Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wedberg, Johan Otto - Vedbo - Vedbockarna - Vedborrar - Vedbränsle - Vedby - Vedbyrå - Vedceller - Wedd. - Veddaherna (Veddahs, Weddahs) - Wedde, Friedrich Christoph Johannes - Ved-del - Veddel (Hamburg) - Weddell, James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därjämte framstående myntkännare. Han var hedersled.
af Vitt. hist. o. ant. akad. (1885). — Hans son
Karl Otto Birger W., f. 28 sept. 1870 i Stockholm,
blef efter universitetsstudier i Uppsala samt
domartjänstgöring i och under Svea hofrätt assessor
där 1907, led. af Lagberedningen och hofrättsråd 1909
samt justitieråd 1913.
C. G. Bj.
Vedbo. 1. Härad i Älfsborgs län på Dal, ingår
i Tössbo och Vedbo domsaga samt Vedbo fögderi
och omfattar socknarna Rölanda, Gesäter, Dals-Ed,
Töftedal, Nössemark, Håbol, Vårvik, Torrskog,
Laxarby, Steneby, Ärtemark, Ödskölt, Bäcke,
Tisselskog. 1,874 kvkm. 22,202 inv. (1919). —
2. Norra Vedbo (se d.o.). — 3. Södra Vedbo (se d.o.).
Vedbockarna, zool. Se Lamiinæ, sp. 959.
Vedborrar, zool., en afdelning af barkborrarna
(se d. o.), hvars arter lefva inuti veden af barr- och löfträd.
Till dessa räknas släktena Xyleborus och Xyloterus,
hvilka dock numera ej anses närmare besläktade med
hvarandra. Hos Xyleborus borrar honan sig in i veden,
där gången snart delar sig i två vågräta grenar,
som följa årsringarna; från dessa gräfver honan
uppåt och nedåt små korta gångar, hvari äggen läggas
och hvari larverna utvecklas. Hos Xyloterus däremot
förfärdiga larverna korta gångar. Hos båda släktena
utgöres larvernas föda hufvudsakligen af saften i
gångarna samt de svampar, s. k. ambrosiasvampar,
som växa i dem. Dessa svampar äro beskrifna under
namnet Monilia candida och odlas af skalbaggarna,
som anlägga särskilda svampodlingar antingen i
närheten af larvkamrarna eller i särskildt för
detta ändamål afsedda små kamrar. I Sverige finnas
löfvedborren, Xyleborus dispar, som gjort sig känd
som skadedjur på fruktträd, vanliga vedborren,
Xyloterus lineatus, som angriper tall och gran,
samt husborren, X. domesticus, som angriper löfträd.
I. T—dh.
Vedbränsle. Se Brännmaterial och Trä.
Vedby, socken i Kristianstads län, Norra Åsbo
härad. 6,740 har. 1,564 inv. (1919). Annex till
Gråmanstorp, Lunds stift, Norra Åsbo kontrakt.
Vedbyrå. Se Statens bränslekommission och Statens
lifsmedelskommission.
Vedceller l. Libriformceller, bot. Se Kärlsträng,
fig. 1, och Trä, sp. 119—120, fig. 3 c.
Wedd., vid växtnamn förk. för H. A. Weddel.
