Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Valparaiso
- Walpers, Wilhelm Gerhard
- Walpole, 1. Sir Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
El Almendral. Tills. hade de 1916 201,507 inv. En liten
stad för sig bildar Vina del Mar ("vingården vid
hafvet"), som är de rike invånarnas hemvist med de
finaste hotellen och klubbarna och en utomordentligt
vackert belägen trafvarbana. Under spanska tiden
spelade V. en underordnad roll och hade 1820 endast
omkr. 5,000 inv. Efter frihetskriget steg emellertid
betydelsen, och f. n. (1920) är V. medelpunkten för
hela Chiles industri och handel, hvilka dock till
ej ringa del äro i händerna på utlänningar. Som
exporthamn har V. mindre betydelse (Chiles stora
exportartikel, chilesalpetern, förekommer längre
åt n.), däremot är V. utan gensägelse landets
främsta importhamn. 1908 besöktes hamnen af fartyg
om tills. 2,651,000 ton. Staden står genom järnväg
i förbindelse med Santiago, hvilken järnväg sedan
öfver Cumbrepasset fortsätter till Buenos Aires,
den första transandinska banan i Syd-Amerika
(tunneln vid Cumbre färdigbyggd 1910). I staden
finnas industriella anläggningar af mångahanda
slag, maskin-, vagn- och mineralvattenfabriker,
sockerraffinaderier, brännerier, bryggerier,
dessutom varf och andra anläggningar tillhörande
skeppsbyggeri. En nyinrättad handelshögskola står just
(1920) i begrepp att begynna sin verksamhet. Staden
har lidit svårt genom jordbäfningar; minnesvärda äro
de från åren 1730, 1822, 1839, 1873 och 1906. Under
den sistnämnda (aug. 1906) blef den på lösare mark
stående stadsdelen El Almendral nästan alldeles
förstörd genom jordstötar och brand, men har snabbt
blifvit återuppbyggd.
1 o. 2. A. N—d.
Walpers, Wilhelm Gerhard, tysk botanist, f. 1816 i Mühlhausen
(Thüringen), d. 1853 (för egen hand) i Köpenick
(Berlin), utgaf en serie omfångsrika uppslagsböcker
öfver nya arter och andra framsteg inom fytografien
under titeln Repertorium botanices systematicæ (6 bd,
1842—47), sedermera under titeln Annales botanices
systematicæ (3 bd, 1848—53), efter W:s död fortsatt
af C. Müller i Berlin (bd 4—7, 1857—71, omfattande
1851—66).
C. Lmn.
 |
| |
Walpole [ωå’lpå͡ul l. ωå’lpå͡ul]. 1. Sir Robert W.,
sedermera 1:e earl af Orford, engelsk statsman,
f. 26 aug. 1676 på släktgodset Houghton, d. 18 mars
1745 i London, tillhörde en gammal landtjunkarsläkt i
Norfolk och var, såsom yngre son, bestämd för kyrkan,
men lämnade universitetet vid sin äldre broders död
1698 och intog 1701 sin faders plats bland whigs
i underhuset. Marlboroughs och dennes makas gunst
banade honom vägen till ämbetsverken. 1705 kom han in
i amiralitetsrådet, 1708 blef han statssekreterare
för krigsärenden (secretary at war) och jan. 1710
därjämte skattmästare i marinen. Men han följde också
Marlborough i fallet hösten 1710 och nödgades afgå
ur krigsministeriet (sept. 1710) och från sin post
i marinen (jan. 1711). W. blef nu
ledare för oppositionen i underhuset och verkade så
häftigt — både i pressen och i den parlamentariska
debatten — för sin fallna sak, att motståndarna 1712
insatte honom i Tower på några månader, orättvist
åtalad för korruption. Därmed var honom beredd
äfven martyrens popularitet. 1713 invaldes han åter
i underhuset, och genom hannoverska dynastiens
uppstigande på tronen (1714) kom hans parti i
varaktig besittning af makten. W. avancerade nu till
generalkrigskommissarie, ledde åtalsaktionon mot
Bolingbroke för högförräderi och blef 11 okt. 1715
skattkammarkansler och förste skattkammarlord
med ledande ställning inom ministären. I april
1717 afbröts hans bana för en tid genom en schism
inom hans eget parti, där Sunderland hos konungen
motarbetade honom och hans vän Townshend, men i
april 1721 kallades han af folkets röst åter i
spetsen för ärendena under den finanskris, som
vållats af Söderhafskompaniets fall. W. blef nu
ånyo förste skattkammarlord och skattkammarkansler
samt behöll sin maktställning i 21 års tid, stödd på
Georg I:s och sedermera, efter Georg I:s död 1727,
drottning Karolinas gunst. Drottningens död (1737)
och prinsens af Wales öppna opposition började sent
omsider rubba hans ställning. Pressen begynte dundra
öfver hans undfallenhet i handelsförvecklingarna med
Spanien. Mot sin vilja drefs W., som efter Townshends
afgång 1730 blifvit den verklige ledaren äfven af
utrikespolitiken, till krigsförklaring, men motgångar
i kriget ökade hans impopularitet. Den majoritet, på
hvilken han kunde räkna i parlamentet, smälte samman
alltmer, och 11 febr. 1742 fick han sitt afsked,
hvarvid honom gåfvos titeln earl of Orford och en
årlig pension af 4,000 pd st. Konungens fortfarande
ynnest gjorde ett parlamentsåtal om intet och följde
honom i privatlifvet, som han framlefde i sin hembygd,
tid efter annan äfven efter sin afgång rådspord af
konungen. — W. är Englands förste parlamentariske
minister, upphöjd och fallen genom parlamentariska
inflytelser, och han var äfven den förste, som
konsekvent genomförde grundsatsen om en enhetlig
ministär. Som talare var han icke glänsande, men
klar och redig samt aldrig svarslös. Sin egentliga
styrka hade han i finansväsendet ("tidens bäste
räknemästare"). På hans program stod sparsamheten
främst, och statsskulden och räntorna nedsattes
genom skickliga operationer betydligt. Som politiker
utmärktes W. af en genomgående praktisk blick,
oförvillad äfven i kriser, men oaflåtligt uppmärksam
på att afvända alla häftiga skakningar. Därför
gaf han vika för en stark opinions tryck, äfven
där eftervärlden funnit honom ha haft den rätta
framtidstanken (accisbillen 1733). Såsom konservativ
och sparsam var W. en afgjord fredsvän, som i
det längsta stannade vid de diplomatiska vapnen
allena. Personligen var han en grof och prosaisk
natur, utan all aktning för lifvets ideella makter,
slipprig i tal och lif, en äkta engelsk landtjunkare
från 1700-talet med sin verkliga kärlek vänd till
bordet, glaset och räfbössan, men godmodig och
tillgänglig. Korruptionen i parlamentet anses han
ha satt i system. Jfr Coxe, "Memoirs of the life
and administration of sir Robert W., earl of Orford"
(3 bd, 1798—1800), A. C. Ewald, "Sir Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfck/0290.html
