- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1019-1020

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weichsel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

adlades och 1805 adopterades af brodern under dennes
namn. Johans yngre broder, Lars W., adlades med namnet
Weidenhielm (se d. o.). Om släkten se det i
art. Lagerheim (släktöfversikten), sp. 847,
anförda arbetet.

1. Olof Elias W., ämbetsman. Se Lagerheim,
sp. 847. — 2. Ture W., den föregåendes
broder, biskop, f. 15 dec. 1744 i Gladsax socken,
Skåne, d. 15 aug. 1828 på Brunsbo biskopsgård, blef
student i Lund 1756, promoverades där till filos.
magister, med första hedersrummet, 1766, anställdes
s. å. som biblioteksamanuens och förordnades
1767 till docent först i litteraturhistoria,
sedan i moralfilosofi. Utnämnd 1771 till adjunkt
i österländska och grekiska språken vid Lunds
universitet, befordrades han 1776 till professor
i samma ämnen. Tre år senare förflyttades han till
en professur i teol. fakulteten och innehade denna
lärostol, tills han 1789 utnämndes till biskop i Skara
stift. W. lär "myndigt, för att icke säga själfrådigt"
ha styrt sitt stift och som god gustavian ha i
stiftssaker haft mycket inflytande såväl hos Gustaf
III som hos hans son. Hans skrifter inskränka sig
nästan uteslutande till disputationer af teol. och
filologiskt innehåll.
2. Fr. W.

Weidmann [va’jd-], Georg Moritz, tysk bokförläggare,
f. 1658 i Speier, d. 1698, grundlade 1682 i
Leipzig förlaget och bokhandeln Weidmannsche
buchhandlung
, som 1854 öfverflyttades till
Berlin. Förlaget, som på 1700-talet omfattade
arbeten af bl. a. Gellert, Lessing och Wieland, har
sedermera framför allt egnat sig åt vetenskapliga
verk inom de humanistiska forskningsområdena. Se
arbeten af Buchner (1871 och 1872—73).
R—n B.

Weier, Johann. Se Wier.

illustration placeholder

Weierstrass [va’jerstras], Karl Theodor Wilhelm, tysk matematiker, f. 31
okt. 1815 i Osterfelde (Westfalen), d. 19 febr. 1897
i Berlin, blef efter afslutade studier lärare i
Deutsch-Krone 1842 och i Braunsberg 1848, lärare
vid Gewerbe institut i Berlin och e. o. professor
i matematik vid universitetet där 1856 samt
ord. professor 1864. Alltifrån sina första studier i
högre matematik (under Gudermanns ledning, 1838—40)
utöfvade teorien för de elliptiska funktionerna
mäktig dragning och bestämmande inflytande på W. Den
af Euler och Legendre grundade teorien hade då
nyligen blifvit helt omstörtad genom Abels upptäckt
af de dubbelperiodiska funktionerna, hvarjämte Abels
teorem rörande integralen af en algebraisk funktion
och Jacobis undersökningar öfver dubbelperiodiska
funktioner af flera variabler öppnade vägen till den
mäktiga generalisering af de elliptiska funktionerna,
som sedermera fått namnet Abelska funktioner. Efter
hvad W. själf meddelat, ställde han redan vid denna
tidpunkt som mål att utarbeta en teori för de Abelska
funktionerna. Men för att nå
detta ännu aflägsna mål, som han aldrig lämnade ur
sikte, måste han först skaffa sig de erforderliga
funktionsteoretiska hjälpmedlen. Väl erbjödos sådana
genom Cauchys banbrytande arbeten, men dels voro
dessa ännu otillräckligt kända i Tyskland, dels hade
vissa funktionsteoretiska begrepp icke den klarhet och
pregnans, som i W:s ögon voro nödvändiga. Häraf kom
det sig, att W. småningom leddes till att utbilda
en ny funktionsteori. I denna är utgångspunkten
en konvergerande potensserie, ett s. k. funktionselement.
En dylik serie konvergerar i allmänhet endast
inom ett begränsadt område (konvergenscirkeln), men
genom ombildning enligt Taylors formel erhålles en
serie, hvars konvergensområde i vissa fall sträcker
sig utanför det gamla. Genom att tänka sig detta
förfarande fortsatt på alla möjliga sätt erhåller
man en samling element, som enligt W:s definition
utgör en analytisk funktion. Den af W. på denna
grundval utförda teorien för funktioner af såväl
en som flera variabler, som enligt ett omdöme af
Hermite (1897) är en "komplett, definitiv och numera
klassisk" lärobyggnad för de analytiska funktionerna,
torde för eftervärlden komma att framstå som W:s
största insats. Inom denna funktionsteori intas en
central plats af de s. k. hela funktionerna, för
hvilka W. härledde en fundamental sats, nämligen
rörande en dylik funktions framställning i form af
en konvergerande produkt af s. k. primfaktorer,
genom hvilken funktionens eventuella nollställen
komma till synes. Genom generalisering ledde denna
sats sedermera till en icke mindre berömd sats af
Mittag-Leffler (se d. o.). — Det dröjde ej länge,
förrän W. gjorde sin teori fruktbar inom teorien för
de elliptiska funktionerna. I st. f. de af Jacobi
använda normalformerna införde W. en ny funktion p(u),
genom hvilken teorien vann väsentligt i enkelhet
och öfverskådlighet. I st. f. att grunda teorien
(såsom Jacobi) på en differentialekvation eller
(såsom Liouville) på dubbelperiodiciteten, uppställde
W. additionsteoremet som utgångspunkt; därigenom
skapades samtidigt en brygga till den för honom
hägrande generaliseringen: en tillfredsställande teori
för de Abelska funktionerna. Innan W:s första större
arbete rörande dessa funktioner blifvit publiceradt,
hade W:s berömda landsman Riemann skapat en genial
teori för algebraiska och Abelska funktioner. Men
medan W. i sin teori uteslutande arbetar med den
rena analysens metoder, som ofta med stor möda leda
fram till målet, var Riemanns metod djärft intuitiv,
grundad på geometriska betraktelser, som snabbt föra
fram till nya upptäckter, men som i gengäld efteråt
måste konsolideras genom strängare undersökning. Båda
teorierna, som komplettera hvarandra ömsesidigt, äro
numera klassiska. — Under sina arbeten kom W. helt
naturligt att syssla med många frågor, som ej ha
direkt samband med de Abelska funktionerna. Sålunda
klargjorde han skillnaden mellan analytiskt uttryck
och analytisk funktion genom att ge exempel på en
serie, hvars termer äro analytiska funktioner af en
variabel x och som inom olika områden af x-planet
representerar skilda funktioner af x. Likaledes gaf
han för första gången exempel på en kontinuerlig
funktion af en reell variabel, som i ingen punkt
har en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0536.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free