Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 977-978 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wedekind, Frank - Vedel, Anders Sörensen - Wedel (Wedell), släkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allmänöden. Erdgeist (1895; 12:e uppl. 1917) och Die
büchse der Pandora (1904; ny, ändrad uppl. 1906)
utgöra ett slags dubbeldrama i grofnaturalistisk
stil, Der kammersänger (1900; uppfördt i Stockholm)
är ett lustspel med munter satir, Der markis von
Keith (s. å.; uppf. 1920 i Stockholm, skildrande
Münchenlif) och Hidallah (1904; 2:a uppl. 1906) afse
att vara tidsbilder, Totentanz (1906) behandlar den
hvita slafhandeln, So ist das leben (1907), Die
zensur (1908) och Oaha (s. å.) satirisera fiender
och bekanta med bitande hån. Der stein der weisen
(1909) bärs af en poetisk fantasi. In allen sätteln
gerecht, Mit allen hunden gehetzt, In allen wassern
gewaschen (1910), Franziska (1912), Lulu (1913;
1:a uppl. 1907), Schloss Wetterstein (s. å.) och
Simson (1914), Bismarck (1916), Herakles (1917)
m. fl. vittna om aftagande skaparkraft, men väckte
alltjämt ett visst uppseende genom det paradoxala och
sensationella i anläggning och motiv. W:s beundrare
se i honom en sedeskildrare af sällsynt skärpa och
kvickhet, en ironisk föraktare af världen och alla
dess konventioner; hans vedersakare åter kallade
honom "Guds hofnarr", den tyska litteraturens
enfant terrible, hvars verk voro en degenererad
och hållningslös vagabonds frånstötande och absurda
hämndskrifter mot människorna och tillvaron. Efter
1906 voro emellertid åtskilliga af W:s skådespel
tämligen fasta på spellistan vid många teatrar i
Tyskland, och f. n. är han föremål för stort intresse
och lifligt spelad där. — W. utgaf äfven dikter
(galghumoristiska brettl-lieder, som han själf sjöng
till luta) och berättelser (bl. a. den ypperliga Rabbi
Esra). Hans Gesammelte werke utgåfvos 1913 i 6 bd. Se
arbeten om W. af R. Pissin (1905), H. Kerr (1908),
J. Kapp (1909), R. Elsner (s. å.), H. Kempner (1912)
och P. Friedrich (1913) samt den till W:s femtioårsdag
utgifna "Das Wedekindbuch" (1914). Jfr S. Söderman i
"Stockh. dagbl." 14 okt. 1920.
R—n B.


Vedel, Anders Sörensen, dansk lärd, f. 9 nov. 1542 i Vejle hvaraf
han tog sitt namn (V. l. Vejle, latinis. Vellejus),
d. 13 febr. 1616, blef student 1561 och följde som
hofmästare den unge Tyko Brahe 1562—65 på en utländsk
resa. 1566 tog han magistergraden i Wittenberg och
blef 1568 slottspredikant på Köpenhamns slott hos
konung Fredrik II, hvarifrån han 1580 flyttade till
Ribe. Där hade han redan 1573 blifvit utnämnd till
kanonikus och 1578 erhållit kallelse att efterträda
sin svärfader, prelaten Hans Svaning (d. 1584), jämte
uppdraget att skrifva Danmarks historia. Redan 1575
hade V. utgett sitt förnämsta arbete, den förträffliga
öfversättningen af Saxo (ny uppl. 1610, omtryckt
1847), ett af den danska litteraturens viktigaste
språkmonument. Liknande förtjänst inlade han genom
en upplaga (1591) af hundra danska kämpavisor, på
uppdrag af drottning Sofia, samt af Adams af Bremen verk om den
nordiska kyrkans äldsta historia (på latin efter
en i Sorö funnen handskrift, 1579). Detta oaktadt
blef, sedan hans gynnare kansleren Niels Kaas
dött, prelaturen fråntagen honom 1594, emedan han,
uppskattande arbetets svårigheter, fördjupat sig
i förarbeten och ej medhunnit den länge väntade
Danmarks historia. På kunglig befallning måste han
t. o. m. öfverlämna alla sina samlingar åt sin 1594
utsedde efterträdare som historiograf, Niels Krag,
och blef äfven s. å. förbigången vid biskopsvalet
i Ribe. En liten intressant skrift är hans afh. Om
den danske historie at beskrive (tr. af R. Nyerup
1787). En annan samling visor "Tragica" trycktes
först 1657. Det förtjänar också ihågkommas, att
V. i sitt liktal öfver Fredrik II 1588 vågade öppet
förklara, att konungen sannolikt genom dryckenskap
påskyndat sin död. Ett minnesmärke till hans ära
restes i Ribe 1902. (Wegener utgaf 1846 en utförlig
skildring af hans lif och litterära verksamhet.)
E. Ebg.

Wedel (Wedell), tysk, från Holstein härstammande
adlig släkt, känd sedan början af 1200-talet,
som under 1600-talet spred sig öfver till
Danmark och Norge. Den kom till Danmark med
Vilhelm Frederik Wedell (f. 1640, d.
1706), som gifte sig med Hannibal Sehesteds enda
dotter, 1672 blef dansk grefve och s. å. upprättade
grefskapet Wedellsborg (se d. o.). Hans
broder fältmarskalken Gustav Vilhelm v.
Wedell (f. 1641, d. 1717) kom 1678 till
Danmark, köpte 1683 grefsk. Tönsberg och blef 1684
länsgrefve till Jarlsberg och stamfader för de
dansk-norske grefvarna af Wedel-Jarlsberg
(se d. o.). Från hans yngre son, baron Erhard W.,
härstammade en linje (med gods i Hannover), som
1776 erhöll preussisk greflig värdighet; en
medlem af denna gren (se nedan) upphöjdes 1914 i
furstligt stånd, men slöt själf (1919) sin furstliga
ätt. Se H. v. Wedel, ”Urkundenbuch zur
geschichte des schlossgesessenen geschlechts der
grafen und herren von W.” (1885; 2:a uppl. 1905).
Karl Leo Julius, furst von W., tysk militär,
ämbetsman, f. 5 febr. 1842 i Oldenburg, d.
30 dec. 1919 på Sophiahemmet i Stockholm, deltog
som hannoversk officer i danska kriget 1863—64
och i slaget mot preussarna vid Langensalza
1866 och som preussisk i fransk-tyska kriget 1870—71
och var i rysk-turkiska kriget 1877—78
attacherad vid ryska armén. 1878—87 var han
militärattaché i Wien, 1887 blef han chef för 2:a
gardesulanregementet, 1888 chef för 2:a och sedermera
för 1:a gardeskavalleribrigaden samt 1889
för lifgendarmeriet. S. å. blef han kejs.
flygeladjutant och general à la suite. 1892—94 var
han envoyé i Stockholm, blef 1897 general af
kavalleriet, var guvernör i Berlin 1897—99,
ambassadör 1899—1902 i Rom, 1902—07 i Wien
och ståthållare i Elsass-Lothringen 1907—14, i
hvilken maktpåliggande befattning han genom sin
moderata politik och sitt från preussisk byråkratism
fria uppträdande tillvann sig allmän aktning äfven
från det franska befolkningselementets sida.
Sistnämnda år upphöjdes han i furstligt stånd. Under
Världskriget tänkte tyska regeringen vid ett
tillfälle anförtro honom en diplomatisk beskickning
till Sverige, där han egde goda förbindelser från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>