- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1093-1094

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wellmans ugnar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

höll fast vid pedalernas anbringande direkt på
hjulaxeln utan utväxling. En sådan velociped var
dock tämligen lifsfarlig, enär balanseringen
på den var en svår konst och den vid stöt mot
sten eller annat hinder lätt stjälpte öfver
ända, hvarvid den högt sittande ryttaren gjorde
en våldsam kullerbytta. Då kedjemaskinen, den
s. k. säkerhetsmaskinen, uppfanns i midten af
1880-talet och drifkraften snart ankopplades till det
bakre hjulet, gick man till en motsatt ytterlighet
och konstruerade det bakre hjulet omåttligt stort i
förhållande till det främre. De riktiga proportionerna
funnos dock snart, nämligen framhjulet något större än
det bakre hjulet (drifhjulet). Hjulens ståltrådsekrar
äro numera alltid tangentekrar, som ej stå vinkelrätt
mot nafvet, utan tangera detta. Stänkskärmar anbringas
gärna kring en del af hjulens omkrets. Mekanismen
består af två olikstora, vertikalt ställda kugghjul
och en öfver dem löpande ändlös kedja. Det större
hjulet sitter främst, på trampkurvelaxeln, hvarå äfven
pedalerna äro fästa; det nämnda hjulet öfverför
genom kedjan rörelsen på det ansenligt mindre
kugghjulet, som sitter på bakhjulets naf, hvarigenom
bakhjulet omvrides och velocipeden röres framåt. (Om
velocipedkedjor se Kätting, sp. 601.)

illustration placeholder
Fig. 2. Herrvelociped, modern svensk.

illustration placeholder
Fig. 3. Damvelociped.

Firman Hillman, Herbert & Cooper uppfann 1885 den
framhjulsdrifna säkerhetsmaskinen (kangaroo,
"känguru"), som brukades i knappast 3 år och
måste vika för den af F. K. Starley samtidigt
uppfunna bakhjulsdrifna säkerhetsmaskinen
(rover). Säkerhetsmaskinen fick ett ganska
lågt drifhjul och ett därmed nära jämstort andra
hjul. Kännetecknande var ock, att pedalerna icke voro
fästa vid drifhjulets axel, utan verkade endast
medelbart på denna. När det främre hjulet användes
till drifhjul, räckte nämligen gaffeländarna
halfvägs nedom hjulaxeln och slutade med kullager,
i hvilka rörde sig en axel, på hvardera insidan
försedd med ett kugghjul och på den yttre med
pedalvefvar. Kring kugghjulen voro spända kedjor
med länkar, afpassade efter kuggarna, och dessa
kedjor öfverförde drifkraften från pedalerna till
andra, smärre kugghjul, anbragta i drifhjulsaxelns
ändar. Utväxlingen kunde "giras", d. v. s. genom
ombyte af kugghjul förändras till olika
hastigheter. Numera brukas det bakre hjulet till drifhjul,
med sadeln därofvan, och pedalinrättningen är
då anbragt på "veflagret" nedtill mellan fram- och
bakgafflarna, hvilka förenas af stålrör och med dessa
bilda en vanligen femsidig figur l. ram (se fig. 2;
äfven fyrkantsramar och korsbyggda velocipeder ha
varit i bruk). Inbördes förenas ramens stålrör genom
muffar, som anbringas utanpå eller inuti. Velocipeder
för damer betinga en särskildt bekväm på- och afstigning,
hvarför ramens öfre horisontella rör där
är aflägsnadt och den förstärkta ramen erhållit den form, som fig. 3
visar. Damvelocipedens bakhjul och utväxlingsmekanism
äro försedda med flätadt klädningsskydd och af
stålplåt tillverkadt kedjeskydd. I st. f.
kraftöfverföring med kedja begagnas här och där kedjelös
öfverföring, där utväxlingen sker medelst koniska
kugghjul. En viktig förbättring betecknade den
1888 uppfunna pneumatiska gummiringen till hjulen,
i hvilkens inre luftrör luft inpumpas. Den minskade
icke blott vikten, utan äfven stötarna emot vägens
gropar och stenar. I Sverige uppfanns "Sveavelocipeden",
hvarå trampningen skedde medelst
långa, upprättstående häfstänger, som genom en
sparr satte hjulet i rörelse. Foten behöfde därför
ej följa vefven rundt om, utan endast då och då ge
ny impuls. Sådana velocipeder med pedaler efter
häfstångsprincipen finnas ännu i bruk, men anses
icke så bra som de med rundtrampning. Utväxlingen på
dessa kan förändras under gången. F. ö. förses numera
de flesta velocipeder med föränderlig utväxling och
fritt hjul, som möjliggör att under åkning försätta
mekanismen, pedalerna och fötterna i stillestånd
och låta velocipeden af sig själf framrulla längre
stycken t. ex. på jämn väg och utför backar. Till
fritt hjul hör en kraftig broms. — Äfven för
krigstjänst har velocipeden tagits i vidsträckt
bruk. Militärvelocipeders ram plägar gråmålas, och
likaså undvikes all blänkande förnickling på dem
(se vidare Velocipedtrupper). Tandem-velocipeden
(den tvåhjuliga; jfr Tandem) rides af två ryttare,
den ene framför den andre, och består endast af två
drifhjul förenade af en ram, som liknar den bakdrifna
säkerhetsmaskinens, men har så långt afstånd mellan
hjulen, att 2 sadlar för ryttarna kunna anbringas. —
Trehjulingen (tricykeln, uppf. 1876), har två stora
drifhjul och ett litet styrhjul, sammanbundna genom
en af stålrör förfärdigad ställning. Pedalerna stå i
samband med kugghjul, som genom kedjor äro förenade
med drifhjulsaxelns kugghjul. Styrhjulet har sin
plats bakom, framom eller på sidan om drifhjulen,
och en massa olika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:35:34 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0573.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free