- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
879-880

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenläkare - Vattenlöpare, Braxenmyggor, Vattenmätare, Skräddare, Hydrometridæ, zool. - Vattenmantel, krigsv. Se Kulspruta, sp. 219 - Vattenmelon, bot. Se Arbus och Citrullus - Vattenminskning, geol.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vattenläkare, person, som med kallt vatten behandlar
sjukdomar och åkommor. Se Kallvattenkur.

Vattenlöpare, Braxenmyggor, Vattenmätare, Skräddare,
Hydrometridæ, zool., en till skinnbaggarnas afdelning
Gymnocerata hörande familj, hvars medlemmar tillpassat
sig till att löpa på vattenytan, där de likt öknens
schakaler lifnära sig af döda och döende insekter. De
allra flesta arterna äro sötvattensformer, som lefva
i stillastående vatten (Gerris, tidigare kalladt
Hydrometra) eller i svagt rinnande vatten (Velia),
eller på vattenväxter (Mesovelia), men ett släkte,
hafslöparna (Halobates), finns på hafsytan och har
blifvit anträffadt hundratals mil från land. Djuren
äro smala och långsträckta samt på undersidan klädda
med täta, tilltryckta hår, som stöta vattnet ifrån
sig. Benen, särskildt 2:a och 3:e paret, äro långa
och på undersidan tätt beklädda af styfva hår; hos
ett i tropikerna lefvande släkte (Rheumatobates)
är det 3:e paret starkt förtjockadt och tjänstgör
möjligen som hoppben. — Om de hit hänvisade Oceanites
se d. o. Suppl.
I. T—dh.

Vattenmantel, krigsv. Se Kulspruta, sp. 219.

Vattenmelon, bot. Se Arbus och Citrullus.

