Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 583-584 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vancouver - Vancouver, George - Vanda - Wanda - Vandal, Louis Jules Albert - Vandaler

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundlades 1885, härjades 1886 af en eldsvåda, som
förstörde de hastigt uppförda träkåkarna, men
uppfördes snart på nytt i sten och tegel och har
sedan gått ovanligt raskt framåt. Befolkningen
utgjorde 1891 14,000, 1901 26,000 och 1911
100,400 pers. V. har rik tillgång på elektrisk
kraft och har alla förutsättningar för att bli en
betydande industristad. F. n. står träindustrien
främst. Säte för en katolsk ärkebiskop (sedan
1908). Ett universitet för Brittiska Columbia
grundlades i V. 1915 och hade 1918—19 525
studerande.
1—2. A. N—d.


Vancouver [vänkō’və], George, engelsk navigatör, f. omkr. 1758, d. 1798,
följde Cook på dennes andra (1772—74) och tredje
(1776—79) upptäcktsresor samt fick 1791 befälet
öfver en expedition, som skulle undersöka västra
kusten af Nord-Amerika i ändamål att möjligen finna
en östlig väg till de stora sjöarna. Efter att
ha besökt Australien och några af Oceaniens öar
följde han Nord-Amerikas kust, kartläggande 1792—94
hela sträckan från 35° upp till 60° n. br. och
därutöfver. Han seglade genom Juan de Fucasundet,
som skiljer ön Vancouver från fastlandet, samt
undersökte på Alaskas kust särskildt Cook’s inlet,
hvars egenskap af sund och icke, såsom man förut
trodde, flod han ådagalade. Hans kartor, som utmärkas
för stor noggrannhet, ha legat till grund för alla
följande arbeten i samma trakter. Hans reseberättelse
(3 bd, jämte ett folioband kartor och kopparstick)
utgafs 1798 af hans broder.

Vanda R. Br., bot., växtsläkte af fam. Orchidaceæ,
underfam. Monandræ, med omkr. 20 arter i indomalajiska
området. De läderartade eller nästan köttiga bladen
sitta i 2 rader på stjälken och äro i knoppläget
sammanvikta. De stora och praktfulla blommorna,
hvilkas läpp har en kort och bred sporre, sitta
i sidoställda klasar. V. tricolor från Java och
V. coerulea från Khasia äro vanliga växthusorkidéer.
G. L—m.

Wanda, polskt mytologiskt kvinnonamn, ett motstycke
till den tjechiska Libuše, enligt legenden dotter
till konung Krak. Hon skulle ha varit förlofvad med
en tysk furste vid namn Rüdiger, men då denne gjorde
ett fälttåg mot Krakau, skulle hon ha befriat landet
från "tyskarna" och efter segern själfmant ha dränkt
sig i Weichsel för att förbli sitt kyskhetslöfte
trogen. Denna sägen omnämnes visserligen i Kadlubeks
krönika på 1200-talet, men mindre detaljeradt än
af senare krönikörer. Förmodligen uppstod sagan på
grund af arkeologiska gräfningar i en kulle vid
Weichsels biflod Dubnia, där hon troddes ha blifvit
begrafven. Sambandet mellan denna tradition och
sägner hos andra folk har påvisats af bl. a. Karlowicz
("Piękna Meluzyna i królewna Wanda"). Rent filologiskt
är W. intet annat än slav. voda (lat. unda,
vatten) som en personifikation af flodgudinnan.
A—d J.

Vandal [vãda’l], Louis Jules Albert,
fransk historiker, f. 7 juli 1853 i Paris,
d. där 30 aug. 1910, var 1877—87 "auditeur" vid
Conseil d’état och efterträdde A. Sorel 1906 som
professor i diplomatisk historia vid École libre des
sciences politiques. Han skref bl. a. En karriole
à travers la Suède et la Norvège (1876), Louis
XV et Elisabeth de Russie (1882; 3:e uppl. 1896),
Le pacha Bonneval (1885), Une ambassade française
en Orient sous Louis XV (1887), behandlande markis
de Villeneuves beskickning 1728—41, Napoléon et
Alexandre I. L’alliance russe sous le premier empire
(3 bd, 1891—96; 4:e uppl. 1898). V:s förnämsta verk,
som två gånger belönades med stora Gobertska priset
af Franska akad. och för honom öppnade dörren till
denna akademi (1896), L’Odyssée d’un ambassadeur. Les
voyages du marquis de Nointel 1670—1680 (1901;
rec. i "Hist. tidskr.", bd 21, 1901) och L’Avènement
de Bonaparte (2 bd, 1902, 1907; öfv. till sv. af
S. F. Eurén: "Bonaparte och Brumaire", 1906, och
"Bonaparte förste konsul", 1917).

Vandaler, ett östgermanskt (se Germaner) folk,
urspr. fördeladt på två stammar, asdinger
(astinger) och silinger — de senare anses
ha gett namn åt Schlesien (jfr d. o.). V. utgjorde
under 1:a årh. e. Kr. en del af lugiernas
stora folkförbund s. om Östersjön vid Weichsel
och Oder, men utbredde sig efter dettas upplösning
i det följande århundradet söderut och bidrogo
därigenom till uppkomsten af markomannkriget (se
Markomanner). Härigenom kommo de i än krigisk, än
fredlig beröring med romarna och fingo af dessa
boningsplatser i Dacien och sedan i Pannonien
(se dessa ord), där de vunnos för arianismen (se
d. o.). I början af 400-talet förenade de sig med
alaner och sveber (se dessa ord) och angrepo 406
det af Stiliko (se d. o.) då på romerska legioner
blottade Gallien. Frankerna (se d. o.), i egenskap
af romerska foederati, sökte hindra deras öfvergång
öfver Rhen, men lyckades ej, och Gallien blef nu
i tre år skådeplats för de tre folkens härjningar,
tills de 409 öfvergingo till Spanien och gjorde sig
till herrar öfver större delen af detta land. Vid
bytets fördelning tillföll nordvästra delen
(Galicien) asdingerna och sveberna, sydvästra
(Lusitanien) alanerna och sydligaste (Bætica)
silingerna. Emellertid gjorde Väst-Roms kejsare
ett försök att återvinna Spanien med tillhjälp af
sina västgotiska foederati (se Västgoter), och mot
dessa ledo silingerna och alanerna sådana nederlag
(416—418), att de ej förmådde bevara sin själfständighet,
utan underkastade sig den asdingiske
konungen, som därefter förde titeln vandalernas
och alanernas konung. Ansatta af sveber och romare,
lämnade asdingerna omkr. 420 Galicien och bosatte
sig äfven de i Syd-Spanien, som sålunda blef
alla vandalers boplats och därför erhöll namnet
Vandalusien (Andalusien). Där erhöll det vandaliska
riket en utmärkt konung i Geiserik (se d. o.),
en af folkvandringens väldigaste härskargestalter,
och denne förde 429 sitt folk öfver till Afrika. Där
bemäktigade han sig småningom alla de västromerska
områdena och skaffade sig en stark sjömakt, som blef
ett gissel för Medelhafsländerna och t. o. m. satte
honom i stånd att 455 plundra själfva Rom. Att därvid
stora konstvärden förstördes, har gett upphofvet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>