- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1065-1066

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Velazquez ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kalkmängden; den senare föreningen är förmånligast,
emedan den till sin sönderdelning kräfver
mindre saltsyra. Det genom oxidationen bildade
s. k. weldonslammet får afsätta sig, så att större
delen af klorkalciumlösningen kan aftappas. Det
tjockflytande slammet får därpå rinna ned i
klorutvecklarna, där det vid inverkan af het saltsyra
ger klorgas, enligt reaktionsformeln: Ca Mn2 O5 + 10
H Cl = Ca Cl2 + 2 Mn Cl2 + 2 C12 + 5 H2 O. Då emellertid
metoden medför väsentlig ökning af saltsyreåtgången,
används den numera blott på sådana ställen, där
man har tillgång på särskildt billig saltsyra.
K. A. V—g.

Vele (eg. "rulle", "tått"), charpirulle; en
hopvecklad gasremsa, som inlägges i ett sår för
att hindra, att sårsekretet instänges. I många
fall inpudras velen med jodoform (jodoformvele).
J. E. J—n.

Velebit-bergen, en 60 km. lång kalkstensrygg,
tillhörig Dinariska alpsystemet, stupar tvärbrant
mot Adriatiska hafvet (Canale de la Morlacca), men
går i ö. i långsamt fall öfver i Likaplatån. Högsta
punkten är Vaganjski (1,758 m.). Till följd af den
rena kalkgrunden, som lätt genomsläpper fuktigheten,
äro bergen en anskrämligt ofruktbar ödemark med endast
sällsynt förekommande vattendrag (karstfenomen).
A. N—d.

Veleda, sierska. Se Velleda.

Veleia, stad. Se Fiorenzuola.

Velella, zool. Se Cœlenterata, sp. 487.

Veles, slav. myt. Se Mytologi, sp. 181.

Veles, Velese, stad. Se Köprülü.

Veles, krigsv. Se Velites.

Veleslavin, Daniel Adam (z Veleslavína),
tjechisk förläggare och boktryckare,
f. 1545 i Prag, d. 1599, gifte sig med den berömde
boktryckaren Jiři Melantrichs dotter Anna och
öfvertog dennes tryckeri. Själf akademiskt bildad,
gynnade han i hög grad den kulturella utvecklingen
i Böhmen på 1500-talet. Bland de många märkliga
arbeten, som utgingo från hans officin, märkas:
"Kalendář historický" (1578), "Dictionarium
linguæ latinæ" (1579), "Itinerarium sacræ
scripturæ" (1592), "Nomenclator quadrilinguis"
(1598) samt många tjechiska skrifter af
humanistiskt innehåll, betydelsefulla för den
bömiska protestantismen. — Hans son Adam Samuel,
som öfvertog faderns affär, måste efter slaget
på Hvita berget 1620 gå i landsflykt och
dog i Tyskland omkr. 1627 i största fattigdom.
A—d J.

Veleter, folk. Se Vender.

Vélez [ve’leth], spanska städer. 1. V.-Blanco, i prov. Almeria. 6,850
inv. (1900). V. var en gränsfästning i moriska
konungariket Granada. Den stora, väl bibehållna,
på en brant klippa tronande borgen är ett minne från
denna tid. — 2. V.-Málaga, prov. Málaga, 28 km. ö. om
hufvudstaden Málaga och vid kustfloden Vélez. 23,600
inv. (1900). Staden, som förut var en ansenlig
handelsplats, har på senare åren gått starkt tillbaka,
belägen som den är i ett jordskalfsdistrikt och utsatt
för öfversvämningar vid vinterns högvatten. Sålunda
led den svårt genom jordbäfning 1884 och öfversvämning
1907. — 3. V.-Rúbio, i prov. Almeria, 7 km. s. ö. om
V. 1, vid Rio de Vélez (Chirivel), ett tillflöde
till Seguras biflod Sangonera. Omkr. 10,000
inv. (1900). Ylleindustri.
1—3. A. N—d.

Vélez de Guevara [ve’leth de gevāra], spanska
skalder. 1. Pedro V. lefde i slutet af 1300- och
början af 1400-talet och hörde till Diego Hurtado
de Mendozas skola. V. var af högförnäm kastiliansk
släkt, och hans systerson, den ryktbare markisen
af Santillana, satte V:s diktning synnerligen
högt. V:s decires och canciones återfinnas i Baenas
"Cancionero", och Amador de los Rios har i sin
"Historia de la literatura española" intagit
en del. — 2. Luis V. Se Guevara y Dueñas.
1. Ad. H—n.

Welfer. 1. En berömd fursteätt, som under långa tider
härskat i Tyskland. Med säkerhet låter ättens stamträd
föra sig tillbaka till Karl den stores tid, då grefve
Welf I (d. omkr. 824) egde omfattande besittningar i
Nord-Italien och Tyskland. Släkten säges ha fått sitt
namn, som enligt en uppgift lär betyda "valpar",
af hans fader Isenbrand. Welf I:s dotter, Judit
(Jutta), blef 819 gift med kejsar Ludvig den fromme,
och genom en af sina söner, Konrad, blef han stamfader
för konungarna i Öfre Burgund (se Burgund 5). Med
Welf III, som 1047 i län erhöll hertigdömet Kärnten
och markgrefskapet Verona, utslocknade 1055 den äldre
grenen af huset. Azzo af huset Este uti Italien,
som var gift med Welf III:s syster Kunigunda, förmådde
då sin son Welf (IV) att sätta sig i besittning af
de welfiska områdena i Tyskland. Welf IV (såsom
hertig Welf I) blef stamfader för den yngre welfiska
linjen. 1070 blef han af kejsar Henrik IV belänad
med hertigdömet Bajern (han var gift med en dotter
till Bajerns förre hertig, Otto af Nordheim), efter
sin fader ärfde han huset Estes italienska länder
och förenade, då han dessutom egde äfven andra
besittningar, ett ganska vidsträckt välde under sin
spira. I striden mellan kejsardöme och påfvemakt
ställde han sig på den senares sida. Sedan Henrik
IV 1079 förlänat hertigdömet Schwaben åt Fredrik af
Hohenstaufen (se d. o.), gafs därmed uppslaget till
den täflingsstrid mellan welfer och hohenstaufer,
som under den följande tiden fyller ett betydande
rum i Tysklands historia. Welf IV, som understödt
flera motkonungar mot Henrik IV, försonades med
denne 1095 och återfick då hertigdömet Bajern,
som Henrik själf länge innehaft. Welf ställde
sig 1101 i spetsen för ett korståg och afled på
hemvägen i Paphos på Cypern s. å. Honom följde i
hertigvärdigheten sonen Welf V (II), 1101—20, och
dennes broder Henrik den svarte (1120—26), som
genom giftermål ökade sina besittningar med en del af
de billungska arfvegodsen i Sachsen. Hans son var den
namnkunnige Henrik den stolte (se Henrik, hertigar af
Bajern och Sachsen, 1), 1126—39, som af sin svärfader,
konung Lothar, belänades med hertigdömet Sachsen,
men vid konungavalet efter Lothars död nödgades
vika för Konrad af Hohenstaufen. Täflingsstriden
mellan hohenstaufer och welfer antog från denna tid
helt naturligt större proportioner än förut. Konrad
fråndömde slutligen Henrik både Bajern och Sachsen
(1138). Henrik den stoltes ännu mera ryktbare son,
Henrik Lejonet (se Henrik, hertigar af Bajern
och Sachsen, 2), d. 1195, kom genom förlikning med
Konrad i besittning af Sachsen 1142 och belänades
1156 af sin kusin Fredrik Barbarossa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free