Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weiland, Petrus - Weilbach, Philip - Weilburg - Weilen, Joseph von - Weill, Abraham (Alexandre) - Weilska sjukdomen - Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vilhelm I erbjöds honom en professur i nederländska
språket och litteraturen i Utrecht, men han
fortfor att egna sig åt sin församlingstjänst.
Hj. P—r.
Weilbach, Philip, dansk konsthistoriker,
f. 5 aug. 1834 i Usseröds by på Själland, d. 22
nov. 1900, blef student 1852, filos. kandidat 1853
och vistades 1860—62 i Italien, där han samtidigt var
anställd som konsulatsekreterare hos svensk-norske
och danske konsuln J. Bravo. Sedan 1883 var han
konstakademiens i Köpenhamn sekreterare. W. egnade
sig dels åt konsthistoriskt studium, dels äfven
åt meteorologien, särskildt åt studiet af skyarnas
former. Han utgaf bl. a.
C. V. Eckersbergs levned og værker (1872),
Nordeuropas skyformer (1881, med 16 af W. utförda bilder i färgtryck),
H. V. Bissen (1898),
Dansk kunstnerlexikon (1877—78) och
Nyt dansk kunstnerlexikon (2 dlr, 1896—97).
Han skref dessutom uppsatser i Nordisk familjebok
m. fl. lexikon, tidningar och tidskrifter samt
öfversatte och bearbetade bl. a. Cantús "Storia universale"
(7 bd. 1871—79; i förening med professor E. Holm).
G—g N.
Weilburg [va’jlborg], stad i Hessen, belägen vid Lahn
mellan Giessen och Koblenz. 3,850 inv. (1905). Slott,
i hvars kyrka huset Nassau har sin familjegraf. Staden
var 1355—1816 residens för furstarna af Nassau-W. (se
Nassau 1).
A. N—d.
Weilen [va’jlen], Joseph von, österrikisk dramatiker,
f. 1828 i Böhmen, d. 1889, vardt som student 1848
invecklad i marsoroligheterna i Wien och till straff
instucken i ett mot ungrarna utsändt regemente,
blef 1849 officer, antogs 1854 till lärare i
historia vid genikår-akademien i Znaim samt 1861
till tjänsteman vid hofbiblioteket i Wien och lärare
i tyska litteraturen vid generalstabsskolan där. —
W:s skådespel (af hvilka Edda 1865, Graf Horn 1870
och König Erich 1880 behandla nordiska ämnen),
dikter och romaner äro formellt oklanderligt
epigonförfattarskap. W. redigerade det beskrifvande
praktverket "Die österreichisch-ungarische
monarchie in wort und bild" (1886 ff.).
R—n B.
Weill [ty. utt.: vajl, fr.: väj], Abraham, kallad
Alexandre, tysk-fransk skriftställare, f. 1813 i
Elsass, d. 1899 i Paris, af judisk börd, studerade
först vid tyska universitet, men bosatte sig 1838
i Paris, där han vardt medarbetare i monarkistiska
tidningar och författade bl. a. en mängd broschyrer
i dagens frågor. Hans karakteristiska bondenoveller
Sittengemälde aus dem elsässischen volksleben
(1841; 2:a uppl. 1847), samtidiga med George Sands
första, ha beredt honom en plats i tyska litteraturen.
På fr. skref W. en mängd arbeten, som till innehållet
förete en brokig omväxling. Här må nämnas
République et monarchie (6 uppl. 1848),
L’ideal (1854),
Schiller (s. å.), diktsamlingen
Amours et blasphèmes (1862),
som förbjöds i Frankrike, och
Lettre de vengeance d’un alsacien (1871).
R—n B.
