Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallmo, Uno - Vallmobladlusen - Wallmoden, von, ätt - Wallmoden, 1. Amalie Sophie Marianne von - Wallmoden, 2. Johann Wilhelm von - Wallmoden, 3. Ludwig Georg Thedel von - Vallmofamiljen - Vallmo-olja - Vallmo-ordningen - Vallmästare - Wllner, Franz (Leidesdorf) - Vallnål - Wallnöfer, Adolf - Vallombrosa - Vallombrosa-orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skogsvårdsföreningens årsmöten, där hans slagfärdighet
och med historier kryddade inlägg alltid tillvunnit
sig skogsmännens uppmärksamhet.
G. Sch.
Vallmobladlusen (Aphis rumicis L. = papaveris Fabr.),
zool., en af våra vanligaste bladlusarter, angriper
en mängd kulturväxter, såsom bönor, ärter, spenat
m. fl. Tills helt nyligen kände man ej djurets
utvecklingscykel, men numera vet man, att det hör
till de fakultativt värdväxlande bladlössen samt
att vinteräggen vanligen öfvervintra på Euonymus
och Viburnum. På dessa buskar kunna djuren under
gynnsamma omständigheter lefva under hela sommaren,
men i regel emigrera de på våren till de ofvan
nämnda örterna, och på hösten återvända deras
afkomlingar till buskarna och lägga där sina ägg.
I. T—dh.
Wallmoden [-måden], von, hannoversk adlig
ätt. — 1. Amalie Sophie Marianne von W., mätress
till Georg II af England, f. 1 april 1704, d. 19
okt. 1765, var dotter till hannoverske generalen
J. Fr. D. von Wendt, gifte sig 1727 med Gottlieb
Adam von W., oberhauptmann i Calenberg och blef 1735
älskarinna åt Georg II under ett af dennes besök
i Hannover. Då dennes gemål 1737 aflidit, flyttade
fru von W. till London, skildes 1739 från sin make
och upphöjdes 1740 som konungens erkända mätress
till grefvinna af Yarmouth. Hon blandade sig föga
i politiken och återvände efter konungens död 1760
till Hannover. — 2. Johann Wilhelm von W.-Gimborn,
grefve, den föregåendes yngre son, f. 27 april
1736 i Hannover, d. där 10 okt. 1811, ansågs vara
son till Georg II och uppfostrades vid engelska
hofvet. Han deltog i Ferdinands af Braunschweig
svit i Sjuåriga kriget, blef 1761 generalmajor,
deltog från 1793 i kriget mot Frankrike, blef
1798 braunschweigsk-lüneburgsk fältmarskalk och
tvangs 1803 af general Mortier till kapitulationen
i Artlenburg, genom hvilken den hannoverska armén
upplöstes. W. köpte 1782 det till 1806 riksomedelbara
grefsk. Gimborn. — 3. Ludwig Georg Thedel von W.,
den föregåendes son, militär, f. 1769, d. 1862,
var i hannoversk, preussisk och, 1795—1813, i
österrikisk krigstjänst, hvarunder han avancerade
till fältmarskalklöjtnant, samt gick därefter, med
sistnämnda grad, i rysk. I aug. 1813 utnämnd till
befälhafvare för den 28,000 man starka kår (svenskar,
tyskar, ryssar), som hade till uppgift att vid nedre
Elbe trygga högra flygeln af den af kronprinsen Karl
Johan kommenderade nordarmén, manövrerade han med
framgång emot den af marskalk Davout anförda 13:e
franska kåren, 35,000 man, och slog 16 sept. 1813
vid Göhrde (på vänstra Elbestranden) en fransk
styrka. Sedermera deltog han i inryckningen i
Holstein. 1815 gick W. ånyo i österrikisk tjänst,
blef 1838 general af kavalleriet och verkade till
1848, då han tog afsked, som militärbefälhafvare
i Neapel, på Sicilien och i Milano.
1—2. V. S—g. 3. (H. J—dt.)
Vallmofamiljen, bot. Se Papaveraceæ.
