- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
959-960

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weckelsdorf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Veckkapitäl, bygnk. Se Tärningskapitäl.

Vecklare, zool. Se Vecklarfjärilar.

Vecklarfjärilar, Vecklare (Tortricidæ), zool.,
en familj bland sniåfjärilarna (Microlepidoptera;
se Fjärilar, sp. 515), har fått sitt namn på grund
af larvernas vana att spinna eller veckla ihop de
blad, hvarpå de lefva. De lefva ock i den sålunda
bildade håligheten; många arters larver lefva dock i
knoppen och frukten. Vecklarna skiljas från andra
småfjärilar (malar och mott; se Malfjärilar och
Mottfjärilar) genom formen på framvingarna, som äro
tämligen breda vid basen och ej tilltaga nämnvärdt
i bredd mot spetsen, hvarigenom de få rektangulär
form. Bakvingarna äro stora och breda. Hannarna
skiljas från honorna genom en hårtofs i bakkroppens
spets. Framvingarna äro ofta lifligt färgade med
omväxlande mönster af tvärstrimmor och band. Vingarna
äro i hvila takformigt lagda. Larverna ha 8 par
fötter samt en starkare kitiniserad nacksköld och
en analsköld samt ofta segmentalt ordnade hårbärande
plåtar på kroppsringarna.

Vecklarfjärilarna hysa ett stort antal arter,
som äro svåra skadedjur såväl i skogen som på
odlade växter, t. ex. ekvecklaren (se
d. o.), tallskottvecklaren (se d. o. och Skogens
skadeinsekter
, pl. I, fig. 7), hartsgallvecklaren
(se d. o.). Utom dessa äro följande
arter anmärkningsvärda. Granbarrvecklaren
(Epiblema tedella) har mörkbruna framvingar med
silfverhvita, mer eller mindre till oregelbundna
tvärband hopflytande vågformiga linjer; vingbredden
är 12 mm. Larven är antingen brungul, med två smala,
bruna ryggband och grå vårtor, eller grönaktig,
med ljusa ryggband; hufvud och nacksköldar äro
svartbruna. Äggen läggas på granens barr; larverna
kläckas i aug. och urholka barr efter barr. De
urholkade barren spinnas ihop i buntar till ett
slags bon. På senhösten går larven ned i marken
och öfvervintrar, hvarefter förpuppningen eger
rum följande vår. Flygtid juni. Dvärgbarrvecklaren
(Epinotia nanana) har framvingarna mörkbruna med
två breda, af ljusa tvärlinjer sammansatta band;
vingbredden är 9—10 mm. Dess lefnadssätt är som den
föregåendes, men den öfvervintrar som halfvuxen i
ett barr, hvarefter dess hufvudsakliga skadegörelse,
i motsats till granbarrvecklarens, inträffar på
våren. Grankottvecklaren (Laspeyresia strobilella)
har olivbruna framvingar, i utkanten gulpudrade med
två svagt böjda tvärgående, blyfärgade linjer;
vingbredden är 10—15 mm. Larven är gulhvit
med ljusbrunt hufvud och ljus nacksköld. Äggen
läggas mellan kottfjällen på de unga kottarna;
larverna förtära fröna och basen af kottfjällen
samt senare kottaxeln, hvari de öfvervintra, för
att på våren fortsätta förstörelsearbetet. De
angripna kottarna kunna ofta ej på det yttre
skiljas från friska kottar. Då larverna fortsätta
sin skadegörelse, om kottarna förvaras i varmt
rum, böra insamlade kottar, som äro angripna af
grankottvecklaren, förvaras på ett kallt ställe
samt klängas (jfr Fröklängning, Suppl.) så snart
som möjligt. Knoppvecklaren (Olethreutes variegana)
har framvingarna till större delen mörkt eller bruna,
med svagt antydda, gulaktiga samt tvenne tydliga svarta fläckar. Yttre
hälften af vingen är till större delen hvit med
mer eller mindre tydliga, grå flammor; vingbredden
är omkr. 20 mm. Larven är grå- eller brungrön med
svart hufvud, nack- och analsköld och många svarta
plåtar på kroppen. Larven lefver i knoppar och
mellan hopvecklade blad af fruktträd och bärbuskar,
och djuren öfvervintra i äggstadiet. Knoppvecklaren
bekämpas medelst besprutning med blyarseniat
före knoppsprickningen. En närstående art,
plommonvecklaren (Grapholitha funebrana; se
Trädgårdens skadeinsekter, pl. I, fig. 7), angriper
plommon. Om timotejvecklaren se d. o. Äppelvecklaren
(Carpocapsa pomonella; se Trädgårdens skadeinsekter,
pl. I, fig. 10) har blygrå framvingar, genomdragna
af fina, slingrande bruna tvärlinjer samt
försedda med en stor mörkbrun, glänsande fläck
nära ytterkanten. Bakvingarna äro enfärgadt grå,
och vingbredden är 14—20 mm. Larven är till färgen
gulröd eller svagt köttfärgad, med brunt hufvud,
ljusbruna nack- och analsköldar, och små mörka,
hårbärande vårtor på kroppen samt når en längd
af 25 mm. Äppelvecklaren är numera spridd öfver
hela jorden i de länder, där äpplen odlas. Den
angriper i första rummet äpplen, men äfven päron,
och såväl i Australien som i Amerika har man gjort
den erfarenheten, att ej ens plommon, persikor och
andra frukter gå fria. Fjärilns flygtid inträffar,
när fruktträden blomma, och äggen läggas i ett antal
af 30—40 st. för hvar hona enstaka på fruktkarten
eller på närsittande blad. De nykläckta larverna
bana sig vanligen genom blombottnen in i äpplet och
fortsätta rätt in till kärnhuset, där de omogna
fröna utgöra deras föda. På detta sätt kan en
larv angripa flera äpplen. De angripna äpplena
igenkännas på det svarta ingångshålet, utanför
hvilket stora exkrementklumpar sitta. När larven
efter 4—5 veckors tid är fullvuxen, gnager den sig
en gång ut genom fruktköttet och spinner sig ned
till marken. Förpuppningen sker i en tät, hvit hylsa
vanligen i barksprickor eller under mossa och lafvar
på fruktträden. I vårt land hinner blott en generation
årligen komma till utveckling, men i varmare
länder medhinnas två eller flera generationer, och
äppelvecklaren är därför i de delar af Australien och
Nord-Amerika, där äpplen odlas i stor utsträckning,
ett fruktansvärdt skadedjur, som ensamt i Nord-Amerika
beräknas vålla fruktodlarna en årlig förlust af
40 mill. kr. Som utrotningsmedel användas dels
arsenikhaltiga besprutningsvätskor, kejsargrönt
eller blyarseniat, dels fångstgördlar. Besprutningen
bör ske två gånger, första gången omedelbart efter
att blombladen fallit af och andra gången omkr. 14
dagar senare. Fångstgördlarna bestå antingen af
veckadt papp eller af halmkransar och tjäna till
att lämna larverna goda platser för förpuppningen,
där de samla sig i massor och sedermera lätt kunna
förgöras. De böra sättas upp i slutet af juni samt
borttagas under vintern, hvarefter de på dem sittande
pupporna dödas. Ärtvecklaren (Grapholitha nigricana;
se Landtbrukets skadeinsekter, pl. II, fig. 12) har
mörkt askgrå, sidenglänsande framvingar med korta,
sneda, svarta och hvita streck längs framkanten och
en mer eller mindre tydlig, svartpunkterad fläck i
vingens yttre hälft;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free