Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vassijaure naturvetenskapliga station - Vassla, Vassle - Vasslegrädde - Vasslekur - Vasslesmör - Vass-svingel - Vasstorf - Vassunda - Vassvikens koppargrufva - Vassviktind - Vassvipp - Vassy - Vassända-Naglum - Vasta - Waste boards - Vastenjaure - Vastes rheingraves l. Rhingraves - Vasto (stad) - Vasto, del - Vastospati - Vastovius, Joannes - Vásuðr - Vat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Abisko, där 1919 dessutom uppställdes högkänsliga
seismografer af furst Golitsyns typ med fotografisk
registrering. Någon bearbetning af de seismografiska
registreringarna har ännu ej publicerats. Det synes
emellertid troligt, att resultat ang. jordstötar
i norra Sverige, som äro för svaga att göra sig
märkbara på de aflägsna seismograferna i Uppsala
och Lund, skola erhållas samt att vid samtidig
bearbetning af material från stationerna i Lund
och Uppsala värdefulla bestämningar af närliggande
eller aflägsna jordskalfshärdars läge samt af
därifrån utgående jordskalfsvågors förlopp skola
kunna göras. För dylika sammanställningar hade dock
förmodligen en för samtliga stationer mera enhetlig
apparatur varit önskvärd. Genom sitt exceptionellt
långt mot n. framskjutna läge torde den lappländska
stationen äfven för internationell seismologisk
forskning kunna vara af betydelse. Lika viktiga som
de meteorologisk-fysiska arbetena torde de botaniska
vara, som utförts af ett stort antal botanister,
som uppehållit sig vid stationen. Bland annat
ha under 2 år ytterligt noggranna fenologiska
observationer anställts. Äfven zoologiska
och geologiska arbeten ha blifvit gjorda med
utgångspunkt från stationen. Genom sin välbelägenhet
har den naturvetenskapliga stationen blifvit en
centralhärd för utforskningen af naturförhållandena
inom den nordligaste delen af Sverige.
A. H—g.
Vassla, Vassle (lat. serum lactis) benämnes
den vätska, som återstår, sedan man ur mjölk
aflägsnat smörfett och ost. Vid mjölksur löpning
uppdelas dess ostämne i parakasein, som jämte
kalk bildar ostmassan, och vasselägghvita, som
jämte mjölkens halt af albumin, mjölksocker och
salter samt en mindre del af fettet stannar
i lösning i vasslan. Dennas mängd växlar efter
mjölkens vattenhalt och ystningens förlopp och
utgör vanligen 87—88 proc. af oskummad, ända upp
till 92 proc. af mycket mager skummad ostmjölk. Den
innehåller i medeltal något öfver 93 proc. vatten,
4,7—5 proc. mjölksocker, 1 proc. ägghvitämnen, 0,6
proc. salter samt en fetthalt växlande från 0,05 efter
separerad och 0,5 proc. efter oskummad mjölk. Dess
näringsvärde är ungefär hälften af skummjölks, och 12
kg. vassla anses motsvara 1 foderenhet. Ur fet vassla
afskiljes, varm som den kommer ur ostkaret, genom
separering vasslegrädde, hvaraf kärnas vasslesmör,
som vanligen innehåller något mer fett och ägghvita
än vanligt smör, men är detta underlägset i lukt och
smak. Ur vassla beredes genom inkokning mesost, men
framför allt används den till utfodring åt svin och,
i mindre mån, åt kalfvar.
H. J. Dft.
Vasslegrädde. Se Vassla.
Vasslekur (ty. molkenkur, af molke,
mjölkvassla). Af get- eller komjölk beredd vassla
(se d. o.) är ett lättsmält, lindrigt afförande medel,
som i förening med klimatet å högt och sundt belägna
kurorter visat fördelaktiga verkningar mot skrofler,
börjande lungsot, gamla luftrörskatarrer samt under
konvalescens efter svåra febrar.
(J. E. J—n.)
Vasslesmör. Se Vassla.
