- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1111-1112

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendée-upproret ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mellan Oder, Erz- och Riesengebirge, Saale, Elbe,
Stecknitz, Kiel och Östersjön, hvilket område
därför kallades Vendland l. Venden (Snorres
"Vindland"). Dessa slaver, som utgjorde en särskild
— polackerna nära stående — grupp inom den slaviska
folkfamiljen: den vendiska l. baltiska, sönderföllo
i tre hufvudstammar: 1) veleter l. vilzer (äfven
liutizer) i Pommern och norra Brandenburg, v. om Oder
och kring dess mynning, 2) bodritjer l. obotriter
(se d. o.) v. om de förre, i Mecklenburg och Holstein,
samt 3) sorber s. om veleterna i konungariket Sachsen,
i östra delen af prov. Sachsen, Anhalt, nordvästra
Schlesien och södra Brandenburg, i n. nående upp
till Saales utflöde i Elbe och Wartes i Oder. De
tre stammarna sönderföllo i sin ordning i en mängd
mindre folkstammar, t. ex. pommarier (hvaraf Pommern)
och haveller (vid Havel) bland veleterna, vagrier (i
Holstein) och polaber eller elbeslaver (se Polabiska)
bland obotriterna och lusizerna (hvaraf Lausitz)
bland sorberna. Venderna hade bosatt sig i dessa
trakter, sedan vandalerna (se d. o.) under den stora
germanska folkvandringen därifrån utvandrat. De
styrdes af furstar, voro hedningar och lågo i
ständig strid med sina tyska grannar, sachsarna,
men äfven med hvarandra. Däraf begagnade sig Karl
den store, skaffade sig i obotriterna bundsförvanter
mot sachsarna, gjorde med obotriternas och serbernas
tillhjälp veleterna skattskyldiga (789) och började
äfven söka betvinga sorberna (806). Sedan dess
fortgingo länge under oerhörda grymheter ständiga
strider mellan de vendiska folken och tyskarna, i
det de senare sökte kristna och fullständigt kufva
de förre och dessa envist försvarade sitt nationella
oberoende. Betecknande för arten af krigföringssättet
är, att det tyska namnet på träl, sklave (hvaraf
sv. "slaf"), har förorsakats af den mängd slaviska
(vendiska) krigsfångar, som gjordes till trälar. Någon
egentlig framgång fick tyskarnas omvändelse- och
eröfringsverk först under de sachsiske konungarna
(919—1024), hvilka i Vendland lade grunden till
markgrefskapen Meissen, Nordmark och Altmark samt till
en mängd biskopsdömen, bland andra ärkebiskopsdömet
Magdeburg, själfva medelpunkten för den vendiska
missionen. Men under de saliske kejsarna (1024—1125)
följde en afmattning. Äfven med de skandinaviska
folken stodo venderna i liflig beröring, hvilken
dels var af krigisk natur (ömsesidiga vikingatåg),
dels bestod i handelsförbindelser. Dessa senare gingo
i synnerhet öfver den veletiska ön Wollin, hvarest
under 900- och 1000-talen blomstrade handelsplatsen
Julin, af skandinaverna kallad Jom, af tyskarna
Vineta. Därinvid grundlades af nordiska vikingar det
berömda Jomsborg (se d. o.). Under 1000-talet,
då nordmannatågen upphörde och venderna mindre hårdt
ansattes af tyskarna, blefvo venderna djärfvare
i sina härjningar, som nu drabbade i synnerhet de
skandinaviska länderna. Därigenom förmåddes särskildt
Danmark att samverka med de tyska sträfvandena att
betvinga venderna, och den norsk-danske konungen
Magnus den gode vann öfver dem en stor seger vid
Lyrskovshede (se d. o.) 1043. Under denna vendernas
storhetstid försökte obotritfursten Godschalk samla
dem till ett mäktigt rike och på samma gång på
nationell väg kristna och civilisera dem, ett företag, som
i viss mån gynnades från Danmark, men i synnerhet
fann en kraftig befordrare i ärkebiskop Adalbert af
Hamburg och Bremen. Visserligen mördades Godschalk
1066 af sina hedniska undersåtar, men hans verk
fortsattes af hans son Henrik och Knut Lavard
(se denne). Efter den senares död (1131) upplöstes
dock detta välde, och härjningarna började med ny
styrka, hvarom bl. a. vittna Konghälls förstöring
1135 och Sigtunas 1187, hvartill vendiska sjöröfvare
åtminstone medverkade. Men nu följde omsider vendernas
fullständiga kufvande. En väsentlig andel däri
hade Albrekt Björnen (se Albrekt, brandenburgska
furstar 1), hvilken förenade Nordmark och Altmark
till markgrefskapet Brandenburg. Men det var
dock framför allt Henrik Lejonet (se denne), som,
samlande Nord-Tysklands krafter, på fullt allvar
återupptog och slutligen bragte till fullbordan de
sachsiske kejsarnas stora verk: Vendlands kristnande
och germaniserande, hvarvid den danske konungen
Valdemar I på en gång var hans bundsförvant och
medtäflare. Obotritfursten Niklot, som ledde
vendernas motstånd, besegrades 1160, och hans son
Pribislaw blef kristen och mottog Mecklenburg
som län af Henrik. Valdemar intog 1168 Rügen samt
förstörde det där belägna, åt Svantevit
helgade vendiska nationaltemplet i Arkona. Det
öfriga Pommern, där kristendomen grundats genom biskop
Ottos af Bamberg missionsverksamhet (1124), kufvades
af Valdemar och Henrik och blef ett omedelbart tyskt
län 1181 under den inhemske fursten Bogislaw. De
öfriga vendiska länderna vid Östersjön kommo efter
Henrik Lejonets fall under Danmark, hvars konung Knut
VI därför antog titeln "de venders konge" (lat. rex
slavorum;
sedermera, oriktigt, rex vandalorum), men
de förlorades åter till Tyskland under Valdemar Seier
(se denne) och den olyckstid, som därefter inbröt
öfver Danmark. De skildrade eröfringarna hade till
följd den vendiska nationalitetens nästan fullständiga
undergång. Venderna utrotades eller germaniserades;
tyska kolonister inströmmade i deras land, och endast
en mängd ortnamn röja nu, att landet mellan Elbe och
Oder fordom varit slaviskt. Dock har en obetydlig
spillra af den vendiska nationaliteten till våra dagar
bevarats i öfre och nedre Lausitz inom en fyrkant,
som bildas af orterna Peitz, Lübbenau, Bischofswerda
och Löbau (jfr Spreewald). De där bosatte
sorbiske l. lausitzske venderna ha bibehållit
sitt slaviska språk, sorbiskan l. lausitzskan
(se Vendiska språket), och efter 1840 har på detta
äfven utvecklats en ganska rik litteratur. Ehuru
h. o. h. tyska, kallades de i vendernas område
(Mecklenburg, Pommern o. s. v.) genom Henrik Lejonets
eröfringar grundlagda städerna (Stralsund, Wismar,
Rostock, Lübeck, Hamburg, Lüneburg) "de vendiska"
och spelade under detta namn en lysande roll i Hansans
(se d. o.) historia. — Namnet Vendes konung, som af
Gustaf Vasa omkr. 1540 upptogs i svenska konungatiteln
till följd af rivaliteten med Danmark, beror af en
oriktig identifiering af vender med vandaler. Med
anledning däraf och stödjande sig på Jordanes’
berättelse, att goterna utvandrat från Skandinavien
och besegrat vandalerna i deras gamla bostäder vid
Östersjön, ansåg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0582.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free