- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
397-398

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemarsvik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

började äfven i det yttre skilja sig från
katolska kyrkan. I Tyskland gingo de i allmänhet
omärkligt upp i lutherdomen. I södern behöllo de
sin organisation. En märkessten i dessa valdensers
historia blef synoden i Cianforan i Angrogna-dalen
1532, där predikanter ("barba", onkel) från olika
delar af Italien och Frankrike i närvaro af Farel
och Olivetanus beslöto den fulla anslutningen
till reformationens idéer. Olivetanus fick i
uppdrag att verkställa en ny bibelöfversättning
på franska, hvilken 1535 utkom. Detta år nåddes
de franske valdenserna emellertid af den blodiga
motreformationen, som Frans I i Frankrike 1534
begynt. Ediktet i Fontainebleau 1540 skärpte
kättarförföljelserna; ett af de rysligaste bladen
i martyrhistorien är det blodbad på valdenserna,
särskildt i Cabrières och Mérendol, som 1545
enligt Frans’ edikt utfördes af den grymme baron
d’Oppède och hvarvid mer än 4,000 dödades. De
återstående franske valdenserna drefvos af nöden i
kalvinismens (hugenotternas) armar. Valdenserna
i Piemonts dalar hade relativ ro (dock brändes
den ädle "barba" Voraglia i Turin 1558), till dess
Savojens hertig genom freden i Cateau-Cambrési fick
Piemont (1560) med förpliktande att undertrycka
reformationen. I blodigt krig tillkämpade sig
valdenserna visserligen seger och freden i Cavour
1561, men deras kommande historia blef en ständig
kedja af öfvervåld och martyrier. I Kalabrien hade
en valdenserkoloni blomstrat upp till nytt lif, men
den utrotades med bålet och galgen 1560–61. Från
Piemont utvisades bl. a. en "barba" Lentulus, som
blifvit vidtberömd genom sitt arbete "Historia delle
grandi e crudeli persecutioni" (1595, utg. 1906
af T. Gay). 1655 väcktes hela Europas fasa af den
framfart, som katolska soldater under förevändning
att söka vinterkvarter öfvade i valdenserdalarna;
Milton skref en berömd hämnd-sonett, och Cromwell
nödgade på Schweiz’ hemställan hertig Karl Emanuel
II att, visserligen blott för tillfället, inställa
våldet. Nantesiska ediktets upphäfvande 1685
och Ludvig XIV:s tryck på hertig Viktor Amadeus II
medförde utvisning af alla predikanter och nya blodiga
massakrer; alla kyrkor förstördes. 3,000 valdenser
utvandrade under outsägliga mödor öfver de
snöhöljda Alperna till Schweiz och Tyskland och grundlade
där nya församlingar. Men nu kom ock den mest
berömda episoden i valdensernas hela historia, när
predikanten Henri Arnauld (d. 1721) med en militäriskt
organiserad skara af omkr. 900 flyktingar gjorde
"la glorieuse rentrée" 1689, återeröfrade dalarna
och nödgade hertigen att 1690 ge valdenserna frihet
och rätt att återupprätta sin kyrka i Piemont. Därmed
voro de blodiga förföljelserna i dalarna slut. Dock
kommo på Ludvig XIV:s uppmaning nya utvisningar
1698 och 1713; Arnauld måste fly till Tyskland, där
alla valdenserförsamlingar 1716 sammanslötos till en
kyrka. Barnrof från valdenserna förekommo ända fram
till 1800-talets midt; penningutpressningar utarmade
valdenserkyrkan alldeles under 1700-talet, och det
religiösa lifvet sjönk djupt, till dess den stora
väckelsen på 1820-talet nådde äfven dalarna (Felix
Neffs besök 1825 och engelsmannen general Beckwiths
verksamhet där 1827–62). 1839 gåfvo valdenserna sig
en kyrkoordning, med en hvart 5:e år sammanträdande
synod af lekmän och präster, hvilken har
högsta lagstiftande makten och stadfäster de af
församlingarna valde prästerna, hvilka måste ha
teol. bildning. Den ädle turinaren d’Azeglio vann
det unga liberala Italien för de efter Napoleons
fall åter förtryckte valdensernas sak och påverkade
konung Karl Albert af Sardinien, så att han inför
den hotande revolutionen genom emancipationsediktet
17 febr. 1848 gaf valdenserna fri religionsutöfning
och samma borgerliga rättigheter som den katolska
befolkningen. Under otaliga hinder från det klerikala
partiet kunde de nu upprätta församlingar och
bygga kyrkor i den ena italienska staden efter den
andra ända ned till Neapel, Palermo och Messina
(först genom Beckwith i Turin 1853; Luther-året
1883 öppnades en valdensisk kyrka i själfva Rom vid
Via nazionale, följd 1913 af en andra vid Piazza
Cavour). Omhvälfningarna 1860 och 1870 lättade
ytterligare valdensernas ställning i Italien,
där de utgöra den nationella formen af evangelisk
kristendom. Sina starkt nationella tendenser ha de
ock senast ådagalagt före och under Världskriget. En
duglig teol. vetenskap ha de numera uppammat med
egen teol. fakultet i Florens; de underhålla viktiga
välgörenhetsanstalter, sprida biblar och traktater,
utge ett flertal tidskrifter och tidningar; deras
kulturella inflytande i Italien är proportionsvis vida
större än deras antal. Af de omkr. 70,000 evangeliska,
som 1910 funnos i Italien, tillhörde omkr. 36,000
valdenserförsamlingar. På sistone ha de vunnit
åtskilliga tusen katolikers öfvergång. Så slungade
ock Benedikt XV sin hårdaste fördömelse mot dem som
"emissari di satana" i den beryktade encyklikan
21 nov. 1915. Utom Italien finnas valdensiska
församlingar i Marseille, Nizza, New York och
framför allt Uruguay, Argentina och North-Carolina
(omkr. 9,000). Litt.: K. Müller, "Die waldenser bis
zum anfang des 14. jahrh." (1886), H. Böhmer i Haucks
"Realencyklopädie für protestantische theologie
und kirche" (bd 20, 3:e uppl. 1908), E. Comba,
"Histoire des vaudois", I (2:a uppl. 1901), Paolo
Calvino, "Evangelische bestrebungen in Italien"
(3:e uppl. 1902), L. Zanoni, "Gli umiliati"
(1911), J. B. Pierron, "Die katholischen armen"
(1911), och T. Gay, "Histoire des vaudois" (1912).
Hj.H—t.

Valdenserrörelsen. Se Valdenser.

Waldenstein. Se Waldstein.

Waldenska omlagringen, kem. Se Walden, P.

Waldenström, svensk släkt, som härstammar från
kronofogden i Norrviken, Bohuslän, Bengt Månsson
(f. omkr. 1637, d. 1712). Hans söner, Anders
Bengtsson
(f. 1665, tullförvaltare i Uddevalla,
öfverkrigskommissarie, d. 1725), och Georg Bengtsson
(f. 1674, d. 1742, fältbokhållaro under Karl
XII:s krig, egare af egendomen Öfre Häröd, Röra
socken, Orust, hvilken till en del ännu innehas af
hans ättlingar), antogo namnet W. Se Georg Fritjof
Waldenström (f. 1828, kapten i flottans mekaniska kår,
d. 1905), "Genealogi och biografier öfver släkten
W." (1903). Släktens mest bekanta medlem är

1. Paul Petter W., ättling i 5:e led till
den ofvannämnde Anders Bengtsson, son till
provinsialläkaren Erik Magnus W., religiös ledare,
predikant, författare, politiker, f. 20 juli 1838 i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free