Vass-svingel, bot., namn på Scolochloa festucacea
(se Scolochloa).
Vasstorf. Se Torf, sp. 381—382.
Vassunda, socken i Stockholms län, Ärlinghundra
härad. 3,256 har. 724 inv. (1919). Annex
(sedan 1 maj 1920) till Sigtuna (utgjorde förut
eget pastorat med Haga som annex), Uppsala stift,
Ärlinghundra kontrakt.
Vassvikens koppargrufva (V:s "silfvergrufva"), i
Ånimskogs socken på Dalsland, har under åtskilliga
perioder med större och mindre mellantider
bearbetats, men alltid med förlust. Tiden för grufvans
första bearbetning är okänd. 1736 upptogs den från
ödesmål. Arbetet nedlades dock snart, men sedermera
har denna värdelösa malmfyndighet, om den så kan
kallas, gång på gång åsamkat nya spekulanter stora
förluster.
Th. N—m.*
Vassviktind [-tinn]. Se Norge, sp. 1378.
Vassvipp, bot., den torkade blomställningen af
Phragmites communis, som används till stoppning af
madrasser.
Vassy [-sī], stad i franska dep. Haute-Marne
(Champagne), vid Marnes biflod Blaise. 3,700
inv. (1901). Järnverk. Om "blodbadet i V." 1 mars 1562
se Hugenotter, sp. 1240.
A. N—d.
Vassända-Naglum, socken, förenad af de båda
socknarna Vassända och Naglum, i Älfsborgs län, Väne
härad. 10,764 har. 4,080 inv. (1919). V.-N. bildar
(fr. o. m. 1 maj 1919) med Väne-Ryr ett pastorat
(förut annex till Vänersborgs stad) i Skara stift,
Väne kontrakt. Socknens kyrka benämnes Gustaf Adolf.
Vasta, ö. Se Internationella karantänskommissioner, sp. 785.
Waste boards [ωe͡ist bå’ds], eng., vrakbräder,
utskottsbräder.
Vastenjaure, sjö. Se Lule älf, sp. 1350. — Man har
föreslagit att framdeles använda sjön för reglering
af vattenafrinningen i Lule älf.
Vastes rheingraves l. Rhingraves [vast rä̃gra’v],
fr. Se Dräkt, sp. 936.
Vasto [-tå], stad i italienska prov. Chieti
(Abruzzerna), belägen tätt intill Adriatiska hafvet
och omkr. 45 km. från Apuliens gräns. Med förorter
15,600 inv. (1901). Tekniskt läroverk. I stadshuset
förvaras en samling af i trakten funna romerska
antikviteter och inskrifter. Olivodling utmed
bergssluttningarna. Fiskehamn. V. är de samnitiske
frentanernas Histonium.
A. N—d.
Vasto [-tå], del, general. Se Pescara.
Vastospati. Se Mytologi, sp. 156.
Vastovius, Joannes, författare (födelse- och
dödsår ej kända), öfvergick till katolska läran, var
en af konung Sigismunds svenska anhängare samt blef
protonotarius apostolicus, kanik i Ermeland samt
Sigismunds bibliotekarie och hofpredikant. Han
är hufvudsakligen känd som författare till
Vitis aquilonia (Nordens vinträd), en samling
berättelser om 85 skandinaviska, företrädesvis
svenska, heliga män och kvinnor från 800-talet
t. o. m. början af 1500-talet, utg. i Köln 1523, ny
uppl. 1708 med anmärkningar af E. Benzelius d. y.,
som egnar V. mycket beröm för hans noggranna och
flitiga forskning samt klara och lätta stil. Jfr
Kyrkohistoria, sp. 496.
Vásuðr, nord. myt., är enligt Snorres edda fader till
Vindsval (se d. o.) och farfader till Vintern. Namnet
betyder "den, som ställer till rusk(väder)".
Ad. N—n.
Vat [fat], holl., "fat", ett äldre holländskt målkärl
för flytande varor, senast (till 1869) = 1 hl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
