- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
817-818

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatikanen, Vatikanpalatset (Palazzo Vaticano) - Vatikanens loggier - Vatikankonsiliet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

archiv etc." (1876), H. Bresslau, "Handbuch der
urkundenlehre etc.", I (1912), K. H. Karlssons art. i
"Nord. tidskr." 1905, och Gisbert Brom, "Guide aux
archives du Vatican" (1910).

Biblioteket (Biblioteca apostolica vaticana; jfr
fig. 1 o. 3), grundlagdt af Nikolaus V, förvaradt i
en byggnad, som 1588 uppfördes af Fontana, omfattar
omkr. 400,000 böcker och 45,000 handskrifter. (Bland
handskriftsamlingarna märkes den, som tillhört
drottning Kristina och förvärfvades 1690.) I de vackra
rummen mellan arkivet och biblioteket och tillgängligt
för forskare i bägge finns ett referensbibliotek
(Biblioteca di consultazione), som bildades af Leo
XIII, hufvudsakligen genom gåfvor från nästan alla
länder (äfven från Sverige) och som innehåller de
olika ländernas viktigaste historiska litteratur. Till
dessa afdelningar ansluta sig smärre samlingar af
föremål från den kristna forntiden och af antika
målningar. I bottenvåningen är påfliga mosaikfabriken,
berömd för sina afbildningar i glasmosaik af ryktbara
målningar.

Utmed hela västra sidan af palatskomplexen sträcka
sig de omfattande vatikanska trädgårdarna (se
planen fig. 1), anlagda af Pius IV. Där ligger ett
litet förtjusande kasino, Villa Pia, uppbyggdt
1560 af Pirro Ligorio (se d. o.) för Pius IV,
och på den högsta punkten Leo XIII:s trädgårdshus
("palazzino") invid ett torn från 800-talet,
nuv. bostad för direktören för det närbelägna ansedda
vatikanska observatoriet. Vatikanen utgör jämte
Lateranpalatset i Roms södra utkant och sommarvillan
vid Castel Gandolfo efter 1871 den enda återstod
af Kyrkostaten, öfver hvilken påfven fortfarande
är suverän härskare. Se P. Letarouillys planschverk
"Le Vatican et la basilique de Saint-Pierre de Rome"
(2 foliobd, 1882).

Vatikanens loggier. Se Loggia, sp. 980, och
Vatikanen.

Vatikankonsiliet (officiellt Concilium Vaticanum
primum,
"det första Vatikankonsiliet"), det,
efter romersk-katolsk räkning, tjugonde ekumeniska
kyrkomötet, hölls i Rom i Vatikanen (Peterskyrkan)
8 dec. 1869—20 okt. 1870. Dess förnämsta beslut
var antagandet af dogmen om påfvens infallibilitet
(ofelbarhet), hvars genomdrifvande för det hierarkiska
jesuitpartiet, med kardinal Antonelli i spetsen,
var hufvudsyftet med mötets sammankallande. Inom
det högkyrkliga katolska lägret hade man länge
varit betänkt på att få till stånd ett "ekumeniskt
kyrkomöte", ty sedan Tridentinska mötet (1545—63),
"det nittonde ekumeniska", hade icke hållits
något sådant. Två dagar före utfärdandet af
encyklikan "Quanta cura" 1864 (se PiusIX) förde
den af ofvannämnda jesuitparti styrde påfven Pius
IX själf saken på tal inför kardinalerna. 1867
nedsattes 7 s. k. "kommissioner" för att utarbeta
öfverläggningsämnena vid mötet, hvarvid "den
dogmatiska kommissionen" fick ofelbarhetsdogmen på
sin del, och efter åtskilliga andra förberedelser
utfärdades 1868 på Peter-Paulsfestens dag (29 juni)
den högtidliga kallelsen till mötet genom bullan
"Aeterni Patris unigenitus filius". Under kanondunder
och klockringning öppnades mötet af påfven själf på
Jungfru Marias obefläckade aflelses dag (8 dec.) 1869
för att, såsom kallelsebullan angaf,
"upprätta och befria kyrkan och staten från otrons
och syndens välde". Af de omkr. 1,040 prelater, som
voro berättigade till säte och stämma på konsiliet,
d. v. s. kardinaler, patriarker, ärkebiskopar,
biskopar och ordensgeneraler, hade 716 infunnit
sig. Antalet steg omsider till 764, men minskades
sedan småningom betydligt. Största antalet utgjordes
af italienare. Äfven Amerika (med 113 prelater),
Asien och Australien voro representerade. Också till
de protestantiska kyrkorna, den grekisk-katolska
kyrkan och de öfriga schismatiska kyrkosamfunden
hade ett slags inbjudning till mötet utgått, icke för
att deltaga i förhandlingarna, utan för att de måtte
"skynda att återvända till Kristi enda fårahus"; men
ingenstädes hörsammades denna kallelse. Till "förste
president" vid mötet utnämnde påfven kardinalen
de Angelis (efter kardinal Reisach, som af sjukdom
hade hindrats att någonsin intaga ordförandeplatsen
och som dog redan 23 dec. 1869). Till sekreterare
hade påfven utsett biskop J. Fessler (se
d. o.). Arbetsordningen var uppgjord genom bullan
"Multiplices inter", som för sin stränghet blef
föremål för flera angrepp från det liberalare
partiets sida. Sammanträdena voro af tre slag:
1) Utskottssammanträden (congregationes speciales
l. deputationes), där frågorna undergingo förberedande
behandling. Utskotten utgjordes af ett mindre antal
valda medlemmar, omkr. 24, med en kardinal till
ordf., utnämnd af påfven. 2) Generalkongregationer
(congregationes generales), där frågorna diskuterades
af hela mötet "in pleno", men för slutna dörrar. 3)
Offentliga sessioner (sessiones publicæ), där
besluten skulle högtidligen fattas. Förhandlingarna
skulle i regel föras på latin, men som flertalet af
mötesdeltagarna voro mindre öfvade i att förstå och
uttrycka sig på detta språk, kunde egentliga debatter
ej förekomma. De offentliga sessionerna voro endast
fyra (8 dec. 1869, 6 jan., 24 april och 18 juli 1870),
och efter dem sönderföll mötet i fyra perioder. På
den första sessionen öppnades mötet och bestämdes
tiden för nästa sessions hållande. På den andra
skulle till antagande framläggas ett af jesuiterna
Schrader och Franzelin författadt utkast till
"Constitutio de doctrina catholica contra multiplices
errores ex rationalismo derivatos", i korthet kalladt
"Schema de fide", ett slags dogmatiskt kompendium,
grundadt på "Syllabus errorum" af 1864. Men detta
arbete uppväckte så starkt motstånd, att det måste
återremitteras till den dogmatiska kommissionen. Den
andra offentliga sessionen 6 jan. måste därför i
likhet med den första utfyllas med en ceremoni:
samtliga mötesdeltagarna aflade inför påfven ed på
tridentinska bekännelsen. Under den därpå följande
perioden, mellan andra och tredje sessionen, framlades
ett "Schema de ecclesia Christi" (om Kristi kyrka),
som plötsligt 6 mars försågs med ett bihang angående
påfvens primat af det innehåll, att "påfven i frågor,
som röra tron och det sedliga lifvet, icke kan begå
misstag". Ofelbarhetsdogmen var därmed formligen
förelagd mötet till antagande. Det påflig-jesuitiska
partiet hade hoppats, att ofelbarhetsdogmen skulle
antagas med enstämmig acklamation, men fann till sin
missräkning, att den hade motståndare, visserligen en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfck/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free