Vallmo-olja (Oleum seminum papaveris), med., tekn.,
är en torkande olja, som erhålles genom pressning af
vallmofrön. Den nyttjas för medicinska ändamål, dock
i allmänhet ej i vårt land; giftiga opiumbeståndsdelar
förekomma ej däri. Vallmo-oljan är vidare, i synnerhet
i Orienten, använd vid matlagning samt nyttjas till beredning
af finare målarfärger; sämre, härsknad olja har
användning i såpfabriker. God vallmo-olja är
blekgul eller nästan färglös, har mild, behaglig
smak, är tunnflytande och kristalliserar först
vid -18° G. Dess eg. v. växlar mellan 0,913 och
0,924. Utbredd i tunt lager, stelnar vallmo-oljan
hastigt. Den består hufvudsakligen af linoljesyrans
glycerid jämte något oljesyreglycerid. Vallmooljan
ger icke den bekanta elaidinreaktionen (se Elain).
O. T. S. (C. G. S.)
Vallmo-ordningen, bot. Se Rhœadales.
Vallmästare, fortif., från 1540-talet benämning på den
i militär byggnadskonst något kunniga person, som hade
vidmakthållandet af en eller flera fästningars vallar
o. d. om hand. Under 1570-talet kallades i Finland
motsvarande befattningshafvare vallvaktmästare. I
början af 1600-talet funnos äfven vallmästare i
fält med uppdrag att handha skansbyggnad o. d. 1630
tillsattes äfven undervallmästare vid af svenskarna
innehafda fästningar i Preussen. Under Trettioåriga
kriget kallades vallmästarna ibland verkmästare (se
d. o.), och denna tid förekommo äfven vallsättare
som biträden åt vallmästarna. Under 1500-talet hade
sådana biträden kallats vallmästardrängar. Vid midten
af 1600-talet hade vallmästarna i allmänhet försvunnit
utom på vissa slottsstater, där sådana ännu någon
tid funnos uppförda, och i de tyska besittningarna,
där såväl vallmästare som vallsättare funnos kvar
(i Greifswald fanns några år en vallmästarlöjtnant)
ända tills därvarande fästningar under Karl
XII:s krig gingo förlorade. Efter krigets slut
återinfördes emellertid båda befattningarna vid
samtliga fortifikationsbrigader och räknades
först till handtverksstaten, men efter 1739 till
underofficerare, hvarvid vallmästarna motsvarade
underkonduktörer och vallsättarna sergeanter. De
bibehöllos sedan till Fortifikationens omorganisation
1811.
L. W:son M.
Wallner, Franz (hette eg. Leidesdorf), tysk
teaterledare, f. 1810 i Wien, d. 1876 i Nizza,
beträdde tiljan 1830 och företog långvariga
gästspelsresor, tills han 1855 öfvertog
Königstädter-teatern i Berlin. 1864 uppbyggde han
i dennas ställe den storartade Wallner-teatern,
egnad åt lustspelet, farsen och folkdramat. Han
drog sig tillbaka från dess ledning 1868 för att
kunna tillfredsställa sin lust för vidsträckta
resor. Dessa liksom ock sina teaterminnen skildrade
han i åtskilliga utgifna arbeten.
Vallnål, fortif. Se Palissad.
Wallnöfer, Adolf, österrikisk sångare (baryton)
och tonsättare, f. 1854 i Wien, utbildade sig där i
sång och komposition, skördade stora framgångar som
Wagnersångare i olika österrikiska och tyska städer
samt i Nord-Amerika och Ryssland samt är numera
sånglärare i München. Han har komponerat en mängd
behagliga och sångbara visor och ballader, några
körverk, pianohäften, operan Eddystone (1889),
kammarmusikverk m. m. samt i Resonanztonlehre
framställt sin sångmetod.
Vallombrosa [-bråsa], kloster. Se Vallombrosa-orden.
Vallombrosa-orden [-bråsa-], katolsk munkorden,
urspr. en kongregation på benediktinregelns grund,
bildad omkring den af den helige Gualberto (se d. o.),
omkr. 1038 grundlagda eremitkolonien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
