Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatikankonsiliet - Vatikansk - Vatinius, Publius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minoritet, men framstående män, såsom kardinalerna
Rauscher och Schwarzenberg, ärkebiskop Conolly,
biskoparna Strossmayer, Hefele, Ketteler, Dupanloup
m. fl. Man vågade ej ens utan vidare komma fram med
dogmen, utan försökte ge saken utseende af, att detta
skedde på grund af en från själfva mötet uttalad
önskan. För detta ändamål hade man uppsatt en till
påfven riktad petition, att han måtte underställa
frågan om ofelbarhetsdogmen mötets afgörande. Men
trots alla ansträngningar hade man dock ej lyckats
få mer än 410 namn på petitionslistan. Kardinal
Rauscher samt några andra prelater hade därefter
författat petitioner i motsatt syfte, hvilka
erhållit 137 underskrifter. Ofelbarhetspetitionen
hade därjämte framkallat häftiga strider i pressen,
och vissa regeringar hade på diplomatisk väg
sökt afstyra det påfliga partiets tilltänkta
steg. Detta partis belägenhet var alltså ytterst
genant, men stödjande sig på de 410 namnen, tog
man mod till sig och framlade, såsom nämndes, i en
hastig vändning ofelbarhetsdogmen "på grund af en
af mötets majoritet uttalad önskan". Sedan detta
skett, sysselsatte sig mötet på de närmast följande
generalkongregationerna dock ej med denna dogm,
utan med granskning af "Schema de fide" för att få
frågan därom klargjord till 3:e sessionen. Spänningen
mellan partierna visade sig emellertid nu tydligare
än förut. 17 generalkongregationer behöfdes för
att komma till rätta med detta "Schema" och dess
ingress ("Proœmium"). Den senare, som innehöll ett
utfall mot protestanterna, blef orsaken till det
stormigaste uppträdet under hela mötet. Kardinal
Schwarzenberg och biskop Strossmayer, hvilka hörde
till oppositionspartiet, kallades till ordningen
af presidenten, och Strossmayer, som därjämte
af de förbittrade fäderna afbröts med tillropen
"kättare!", "ned från talarstolen!" o. s. v.,
måste slutligen ge vika för oväsendet och åtnöja
sig med att följande dag afge en skriftlig protest
mot behandlingen. Sedan "Schema de fide" blifvit för
andra gången jämte sitt "Proœmium" återförvisadt till
förnyad omarbetning af den dogmatiska kommissionen
och af denna delvis blifvit ändradt, blef det vid 3:e
sessionen ändtligen antaget. Då först börjades den
officiella öfverläggningen om "Schema de ecclesia"
och den därtill hörande ofelbarhetsdogmen. Sedan
alla debatter förklarats afslutade, företogs på
generalkongregationen 13 juli en förberedande
omröstning öfver hela "Schema de ecclesia". Af 606
i omröstningen deltagande medlemmar röstade endast
451 ja ("placet"), 88 nej ("non placet") och 62
ja med vissa förbehåll ("placet juxta modum"). Att
på grund af en sådan omröstning vid den blifvande
offentliga sessionen förklara dogmen antagen var
nära nog omöjligt. Infallibilisterna ansträngde
sig för att uppnå ett bättre slutresultat. Påfven
lade t. o. m. i vågskålen tyngden af sin personliga
vilja, och "biskoparna hade ju svurit påfven och den
påfliga stolen lydnad". I detta kritiska läge afsände
oppositionspartiet på aftonen 15 juli en deputation af
6 biskopar för att bedja påfven taga tillbaka eller
åtminstone mildra uttrycken i de delar af "Schema
de ecclesia", som handlade om ofelbarhetsdogmen, men
utan resultat. Dagarna före 18 juli förklarade den
påfliga kurian, att de mötesdeltagare, som så
önskade, finge resa hem. På detta sätt sökte man
undvika skandal och ändå få sin vilja fram. Det
påfliga partiet lyckades vinna på sin sida en del
af ofelbarhetsdogmens motståndare, men de öfrige,
med undantag af två biskopar, begagnade sig af
tillåtelsen att resa hem. Antalet närvarande vid den
4:e sessionen var därför endast 535, och två af dessa,
den korsikanske biskopen Riccio af Cajazzo och den
nordamerikanske biskopen Fitzgerald af Littlerock,
hade mod att offentligt rösta "non placet". (Sedan
lyckades man dock förmå dem stryka öfver "non", så
att beslutet blef enstämmigt.) Efter omröstningen gaf
påfven sin apostoliska sanktion åt kyrkomötets beslut
(se vidare Ofelbarhet). Det kyrkliga aktstycke, som
innehåller och närmare utvecklar detta beslut, kallas
Constitutio Pastor æternus. Konsiliet afslutades
under förhållanden, som voro för påfven särdeles
ogynnsamma. Konung Viktor Emanuels trupper inryckte
20 sept. i Rom, som fråntogs påfven, hvilken därefter
blef "fången i Vatikanen". Konsiliet kunde under
sådana förhållanden ej bli synnerligt lifaktigt. 20
okt. 1870 hemförlofvade den djupt förödmjukade
påfven, genom bullan "Postquam Dei munere", de 20O
medlemmar, som till dess hållit ut i Rom, och uppsköt
fortsättningen af mötesförhandlingarna "till bättre
tider".
Påfvemaktens och påfvekyrkans höjande genom
ofelbarhetsdogmen var det egentliga ändamålet med
Vatikankonsiliet, men detta mål vanns icke, såsom
följderna visade. Följderna voro: en påfvedömets
auktoritet underminerande schism (se Gammalkatoliker),
"kulturkampen" (se d. o.) i Preussen, regeringarnas
misstänksamma hållning i allmänhet gentemot de påfliga
maktsträfvandena och slutligen det undertryckta
missnöjet hos många af de mest framstående
prelaterna. Jfr Quirinus (såsom det antages pseudonym
för den katolske professorn J. Friedrich och Lord
Acton), "Römische briefe vom Concil" (1870),
"Acta et Decreta S. Oec. Concilii Vaticani"
(s. å.), E. Friedberg, "Sammlung der aktenstücke
zum ersten vaticanischen concil mit einem grundriss
der geschichte desselben" (1871—72), J. Friedrich,
"Documenta ad illustrandum Concilium Vaticanum"
(1871), "Tagebuch während des V. C. geführt"
(s. å.) och "Geschichte des V. K.", I—III (1877—87),
Lord Acton, "Zur geschichte des V. C." (1871),
Manning, "The true history of the V. C." (1877),
och Th. Frommann, "Geschichte und kritik des
V. C." (1873). Från jesuitisk-kurial ståndpunkt
Granderaths "Geschichte des V. K.", I—III (1903—06).
J. P.
Vatikansk, som har samband med Vatikanen (se d. o.).
Vatinius, Publius, anhängare till Julius
Cæsar. Ehuru illa känd från sin kvestur 63 f. Kr. och
sin förvaltning i Hispanien, blef han tribun 59
f. Kr. under Cæsars konsulat och bidrog genom ett
lagförslag att skaffa Cæsar det öfverbefäl denne
önskade. Genom Cæsars hjälp blef han slutligen pretor
år 54. Under medborgarkriget förde han befäl på Cæsars
sida och vann en seger öfver Octavius’ flotta vid ön
Tauris i Illyrien. V. spelade en bemärkt, om ock ej
så vacker roll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