Veddaherna (Veddahs, Weddahs), ett
primitivt folk på Ceylon, möjligen motsvarande det
hos indiska författare förekommande yakkha (förmodligen identiskt
med sanskr. yakṣa, en art demoner eller genier),
som synes ha varit urinvånare på ön. Under den
nederländska ockupationen (1644—1796) funnos
de så långt i norr som till Jafna, men äro nu
begränsade till det sydöstra distriktet. De förete
två mera utpräglade grupper. 1. Kele weddo, skogs-
och bergsbor, hvilka lefva, starkt afsöndrade,
uteslutande af jakt; 2. Gan weddo, byinvånare eller
halfnomadiska jordbrukare. Härtill kan läggas en
tredje grupp: kustbebyggare, som äro bofasta och
delvis civiliserade, uppblandade med singhaleser. De
förre förete ett primitivt naturtillstånd med
öfvergångsformer till civilisation. De ha åtskilligt
gemensamt med singhaleserna (deras språk synes
vara tidigt lånadt från dem, således ariskt), men
detta beror säkerligen på blandning med sydindiska
element, liksom singhaleserna som folk rönt intryck
från veddah-håll. Båda skilja sig afgjordt från
befolkningen i norra Ceylon och södra Indien. På
grund af kraniometriska undersökningar anser man, att
veddaherna bilda en gren af de för-ariska draviderna
i södra Indien, men en afdelning, som påminner om
negritotypen och de australoida folken. De renaste
veddaherna äro ett dvärgfolk af omkr. 1,5 m. längd med
liten hufvudskål, smalt, högt kranium (liksom papua)
med index 70, svart, rakt hår med mörkare hy än de
olivbruna singhaleserna (se pl. "Asiatiska folk" till
art. Asien). De vandra omkring i små familjegrupper,
som sakna politisk eller kommunal organisation, bo
i bergsskrefvor eller i ihåliga träd (hvadan deras
namn på boning är rakula, ett singhalesiskt ord,
som betyder ihåligt träd), kläda sig med trädens
löf och bark, uppsamla vildhonung, förtära i rått
tillstånd djur, som de kunna fånga eller döda,
såsom fåglar, hvilka de snärja, fiskar, som de taga
efter förgiftning af vattnet o. s. v. De ha bågar
med järnspetsade pilar samt hålla jakthundar. — De
kunna hvarken räkna (annat än på fingrarna), utmärka
tidens gång eller urskilja färger. De uppgöra eld
medelst ett slags handborr. Deras religion beskrifves
som ett slags demondyrkan, bestående af enkla danser
och skrän, som de upphäfva för att bortjaga de onda
andarna, i hvilka de se sina förfäder. De lefva i
monogami; nativiteten är synnerligen svag och rasen i
utdöende. Knappt ett par tusen kunna f. n. rubriceras
som veddaher, de "vilda" (bergsveddaherna) väl icke
stort mer än ett par hundratal. — Hufvudarbetet om
veddaherna är Virchow, "Über die weddas von Ceylon und
ihre beziehungen zu den nachbarstämmen" (1882); jfr
f. ö. L. de Zoysa, "Origin of veddahs" (i "Journal,
Ceylon branch, of the Royal asiatic society", bd 7),
Rütimeyer (i "Globus", bd 83), och P. och F. Sarasin,
"Ergebnisse naturwissenschaftlicher forschungen
auf Ceylon" (bd 3, 1893), Seligmann och Brenda,
"The Veddas" (1911).
K. F. J.
Wedde, Friedrich Christoph Johannes,
tysk skald, f. 1843 i Uelzen, d. 1890 i Lübeck, var först
privatlärare, sedan tidningsman. Han tillhörde
socialdemokraterna, och hans diktning, t. ex. Grüsse
eines werdenden (1886), var besläktad med Ludwig
Jacobys och Karl Henckells. W:s Gesammelte
schriften utgåfvos 1894 i 2 bd, Gedichte
1903. Se monografi af J. H. Müller (1901).
R—n B.
Ved-del, bot. Se Kärlsträng, sp. 579.
Veddel [fe’d-], stadsdel. Se Hamburg, sp. 1198.
Weddell [ωe’dl], James, engelsk sydpolsfarare,
f. 1787, d. 1834, deltog i de första sälfångstfärderna
till den nyupptäckta Syd-Shetlandsgruppen, där
han gjorde flera viktiga upptäckter, och företog
sommaren 1822—23 som befälhafvare på de små
fångstfartygen "Jane" och "Beaufoy" ett
försök att ö. om de då kända sydpolsländerna
under Syd-Georgiens längdgrad tränga söderut. Efter
att ha passerat mäktiga isband nådde han å
nästan isfritt haf en bredd af 74° 15’, för lång tid
den sydligaste af människor uppnådda. Försök,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
