigare,
som låg i ständiga fejder med sina grannar och
utvidgade Brandenburgs område. Han efterträddes
af sin kusin Henrik d. y. Då med dennes död (1320)
Askaniska huset i Brandenburg utslocknade, förlänade
kejsar Ludvig Bajraren landet åt sin son Ludvig
d. ä. Men 1348 uppträdde en pilgrim från Jerusalem,
som uppgaf sig vara V., hvilken han lär ha mycket
liknat, med anspråk på Brandenburg, erkändes af flera
i Wolmirstedt församlade furstar och s. å. äfven af
kejsar Karl IV, en fiende till bajerska huset. Då han
senare ej infann sig vid riksdagen i Nürnberg för att
försvara sina anspråk, förklarades han 1350 af denna
för bedragare, men bibehöll sig i Brandenburg, som
till största delen var honom troget, till 1355,
hvarefter han fann en tillflyktsort vid anhaltska
hofvet. Denne falske Valdemar, d. 1356, tros ha
blifvit uppställd som pretendent af de i Anhalt
och Sachsen regerande grenarna af Askaniska huset,
hvilka önskade komma i besittning
af Brandenburg. Häring (pseud. Wilibald Alexis) har
nyttjat honom som stoff för en roman, "Der falsche
Woldemar" (1842).

Valdemar, Kristian, "grefve af Slesvig och Holstein",
f. 1622, son af konung Kristian IV och Kirsten
Munk, upphöjdes till tysk riksgrefve 1630 och
reste utomlands 1637—39 med sin svåger Hannibal
Sehested. Han sändes till Ryssland 1641 och ånyo
1643 för att äkta tsar Mikaels dotter Irene,
men vägrade öfvergå till grekisk-katolska läran
och hölls därför i ett slags fångenskap till i
aug. 1645. Efter sin faders död (1648) umgicks han,
som var lättsinnig, slösaktig och mycket fåfäng, med
planer på att bli vald till konung med förbigående
af halfbrodern Fredrik III och kom därigenom på
spänd fot med denne. Han lefde mest i utlandet,
gick i svensk tjänst 1655 och stupade i en träffning
vid Lublin i april 1656. Åt honom uppförde
Kristian IV 1639—43 "Valdemarsslottet" på Taasinge
(se d. o.). Jfr C. Nyrop, "Nogle oplysninger
om Grev V. Kristians Ruslandsfærd 1643—45" (i
"Dansk hist. tidsskr." Sjette række, III, 2; 1891).
E. Ebg.

Valdemaren, sjö. Se Nyköpingsån, sp. 239.

Valdemarsdagen, 15 juni, årsdagen
för slaget vid Reval 1219, blef 1912
förklarad vara en dansk nationell festdag.
E. Ebg.

Valdemars slott. Se Taasinge.

illustration placeholder
Valdemarsudde med prins Eugens bostad.

Valdemarsudde, lägenhet på Södra Djurgården i
Stockholm vid stora segelleden, ingick liksom
kringliggande område i den förläning af mark på
Valdemarsön, som M. G. De la Gardie 1648 erhöll
af drottning Kristina. Platsen blef mot slutet
af 1600-talet upplåten åt Tjärhandelssocieteten
och omkr. 1725 åt kommissarien O. Ahlström, som
därstädes byggde och röjde. Där var sedermera
oljeslageri och sågverk, någon tid äfven ett
värdshus. Grosshandlaren K. M. Fris, som innehade
området 1783—1807, förskönade platsen, gjorde
sprängningar och fyllningar, anlade "plantager och
trädgårdar" (den närbelägna "Frisens park" har sitt
namn efter honom) samt byggde "tvenne betydliga
väderkvarnar" — den ena af dessa, en oljekvarn "med
marmorstenar och utantill beslagen med koppar",
kvarstår ännu (med årtalet 1785). Platsen innehades
sedan af olika personer, till dess hertigen af Närke,
prins Eugen, som några somrar hyrt en af de gamla
byggnaderna, inköpte hela området 1899. Under de
följande åren omdanades V. med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:14:29 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free