Vattenminskning, geol. 1. I allmän bemärkelse förstås
därmed det aftagande af vattnet på hela jordytan,
hvilket af vissa forskare antages på grund däraf,
att vatten, som urspr. förekommit på jordytan
eller i atmosfären, under de geologiska tidrymderna
bundits och fortfarande bindes i vissa mineral i
jordskorpan. Man menar, att härigenom jorden småningom
skulle förlora allt vatten och öfvergå till samma
tillstånd, som nu representeras af månen. Emot
nämnda vattenförlust har man dock att ställa
den tillförsel af vatten, som eger rum i samband
med vulkanismen. Då man icke känner förhållandet
mellan sistnämnda vattentillförsel och det vatten,
som bindes i jordskorpan, vet man i själfva verket
icke heller f. n., om vattnet på jordytan är stadt i
aftagande eller icke. — 2. I inskränkt bemärkelse
förstås i Sverige med "vattenminskningen" den
speciella frågan om vattenminskningen vid Sveriges
kuster, i synnerhet vid Östersjön.
Denna fråga
har hos oss mycket gamla anor och är ännu föremål
för meningsutbyte mellan forskarna. Fenomenet
består däruti, att märken efter ett forntida högre
vattenstånd kunna påvisas allestädes vid de svenska
och finska Östersjökusterna. Denna förskjutning af
strandlinjen har pågått ännu under den historiska
tiden och eger bevisligen allt fortfarande
rum. Meningarna ha varit mycket olika om, huruvida
företeelsen är att tolka som beroende på förändring
hos hafsytan, en vattenminskning eller på en rörelse
af fastlandet själf. Till en början var den förra
åsikten rådande. Urban Hjärne menade sålunda (1702),
att Östersjön efter hand skapat sig ett bredare
utlopp, så att vattnet fortare kunde rinna undan,
och Emanuel Swedenborg ville därtill (1719) foga
möjligheten af, att vattnet i hafven strömmade
mot ekvatorn, på grund af förändringar i jordens
rotationshastighet. Frågan bragtes genom Anders
Celsius’ 1743 publicerade "Anmärkningar om vatnets
förminskande så i Östersjön som Westerhafvet" så i
förgrunden, att — i synnerhet sedan äfven Linné i
sitt s. å. hållna tal "De telluris habitabilis
incremento" ("Tal om jordenes tillväxt") slutit sig till
vattenminskningslärans anhängare — Olof v. Dalin i
"Svea rikes historia" (1747) sökte använda denna
lära för att visa Sveriges olika konfiguration under
äldre tider. Såsom stående i förment strid med bibeln,
väckte detta mycken anstöt, och vattenminskningsläran
förklarades af prästerskapet vid 1747 års riksdag
som "en opålitelig satts, på hvilken icke något i
historien kunde byggas". Till yttermera visso utgaf
biskop Johan Browallius i Åbo några år senare (1755)
ett omfattande "Betänkande om vattuminskningen,
hvaruti denna lära efter den Heliga skrift,
naturens lagar och förfarenheten pröfvas samt
oriktig befinnes". Striden synes nu ha aftagit
för en tid, och i två arbeten från 1765, det ena
af finske landtmäteridirektören E. O. Runeberg,
det andra af professor Bengt Ferner i Stockholm,
finner man de första försöken att tyda fenomenet som i
verkligheten beroende på rörelser inom jordskorpan,
en åsikt, som först 40 år senare uttalades af
utländska forskare. Dock menade J. Nordenanckar ännu
1792, att de i Östersjön utmynnande floderna numera
skulle lämna mindre vatten än förr samt att därför
en verklig vattenminskning skulle ega rum. I början
af 1800-talet var vattenminskningsläran emellertid
öfvergifven, och man hade allmänt, hufvudsakligen
genom Playfairs och L. v. Buchs inflytande, antagit,
att fenomenet berodde på fastlandets höjning. Än
ytterligare stadgades denna åsikt om "svenska
vallens höjning" genom Lyells besök i Sverige (1834)
och hans inlägg i frågan. Huru läran om höjningen
sedermera utbildades och huru man genom anbringande
af vattenmärken (se d. o.) o. s. v. noggrannare
sökte beräkna densamma, faller icke inom ramen för
denna artikel. Vi påpeka blott, att denna lära
fastslogs som ett axiom, på hvilket vidtgående
geologiska slutsatser blefvo byggda. På 1880-talet
sökte den berömde Wien-geologen Eduard Suess förklara
nivåförändringarna vid Östersjöns kuster såsom ett af
klimatförändring förorsakadt fallande af Östersjöns
vattenstånd, och han antog därjämte såsom sannolikt,
att en förändring af jordens rotationshastighet kunde
vara orsaken till den på högre breddgrader iakttagna
stora nivåförändringen efter istiden. Det har
emellertid senare blifvit ställdt utom allt tvifvel,
att fenomenet väsentligen består i en deformation
af jordskorpan, som fortgått ända sedan den sista
istiden och ännu fortgår. Särskildt ha G. De Geers
och hans efterföljares noggranna bestämningar af
den s. k. högsta marina gränsen i norra Europa gett
full bekräftelse åt detta tydningssätt och på samma
gång gjort det sannolikt, att landhöjningens belopp,
som står i nära relation till den forna landisens
utbredning och mäktighet, beror på den minskning af
jordskorpans belastning, som följde med landisens
afsmältning. — Jfr Höjning och Nivåförändringar.

Se L. A. Forssman, "Observationer öfver
vattenhöjden vid Sveriges kuster", L. P. Holmström,
"Om strandlinjens förskjutning å Sveriges kuster"
(i Vet. akad:s handl., bd 22, n:r 9, 1888), G. De
Geer, "Om Skandinaviens nivåförändringar under
qvartärperioden" (i "Sveriges geol. undersökn.",
ser. C, n:r 98, 1890) och "Skandinaviens geografiska
utveckling efter istiden" (ibid., ser. C, n:r 161,
1896), A. G. Nathorst, "Jordens historia"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0466.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free