Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasaätten, 3. Karl Kristiernsson - Vasaätten, 4. Kettil Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beryktade Ivan Fleming och hans bröder, tilltogo
i våldsamhet och effektivitet, sedan Ivan hösten
1436 måst uppge Stäkeborgs slott, hvilket han 1435
erhållit af konungen, och sålunda helt kunde egna
sig åt aktionen mot Raseborg. K. kunde icke hindra,
att bröderna Fleming på försommaren 1437 satte
sig i besittning af det omstridda fästet, men han
rustade sig omedelbart att i förbund med staden
Reval, som äfvenledes skadades af sjöröfverierna,
drifva dem därifrån, och troligen tack vare dessa
hans anstalter nödgades orostiftarna senast i
aug. s. å. lämna Raseborg, där Karl Tordsson Bonde
nu blef höfvitsman. K. for strax därefter öfver till
Sverige. Fadern lär nu ha sökt förhjälpa honom till
Västerås’ slott och län, men detta misslyckades,
och K. fick nöja sig med Ringstadaholms fäste i
Östergötland. Då han deltog i faderns intriger mot
Karl Knutsson, drogs han med i den förres fall i
början af 1439, hvarvid han måste lämna ifrån sig
Ringstadaholm och åtfölja fadern till Viborg. Han
biträdde nu denne vid de nya krigsrustningarna mot
Karl Knutsson. Det vänskapliga förhållande, hvari
han kommit till staden Reval under det nyssnämnda
samarbetet mot sjöröfvarna, bidrog tydligen i
väsentlig mån till, att denna stad med uppgifvande
af sin gamla fiendskap mot Kristiern Nilsson lämnade
sin medverkan vid ifrågavarande rustningar. Härunder
afled emellertid K. i Reval 8 aug. 1440. Gift med
Ebba Eriksdotter Krummedige (d. 1465), syster
till Kristiern Nilssons andra hustru och efter K:s
död omgift med riddaren och riksrådet Erik Nipertz,
efterlämnade han tre söner: Kettil och Erik, som båda
kommo att spela en betydande politisk roll (se V. 4
och 5), och Johan, riddare vid Kristian I:s kröning
1457, d. ogift 1461. Dessutom hade han två döttrar:
Beata, gift 1454 med riddaren och riksrådet Bo Nilsson
(Grip), och Margareta, nunna i Vadstena kloster 1455
(d. 1460).
4. Kettil Karlsson, den föregåendes son, biskop,
riksföreståndare, f. omkr. 1434, d. 11 aug. 1465,
uppfostrades för det andliga ståndet och inskrefs
19 aug. 1454 vid Rostocks universitet. Efter att ha
vunnit magistergraden tjänstgjorde han någon tid som
kanik i Uppsala, där hans kusin Jöns Bengtsson var
ärkebiskop. Släktskapen med denne man banade honom
väg till Kristian I:s synnerliga gunst, och konungen
beslöt kort efter sin tronbestigning i Sverige att
göra honom till biskop i Linköping. Till en början var
det meningen, att mäster Kettil skulle bli medhjälpare
(koadjutor) till den åldrige innehafvaren af nämnda
biskopsstol Nils König, och konungen gaf honom
för detta ändamål sin varma rekommendation i bref
till påfven febr. 1458. Under tiden dog emellertid
biskop Nils (april s. å.), och mäster Kettil blef af
domkapitlet vald till hans efterträdare, hvarefter
han sommaren 1458, äfven denna gång lifligt anbefalld
af Kristian, själf begaf sig till Rom för att vinna
påflig bekräftelse. Påfven synes emellertid ha tvekat
på grund af hans ungdom, och först i samband med en
ny resa 1459 till påívens dåv. uppehållsort Mantua
lyckades K. (24 sept. s. å.) förvärfva det påfliga
utnämningsbrefvet med åtföljande åldersdispens —
K. var blott 25 år gammal och uppfyllde sålunda
icke de kanoniska kompetensvillkoren. Under sitt
besök i Mantua utförde han äfven diplomatiska
uppdrag vid kurian å konungens vägnar. Återkommen
till Sverige, blef han 1460 formligen invigd i
sitt ämbete. Ehuru K. väsentligen hade Kristian I
att tacka för sin upphöjelse, varade vänskapen dem
emellan endast så länge, som Jöns Bengtsson och
konungen voro öfverens. Då Kristian 1463 kommit
i delo med ärkebiskopen och fört honom fängslad
till Köpenhamn, tog K. obetingadt sin frändes
parti och beslöt att genom en resning mot konungen
framtvinga ärkebiskopens frigifning. I samförstånd
med Jöns Bengtssons öfriga släktingar höjde han i
jan. 1464 upprorsfanan och började belägra slotten i
Östergötland och angränsande delar af Småland. Hans
medsammansvurne reste bönderna i Uppland och Dalarna,
och i febr. begaf sig biskopen själf till Västerås,
där han af de samlade frälsemännen och bönderna
utropades till rikshöfvitsman. Han förde nu de
uppbådade dalkarlarna till Stockholm, där han öppnade
en belägring. Då Kristian under tiden kom antågande
med en dansk här, hvarvid bl. a. K:s biskopsgård
i Linköping plundrades, bröt han emellertid upp
från Stockholm och begaf sig till Dalarna, där han
samlade förstärkningar. Med sina dalamän vann han
så 17 april en lysande seger öfver den förföljande
konungen i Hälleskogen vid Haraker (20 km. n. om
Västerås). Det var första gången sedan Engelbrekts
dagar, som en allmogehär fått tillfälle att afgörande
ingripa i landets öden, och biskop K. framstod som
demokratiens hjälte. Dalkarlarna följde honom nu ånyo
till Stockholm, dit konungen flytt, och belägringen
återupptogs med större kraft än förra gången. Under
tiden gjorde Ture Turesson (Bielke) i Kristians
intresse ett försök att eröfra Västmanland, men biskop
Kettil uppbådade bönderna från Rekarna och slog honom
vid Kvicksundet. Då biskopen emellertid i saknad af en
flotta icke kunde hindra, att det belägrade Stockholm
undsattes från sjösidan, kommo han och dalkarlarna
öfverens om att återinkalla Karl Knutsson från Danzig,
för att denne med en i Preussen samlad flotta och
öfvad här måtte understödja företaget. Sedan Karl
sålunda i aug. anländt till Stockholm med den önskade
hjälpen och under biskop K:s medverkan blifvit hyllad
som konung af belägringshären och borgerskapet i
Stockholms stad, utbröt inom kort en häftig konflikt
mellan den återinsatte konungen å ena sidan, biskop
K. och den under tiden lösgifne Jöns Bengtsson å
den andra. K. beslöt att ånyo rycka till sig högsta
makten, antog senast i dec. titeln riksföreståndare
och började bekriga Karl Knutsson, som dock synes ha
öppnat själfva fientligheterna genom ett angrepp
på ärkebiskopsgården i Uppsala. Sedan K. och Jöns
Bengtsson lyckats komma i besittning af Stockholms
slott, som ända dittills innehafts af Kristian I:s
anhängare, tvangs Karl redan i jan. 1465 att afsäga
sig regeringen. Biskop K:s riksföreståndarskap blef
dock icke af lång varaktighet, ty redan ett halfår
senare bortrycktes han af pesten i Stockholm. —
K. är vid sidan af sin farfader ättens mest betydande
medlem under medeltiden. Under sin korta bana hann
han mäktigt påverka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
