Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wells’ försök - Vellur - Vélo - Veloce - Velociped (cykel)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afkyler de daggiga föremålen, och bevisar,
att den tvärtom genom det frigjorda "latenta
värmet" (se d. o.) fördröjer och förminskar
afkylningen. Han visar också, att nattfrost med
åtföljande bildning af rimfrost och is beror på den
nattliga utstrålningen, och förklarar förloppet
vid en i Bengalen bruklig metod att tillverka
is genom att utsätta vatten i flata lertallrikar
på en halmbädd för natthimmelens inverkan. Denna
sinnrika metod för istillverkning, som synes ha
varit känd bland hinduerna sedan långt tillbaka, är
märkvärdig därför, att nattfrost aldrig förekommer
i Bengalen. Wells visar, att frysningen beror på
vattnets starka värmeutstrålning samt lertallrikarnas
och halmens ringa värmeledningsförmåga. — Före
Wells trodde man, att den starka afkylningen
berodde på vattnets afdunstning, hvarigenom
värme skulle bindas. Wells visade, att ingen
afdunstning under frysningen förekommer, utan
tvärtom dagg- och rimfrostbildning, som fördröjer
den genom värmeutstrålning förorsakade afkylningen.
N. E—m.
Vellur, stad. Se Vellore.
Vélo [-lå], fr., förkortning för velociped.
Veloce [velå’tje], it., mus., snabbt, raskt.
Velociped (fr. vélocipède, af lat. velox, snabb,
och pes, fot), numera oftast kallad cykel (på
ty. fahrrad, "åkhjul"), en som fortskaffningsmedel
använd tramphjulmaskin, som hålles i rörelse
genom den därå ridandes egen muskelkraft. (Annat är
förhållandet med motorcykeln, se nedan.) Velocipeden
består vanligen af två i samma vertikala plan ställda
hjul, förenade genom ihåliga rör, som uppbära en på en
fjäder hvilande sadel för ryttaren. Denne trampar på
"pedaler", ett slags trampor, som sätta drifhjulet
i rörelse, och samtidigt styr han velocipeden med
en särskild styrstång. Genom sin snabba, lätta och
ljudlösa gång har velocipeden blifvit ett för vida
samhällskretsar såväl i städer som på landsbygden
oumbärligt färdmedel. — Fröet till den moderna
velocipeden låg antagligen i den af fransmannen de
Sivrac i Paris 1790 gjorda uppfinningen célérifère
("snabbförare"). Denna bestod af två efter
hvarandra ställda trähjul, förenade medelst ett
trästycke (i form af en häst eller ett lejon), öfver
hvilket man satt grensle och gaf fart med sparkar i
marken. Redskapet fick snart det nya namnet vélocifère
och utgjorde under direktoriet Parissprättarnas
förtjusning. Denna ytterligt stela och opraktiska
inrättning förbättrades 1817 af den badensiske
baronen K. von Drais, dressinens uppfinnare, som
å sin "sparkvagn" gjorde framhjulet styrbart och
förenade hjulen genom en träbom, på hvilken fanns
en sadel. "Draisiennen" vardt mycket omtyckt i
Tyskland, Frankrike, England och Amerika. Den fick
i England 1818 en smäcker järnkonstruktion och
namnet hobby-horse ("käpphäst"), men föll efter
1820 i glömska. Därefter dröjde det till 1855,
innan den moderna velocipedens princip påfanns. Vid
reparationen af en gammal draisienne fann fransmannen
Michaux, att man borde kunna bibehålla jämvikten och
frambringa hastighet, utan att fötterna vidrörde
marken, nämligen genom att flytta drifkraftens
anbringningspunkt direkt på styrhjulet och förse
detta med vefarmar samt pedaler, som kringvredos
med fötterna. Samtidigt med honom hade
tysken M. Fischer hittat på en motsvarande
konstruktion. (Förut hade man sökt nå samma mål
medelst ett virrvarr af häfstänger och drifhjul,
genom hvilkas ömsesidiga friktion drifkraften
dock neutraliserades.) Efter fleråriga experiment
fick Michaux sin velociped duglig och erkänd,
så att velocipedsporten 1865 räknade många
idkare. Genom världsexpositionen 1867 spreds dess
rykte vida, och s. å. infördes den i Sverige (den
första där tillverkade velocipeden var utställd i
Stockholm 1869). Velocipederna gjordes i början af
trä. Förbättringar vidtogos snart af engelsmän och
amerikaner: trähjulen försågos med kautschukringar,
drifhjulet gjordes allt större och bakhjulet
allt mindre, järn och stål ersatte träet, kullager
anbragtes i hjulnafvet och tramplagret för att minska
delarnas friktion, och ståltrådsekrarna till hjulen
infördes. Engelsmännen gåfvo velocipeden namnet
bicycle [ba͡i’sikəl], bicykel, "tvåhjuling", hvaremot
ordet velociped innefattar äfven tricykeln,
"trehjulingen". Hjulsportens idkare kallas numera
vanligen "cyklister". I Sverige var velocipedåkningen
först på modet 1869—71 och blef sedan i midten
af 1880-talet återupplifvad i sportens form. För
dess främjande verkade nitiskt bl. a. Stockholms
velocipedförening (stift. hösten 1884) och
Svenskt hjulförbund (st. 1890) samt Stockholms
allmänna velocipedklubb (st. 1894). Numera äro de
velocipedidrott idkande föreningarna sammanslutna i
det 1900 bildade Svenska velocipedförbundet.
 |
| Fig. 1. Höghjuling, 1890-talets velociped. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