Weilska sjukdomen, med., en tämligen sällsynt, af
Adolph Weil (professor i Dorpat) 1886 först beskrifven
infektionssjukdom. Genom de tyska erfarenheterna
under ställningskriget på västfronten 1915—18 har
denna sjukdomsform blifvit fullständigt utforskad,
ehuru japanska forskare något tidigare äfven uppvisade
dess orsak. Sjukdomen framkallas af en blodparasit
af spirochet-typ (spirochæte ikterogenes), som öfverföres på den
sjuke icke genom direkt smitta från person till
person, utan genom ympningsöfverföring, sannolikt
från sår eller skråmor i huden. Man misstänker,
att råttor härbärgera dylika spirocheter, och under
Världskriget var särskildt det manskap, som lefde
i skyttegrafvar och jordbaracker, utsatt för denna
sjukdom. Den börjar med frosskakningar, feber,
trötthetskänsla samt smärtor och ömhet i vadens och
bukens muskler. Efter några dagars feber inställer
sig gulsot. Lefver och mjälte ansvälla, och många
små blödningar uppträda i huden och slemhinnorna,
ofta äfven i hvitögonens bindehinnor. Vanligen finns
äfven ägghvita i urinen. Efter ungefär en veckas
hög feber (omkr. 39° C.) sjunker ofta temperaturen
för att efter några dagar återkomma. Vanligen först
efter 3—6 veckors sjukdom inträda ånyo feberfrihet
och verkligt tillfrisknande. Prognosen är i allmänhet
god. Ibland är dock sjukdomen mera svårartad, och i
vissa endemier ha ända till 13 proc. af de insjuknade
aflidit. Döden inträffar vanligen i början af andra
sjukdomsveckan, och karakteristiska patologiska
organförändringar pläga anträffas i lefvern,
njurarna och vadens muskulatur. Behandlingen går ut
på att söka döda smittämnet med salvarsanmedel, för
hvilka spirocheter äro särskildt känsliga, men är i
öfrigt symtomatisk. — I Sverige har denna sjukdom
hittills (1920) endast mycket sällan iakttagits.
I. H.
Weimar [va’j-], hufvudstad i förra storhertigdömet,
nu fristaten, Sachsen-Weimar-Eisenach, belägen
vid Saales biflod Ilm. 34,582 inv. (1910). I
saknad af monumentala byggnader och oregelbunden
till sin anläggning, företer staden vid första
anblicken intet märkligt, men det ligger en fläkt
af elegans öfver dess tysta och snygga gator,
och den bibehåller ännu en atmosfär af förfining,
daterande sig från dess guldålder, då den fick namnen
"skaldernas stad" och "Tysklands Aten". Residensstad
sedan 1547, fick W. världsrykte först efter 1775, då
grundläggarna af den tyska klassiska litteraturen:
Goethe, Schiller, Herder, Wieland m. fl., där
vistades vid hertiginnan Amalias och hennes son
Karl Augusts hof. Framför allt är Goethe (hvars
altare åt "genius hujus loci" står i slottsparken)
ortens genius, liksom Shakspere är Stratfords och
Luther Wittenbergs. Nu är W. en stilla liten stad,
som till stor del lefver på sina minnen, rik på
förträffliga undervisningsanstalter samt litterära,
konstnärliga och välgörenhetsinrättningar. Den mest
uppmärksammade byggnaden är storhertigliga palatset
("Karlsburg"; se fig.), uppfördt 1789—1802 i
st. f. det 1774 nedbrunna, en smakfull byggnad, som
bland andra sevärdheter och konstverk innehåller de
åt Goethe, Schiller, Herder och Wieland egnade fyra
skalderummen med förträffliga, på deras diktverk
hänsyftande freskomålningar af Neher, Preller
och Jäger. Framför slottet ligger den af Karl
August och Goethe skapade vackra slottsparken (jfr
fig. 9 å pl. III till art. Trädgårdskonst) med det
"Gartenhaus", där Goethe bodde 1776—82. Andra märkliga
byggnader äro det s. k. franska slottet, och museum
(byggdt 1863—68 i renässansstil). Goethehuset, där
Goethe bodde 1782—1832, sedan 1886 ett för allmänheten
tillgängligt Goethe-nationalmuseum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
