- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1043-1044

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weiss ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder
Philipp Veit. Efter ett

själfporträtt.

Overbeck, Cornelius och W. Schadow. Man var då
sysselsatt med freskerna i Casa Bartholdy, där
V. fick utföra ett par bilder ur Josefs historia
(nu i Berlins nationalgalleri). I den ena af dessa,
Josef och Potifars hustru, lyckades han ej så bra,
hvaremot han ådagalade förmåga af både skön och
lyckad karakteristik i Josefs dröm (kartongen i
Städels institut i Frankfurt). Han fick därefter
uppdrag att i Museo Chiaramonti (Vatikanen) måla en
Allegori öfver restaurationen af Colosseum; och när
Cornelius kallades från sina arbeten i Villa Massimi,
där bilder ur Dantes "Commedia divina" skulle utföras,
målade V., delvis efter Cornelius’ utkast, Paradiset. Hans
förnämsta arbete i Rom var en altartafla i Trinità
de Monti, Madonnan med två änglar. Till hans i
Rom utförda arbeten höra äfven Religionens triumf,
fresk i Vatikanen, Judit och Kristusbarnet frambäres
i templet,
i florentinsk 1400-talsstil (i Städels
institut i Frankfurt). — För sistnämnda konstanstalt
var han direktör 1830—43, hvarefter han slog sig ned i
förstaden Sachsenhausen och 1854 flyttade till Mainz,
där han blef galleriets direktör. Under första åren i
Frankfurt målade han S. Georg för kyrkan i Bornheim,
Kvinnorna vid grafven och Konsternas införande i
Tyskland genom kristendomen
(fresk i Institutet i
en mild, eterisk form) jämte allegorier af Italia
och Germania. Sedan han 1843 afgått från Institutet
(af religiösa betänkligheter, emedan man för dess
räkning inköpt Lessings bild "Hus inför konsiliet"),
målade han Marias himmelsfärd (domen i Frankfurt,
1846), I väntan på världsdomen (utkast till målning
för domkyrkan i Berlin 1847, i Nationalgalleriet) och
för konungen af Preussen dels en replik af Kvinnorna
vid grafven,
dels Den barmhärtige samaritanen,
egendomligt framställande Kristus som samaritanen,
räddande en sårad vid kanten af en afgrund, medan
Mose och Aron gå förbi honom. Åt konungen målade han
äfven Det egyptiska mörkret, framställdt i symboler,
och gjorde i teckning ett utkast till Förhärligande af
den kristna kyrkan och den preussiska staten.
V., som
dessutom målat porträtt (själfporträtt som ung och som
80-årig i galleriet i Mainz), hade flera lärjungar,
af hvilka Rethel var den förnämste. Jfr monografi af
M. Spahn 1901.
C. R. B.
N.*

Weitemeyer, Harald, dansk geograf, f. 12 febr. 1846,
tog 1872 magisterkonferens i historia och egnade
sig sedan hufvudsakligen åt geografiska studier. Han
har skrifvit Geografisk haandbog (1886), Le Danemark
(1889; öfv. till eng. och ty.), Æmner og kuriositeter
fra Columbustiden og Columbusliteraturen
(1892) och
redigerade 1898—1906 3:e uppl. af Traps "Danmark"
(topografisk beskrifning af Danmark), som på
grund af hans flit och noggrannhet framträdde i en
utomordentligt förbättrad och utvidgad gestalt. 1919
började han utge 4:e uppl. af dessa
verk. 1909 fick W. professors titel.
E. Ebg.

Weiterbefördern [va’jt-], ty. ("vidare befordra"
postv., eftersända (se d. o.).

Veitestranddalen, i Sogn. Se Norge, sp. 1379.

Veitsdans. Se Danssjuka och Tarantism.

Veit Weber [fajt], pseudonym. Se Wächter, G. Ph. L. L.

Weitzmann [va’jts-], Karl Friedrich, tysk musiker,
f. 1808 i Berlin, d. där 1880, elev af Spohr,
Hauptmann m. fl., blef körledare i Riga och Reval,
sedermera (1836) violinist i hofkapellet och
kyrkomusikdirektor i Petersburg, studerade 1846 i
London och Paris samt bosatte sig 1847 i Berlin
som lärare och skriftställare. Han blef mindre
berömd för sina kompositioner (operor, sånger,
gåtkanon, preludier och andra pianostycken), än
för sina skrifter, bland hvilka de viktigaste äro
Der übermässige dreiklang (1853), Geschichte des
septimenackords
(1854), Harmoniesystem (1860,
prisbelönt) och Geschichte des klavierspiels und
der klavierlitteratur
(1863; 2:a uppl. 1879).
A. L.*

Wei-yuen, stad. Se Kuldsja 3.

Weizsäcker [va’jtss-], Karl Heinrich, tysk
protestantisk teolog och kyrkoman, f. 12 dec. 1822
i Öhringen, d. 13 aug. 1899 i Tübingen, verkade
med stor framgång lika mycket som praktisk präst i
olika ställningar och hög ämbetsman som i egenskap
af teologisk författare. Efter studier i Tübingen
(1840—45), där han rönte stort inflytande af
förmedlingsteologen C. F. Schmid, blef han docent och
repetent vid det därvarande "stiftet" 1847, utnämndes
1848 till kyrkoherde i Billingsbach och 1851 till
hofpredikant i Stuttgart. 1856 blef han medarbetare
i ministeriet för kyrko- och skolfrågor, och 1859
utnämndes han till medlem af konsistoriet. 1861
utsågs han till Baurs efterträdare som professor
i kyrkohistoria i Tübingen (var universitetets
rektor vid jubelåret 1877) och beklädde sedan 1890
kanslersämbetet vid universitetet där. Som teologisk
författare gjorde W. sig sedan 1856 bemärkt genom
kyrkohistoriska och dogmatiska artiklar i den af
honom och andra uppsatta tidskr. "Jahrbücher für
deutsche theologie", där han häfdade en konservativ
ståndpunkt och med vissa modifikationer gjorde front
mot Baurska skolan. Sedan W. kallats till Baurs
efterträdare som professor, slog han emellertid in
på en kritisk behandling af urkristendomens problem,
som gjorde klyftan mellan honom och Baur allt mindre
och tillförsäkrade honom en rangplats bland forskarna
på urkristendomens område. Det är hufvudsakligen
tre arbeten, som förskaffat W. högt anseende:
Untersuchungen über die evangelische geschichte,
ihre quellen und den gang ihrer entwicklung
(1864;
2:a uppl. 1901), där han, emot den inom Tübingenskolan
rådande ensidiga kritiken af evangelierna, gjorde
gällande en ny uppfattning af dessa och deras källor,
Das apostolische zeitalter (1886; 3:e uppl. 1902),
där han utan lärd apparat och utan polemik med andra,
efter en för tiden afpassad ny problemställning och
med den för honom utmärkande konstnärliga begåfningen
gaf en konkret bild af kristendomens utveckling,
och öfversättningen af nya testamentet (1875; sedan
många uppl.), där han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0548.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free