- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
399-400

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemarsvik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Luleå, d. 14 juli 1917 i missionsskolan på
Lidingön. Han blef student i Uppsala 1857, filos.
kandidat 1862, filos. doktor 1863 och prästvigd 1864,
adjunkt vid Växjö högre allmänna läroverk 1862 och
lektor i kristendom, grekiska och hebreiska vid
Umeå högre allmänna läroverk 1864 samt var 1874—1905
lektor i samma ämnen vid Gäfle högre allmänna
läroverk. Under en resa i Amerika utnämndes han
1889 af Yale university till teol. doktor, och 1913
promoverades han i Uppsala till filos. jubeldoktor.

W. var skicklig lärare, men det var som religiös
folkledare och politiker han mer än de fleste
utöfvade inflytande på sin samtid. 1857, vid nitton
års ålder, upplefde han ett religiöst genombrott
och slöt sig till den andliga väckelserörelse,
hvars främste man då var K. O. Rosenius (se
denne). När denne 1868 afled, var W. redan så
känd, att han blef hans efterträdare som redaktör
för tidskr. "Pietisten", väckelserörelsens mest
spridda och älskade uppbyggelseläsning, som han
redigerade till sin död. Härmed hade han en erkänd
ledarställning. 1868 var han led. af kyrkomötet och
gjorde sig där bemärkt för sin slagfärdighet. Äfven
1908, 1909 och 1910 var han kyrkomötesled. Ännu
större uppmärksamhet tilldrog han sig genom
Predikan på 20 Söndagen efter Trefaldighet (1872)
och skriften Om försoningens betydelse (1873) samt
sina teser De iustificatione för pastoralexamen
(s. å.). I dessa skrifter angrep han lärosatser
om försoningen (se Försoning, sp. 490), hvilka
på ett i åtskilligt stötande sätt formulerats af
1600-talets teologer. Men då han ej ännu opponerade
vare sig mot bekännelseskrifternas eller Luthers
åskådning, fick han t. o. m. ett högt betyg i sin
pastoralexamen. Längre gick han i boken Herren är
from, Betraktelser öfver Davids 25:e psalm
(1875;
8:e uppl. 1918; öfv. till eng. 1889, no. 1890,
ty., 2:a uppl. 1890). Där synes han ej alls vilja
veta af någon Guds vedergällande rättfärdighet och
förnekar hvarje lära om "den objektiva försoningen",
d. v. s. att Gud genom Kristus kommit i ett nytt
förhållande till det genom synden från honom skilda
människosläktet. Många ansågo, att W. därmed
gjorde Kristi verk betydelselöst för oss och
att detta måste leda till sedlig slapphet. Ej
mindre än 180 skrifter utkommo inom kort i
frågan, bl. a. inlägg af biskoparna A. F. Beckman,
L. Landgren och G. Billing. Dittills hade Evangeliska
fosterlandsstiftelsen gett någon sammanhållning åt
de många missionsföreningar, som väckelserörelsen
framkallat. Nu uteslötos W. och hans anhängare ur
stiftelsen, som stod kvar på en mera kyrklig och
luthersk ståndpunkt. På den kyrkliga förkunnelsen
har striden otvifvelaktigt haft den inverkan, att
åtskilligt af 1600-talets teologi kommit ur bruk. Men
de kyrklige teologerna ha aldrig anslutit sig till
W:s ensidigheter, utan alltid opponerat mot
dem. Inom väckelserörelsen hade förut de många
lekmannapredikanterna i okunnighet och oklarhet
förkunnat många skiftande och mot hvarandra stridande
meningar. Genom försoningsstriden tvingades alla
till eftertanke och till att söka efter klarhet i sin
uppfattning. Och snart förefunnos endast två partier,
det ena mot, det andra för W. Och dennes anhängare
("Waldenströmarna") hade nu vunnit en enhetlig och
säregen åskådning i en central läropunkt. Efter
uteslutningen ur Evangeliska fosterlandsstiftelsen
behöfde W:s vänner ett nytt enande organ. Då visade
det sig, huru det reformerta inflytandet genom
metodister och baptister på väckelserörelsen burit
frukt. W:s slagord: "Hvar står det skrifvet?" är
prägladt af reformert lagiskhet och icke af luthersk
evangelisk frihet. Och alltmera sträfvade man efter
en kyrkotukt, som genom uteslutning af ovärdiga kunde
ge ett rent nattvardsbord. När W. 1876 hållit en
enskild nattvardsgång för Uppsala missionsförening i
missionshuset, erhöll han varning af domkapitlet. Då
tillkom den s. k. nattvardspetitionen 1877 med 22,334
underskrifter om "att den heliga nattvardens bruk
blir fritt, såsom det gudomliga ordets bruk genom
Guds nåd blifvìt det". Ingen ändring i den kyrkliga
lagstiftningen föranleddes emellertid häraf,
och då bildades 1878 Svenska missionsförbundet
som en sammanslutning af de friförsamlingar och
missionsföreningar, hvilka numera firade egna
nattvardsgudstjänster. Förbundets förste ordf. blef
E. J. Ekman (se denne), en afgjord befrämjare
af separation från kyrkan och bildandet af en
frikyrka. W. däremot hoppades länge, att kyrkan skulle
kunna reformeras till förbundets ståndpunkt. Först
efter flera strider med Uppsala domkapitel tog
han afsked från prästämbetet (1882). Mot Ekman
och dennes radikalare anhängare kämpade han för
barndopet, som dessa förkastade, och författade det
lilla mästerverket i folklig framställningskonst
Barndopets historia (1880; 4:e uppl. 1883; öfv. till
da. 1881). Samtidigt var han emellertid så fördragsam,
att han ville behålla sina motståndare kvar inom
förbundet. Genom sin utomordentligt skickliga
kyrkopolitik inom sitt samfund lyckades han allt
framgent bevara sammanhållningen där trots alla
strider och motsatser.

Under 1880-talet anlitades
W. för flera kommunala uppdrag; bl. a. var
han stadsfullmäktig i Gäfle och landstingsman,
och 1884–1905 var han stadens riksdagsman i Andra
kammaren, som insatte honom 1900–02 i konstitutions-
och 1903–04 i lagutskottet. Varm fosterlandskärlek
var det bärande i hans af liberalism präglade
politiska verksamhet. Därför var han afgjord
försvarsvän. Sitt mesta intresse egnade han åt
nykterhets-, sedlighets- och kyrkliga frågor. På
grund af sin originalitet och drastiska uddighet
hade han kammarens öra som få, men utöfvade ändock
knappast någon betydelsefullare inverkan på besluten,
enär han ej anslöt sig till något parti, utan var
"vilde"; i försvarsfrågan 1892 och 1901 bidrog han
dock kraftigt till försvarets stärkande. Bland W:s
offentliga uppdrag må vidare nämnas ledamotskap i
maltdryckskommittén (1898–1900), egnahemskommittén
(1899–1901) och kommittén ang. lagar om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free