Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 581-582 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Van Bellelen, Jakob Maarten - Van Boom, Johan - Vanbrugh, sir John - Van Buren, Martin - Wancke, Folke Torbjörn - Vancouver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1847, och sedan 1852 i Groningen, där han var
assistent vid kemiska laboratoriet till 1860;
1854 blef han filos. doktor i Leiden. I Groningen
anställdes han också vid landtbruksskolan, hvilket
hade afgörande betydelse för hans vetenskapliga
intressen. 1864 blef han rektor vid högre
borgarskolan i samma stad. Där påbörjade han "en
undersökning om åkerjordens absorptionsförmåga"
(afslutad och tr. först 1877—78), 1869 blef
han skolrektor i Arnhem och 1874 professor i
kemi i Leiden. Hans agrikulturkemiska studier
ledde till undersökningar öfver kolloider (se
d. o.), åt hvilka han egnade största delen af sin
vetenskapliga verksamhet, som blef af grundläggande
art för kolloid-kemien. V:s viktigaste arbeten
äro öfversatta till ty. En sammanställning af hans
dittills publicerade afh. inom kolloidkemien utgafs
af Wolfg. Ostwald (1907). De förnämsta af dessa äro
10 afh. under den gemensamma titeln Die absorption
(1897—1909). Ueber die absorptionsverbindungen
und das absorptionsvermögen der ackererde (1888)
samt ett stort antal undersökningar af jordarters
sammansättning (1866—1909). V:s arbeten blefvo föga
kända under hans krafts dagar. Först vid slutet af
hans lefnad vunno de allmänt erkännande, hvilket
framgick särskildt af den festskrift ("Gedenkboek"),
som utgafs i anledning af hans 80-årsdag
1910. V. var också under lång tid (1892—1910)
sekreterare vid kommissionen för Hollands geologiska
undersökning, af hvilken han var medlem sedan 1887,
och afgaf som sådan ett stort antal betänkanden.
S. A—s.

Van Boom [fann bωmm], Johan, pianist. Se Boom, J. van.


Vanbrugh [vä’nbrə], sir John, engelsk arkitekt och
lustspelsförfattare, f. 1666, d. 1726, fick sin
uppfostran i Frankrike, kom vid 20 års ålder till
London och var en tid officer. Han representerar
barockstilen i yppig, men tung form. Hans förnämsta
byggnadsverk är slottet Blenheimhouse (nära
Woodstock i Oxfordshire). Bland hans öfriga verk
äro slotten Howard castle (se Byggnadskonsten, bild
å pl. XVII). Seaton Delaval och Grimsthorpe, en del
af hospitalet i Greenwich och Haymarket-teatern. V:s
alster karakteriseras som djärfva och kraftfulla,
af mycken schvung och massverkan, men ofta smaklösa
och med rå och banal detaljbildning. V. adlades
1714 och utnämndes 1715 till arkitekt vid kronans
byggnader. Gladlynt och djärf humor samt outtömlig
liflighet i karaktärer och handling äro utmärkande
för V:s lustspel, i hvilka finare komedi och fars
blandas på ett mindre fördelaktigt sätt, hvarjämte
tidehvarfvets smak för anstötligheter ofta tar
öfverhand. Hans bästa stycken äro Relapse, or
virtue in danger (1697), The provoked wife (1698) och
Confederacy (1705). Hans teaterstycken utgåfvos 1719
(flera uppl.).
(G—g N.)

Van Buren [vän biō’rin], Martin, president i
Nord-Amerikas förenta stater. Se Buren.

Wancke, Folke Torbjörn, idrottsfrämjare, f. 12
febr. 1854 i Edebo, Stockholms län, 1876 anställd
vid Stockholms inteckningsgaranti-a.-b. och 1900—20
kamrer där, har verkat för idrottens utbredning
och turistväsendets utveckling, bl. a. som led.,
alltsedan 1887, af Svenska turistföreningens styrelse
och föreningens kassör 1887—1913.

Vancouver [vänkō’və]. 1. En till Brittiska Columbia
hörande ö, den största utmed Nord-Amerikas västkust,
skild från Columbia i n. genom Drottning Charlottas
sund, i ö. genom Johnstone- och Georgiasunden samt i
s. från staten Washington genom Juan de Fuca-sundet
(se kartan till art. Amerika). V. bildar den
sydliga afslutningen på den storslagna fjordkust,
som sträcker sig från Alaska hit ned och hvars
tillkomst står i förbindelse med den starka
nedisningen af kustkedjan. Ön är endast en lösryckt
del af denna kustkedja, omkr. 450 km. lång och 125
km. bred. Omkr. 40,000 kvkm. (Halland, Blekinge och
Småland tillsammantagna); högsta kända punkten,
M. Victoria, ligger 2,280 m. ö. h. Berggrunden
utgöres af granit samt skikt från trias- och
kritformationen, vid randen äfven tertiära
lager. Kritlagren äro stenkolsförande. Med
sin stenbundna mark är endast en ringa del af
V. odlingsbar, det egentliga odlingsområdet befinner
sig i s. ö. Däremot har ön ypperliga naturrikedomar
i sin skog och sina vattenfall. Kusterna äro
fiskrika. På grund af sitt läge vid hafvet har
V. ett i förhållande till breddgraden (48° 20’—51°
n. br.) mildt klimat, västkusten är fuktigare än
östkusten. Mineraltillgångarna äro ej obetydliga
(guld, koppar m. m.); dock är det knappast mer än
kol, som i afsevärda mängder brytes. Kolgrufvorna
vid Nanaimo på östkusten äro emellertid mycket
gifvande (i bruk sedan 1851). Den infödda befolkningen
utgöres af de s. k. nutkas l. wakash (se
Nordväst-indianer, sp. 1364; jfr äfven pl. Amerikanska
folk 5). Då 1910 en systematisk undersökning af
Canadas befolkning igångsattes, gjordes en början med
nutkastammarna på V:s västkust. Mycket etnografiskt
och folkloristiskt material har redan samlats, men
mera återstår ännu att göra, innan en trogen bild
af kulturförhållandena vunnits. I öns sydöstligaste
del ligger hela Brittiska Columbias hufvudstad,
Victoria, med omkr. 45,000 inv. (1918). Bästa hamnen
på ön är det 3 km. v. om hufvudstaden liggande
Esquimault med ett djup af 11—15 m. och
en stor torrdocka. En järnväg, som löper utmed
östkusten, förbinder Victoria och Esquimault med
det nyssnämnda Nanaimo. — Ön upptäcktes 1592 af
spanjoren Juan de Fuca. Kusten kartlades 1778 af
Cook och på 1790-talet af Vancouver, efter hvilken
ön uppkallats. Det första nybygget anlades 1843 vid
Victoria af Hudsonbaykompaniet, som 1849 fick ön på
10 år åt sig upplåten. 1859 blef ön brittisk koloni,
som 1866 förenades med Brittiska Columbia. — 2. Stad i
Brittiska Columbia omedelbart n. om den tillsandade
mynningen af Fraserfloden vid en djup hafsvik,
som bildar en af de bästa naturliga hamnarna i
världen. V. är ändpunkt för Kanadiska Stillahafsbanan
och utgångspunkt för flera ångbåtslinjer till Kina,
Japan och Australien. V.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>