Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vender - Vendes artilleriregemente - Vendes konung - Vendes trängkår - Vendetta - Vendidád, Vendidad-sade - Vendisk - Vendiska förbandet - Vendiska kronans husorden - Vendiska litteraturen, Lausitzska litteraturen l. Sorbiska litteraturen - Vendiska språket (Sorbiska, Lausitzska, Serbiska)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sig ha lika god rätt till titeln "vendernas
konung" som de danske konungarna på grund af det
danska medeltidsväldet där och lade därför till
"rex Svecorum et Gothorum" ordet "Vandalorum", som
på svenska återgafs med "Vendes". — Jfr Šafařik,
"Slavische alterthümer" (1843—44), och G. Wendt,
"Die germanisiering der länder östlich der Elbe"
(1889), samt Slaver.
S. B.
Vendes artilleriregemente (n:r 3) uppstod vid
det stora artilleriregementets delning 1794
(se Artilleri). Det sattes genom 1830 års
organisation på 4 ridande batterier om 8 kanoner
och 2 depåbatterier. Genom 1872 års organisation
ökades det till 4 åkande batterier, förlagda i
Landskrona, och 6 ridande, i Kristianstad, alla om
6 kanoner. Manskapet var värfvadt. Vid ombildningen
genom 1892 års härordning fick regementet afge 1
batteri till hvartdera Andra Svea och Andra Göta
regementen och utgjordes därefter af 6 åkande och 2
ridande batterier. Genom 1901 års härordning ökades
det till 14 batterier, af hvilka 3 ridande, alla om
4 kanoner. 1919 afgaf det ett ridande batteri till
Norrlands regemente som bergsbatteri. Regementet
erhåller sitt värnpliktiga manskap från 1:a
arméfördelningens område. Det är med hela sin styrka
förlagdt i Kristianstad. Regementets deltagande
i 1813 års krig är tecknadt i en af officerskåren
utgifven minnesskrift "Wendes regemente 1813". Å
fig. till art. Artilleri äro några af regementets
äldre uniformer afbildade. Om den nuvarande se
pl. till art. Uniform.
C. O. N.
Vendes konung (d. v. s. venders, vendernas konung). Se
Vender.
Vendes trängkår. Se Skånska trängkåren.
Vendetta (it., af lat. vindicta, hämnd), blodshämnd,
sådan den ända till nyaste tid utöfvats på Corsica. Se
Blodshämnd.
Vendidád, Vendidad-sade. Se Avesta, sp. 512, och
Helig, sp. 312.
Vendisk, som härrör från eller hör till venderna
(sa Vender).
Vendiska förbandet (Blockförbandet), bygnk. Se Mur,
sp. 1369
Vendiska kronans husorden. Se Ordnar (Mecklenburg),
sp. 834.
Vendiska litteraturen, Lausitzska litteraturen
l. Sorbiska litteraturen, omfattar det slaviska
språkområdet i öfre och nedre Lausitz vid Spree, en
kvarlefva af den sorbiska (serbiska) eller polabiska
befolkningen i norra och mellersta Tyskland, hvilken
af tyskarna betecknats som "vender", det gamla
namnet på slaverna i allmänhet. I preussiska Lausitz
("Spreewald") har vendiska litteraturen, förutom
den ganska rika folkdiktningen, varit inskränkt
till det religiösa och rent pedagogiska. Starkare
bevarade sig språket och nationaliteten i sachsiska
Lausitz, som under senare delen af medeltiden hade
tillhört Böhmen. Nya testamentet öfversattes på
"vendiska" 1579 och Luthers katekes 1597. Sorbiska
prästföreningar bildades under 1700-talet i Prag,
Leipzig och Wittenberg, och prästerna gingo i spetsen
för den nationella rörelsen. Handrej Zejler
(Seiler, 1804—72) utgaf en sorbisk tidskrift i
Leipzig, i hvilken han publicerade vendiska folkvisor
i original och omdiktning. Väckande blefvo Jan Ernst
Smoleř (1816—84) och Pétr
Jordan (1818—91), som på 1840-talet utgåfvo
"Slavische jahrbücher" och på 1860-talet
"Centralblatt für slavische literatur". Som den
bäste poeten betraktas Jakub Bart (f. 1856), som
under märket Ćisinski skrifvit vackra sonetter
och noveller, och bland venderna i Spreewald Mato
Kosyk (f. 1853). Den förnämste vetenskapsmannen är
professor E. Muka (Mucke, f. 1854), som utarbetat
en stor vendisk ordbok, hvars utgifning af ryska
vetenskapsakad. afbrutits genom Världskriget,
och redigerat tidskrifterna "Lipa serbska" och
"Lužica". Härden för serbernas andliga odling blef
Budušin (Bautzen) i Sachsen, där Societas slavica
Budisina grundlades 1839, litteraturföreningen Matića
serbská 1847, ett vendiskt gymnasium 1849, den
nationella klubben Maćićny dom 1873 och ett sorbiskt
museum 1900. Vendiska folkvisor ha samlats af Smoleř,
Jordan och Muka samt af tyskarna W. v. Schulenburg
(1880) och Sauerwein (1887). Hornik författade det
sorbiska folkets historia (1884). Litteraturhistorier
äro skrifna af Dučman 1869 och af Jenč 1881. En
utmärkt kännare af vendiska litteraturen är tjechiske
författaren Adolf Černý (pseudonymen Rokyta;
f. 1864).
A—d J.
Vendiska språket (äfven kalladt Sorbiska eller
Lausitzska, af sina egare Serbiska) talas numera
af omkr. 150,000 pers. i fristaten Sachsen (östra
hörnet), prov. Schlesien (nordvästra hörnet) och södra
Brandenburg (omkring Kottbus), på båda sidor om Sprees
öfversta lopp. Språket hör jämte tjechiska (bömiska)
och polska till den västra gruppen af slaviska
språk. Gammalt tj blir ts (c), dj blir dz eller z
(d. v. s. ton. s), t. ex. sweca (läs svetsa), ljus,
hospoza, fru; or, ol mellan två kons. ger -ro-, -lo-,
t. ex. glos (hlos), röst, broda, skägg; nasalt e ger
(j)a l. (j)e; nasalt o ger u, t. ex. vjazać, binda,
ruka, hand. Tonvikten faller alltid på ordets första
stafvelse. Språket tryckes dels med "tyska", dels med
latinska bokstäfver; ortografien är en efterbildning
af den tjechiska. Dualis finns kvar både i nomen
och i verb; s-aorist och slav. imperfektum finnas i
behåll. Dialekterna fördela sig på två större grupper,
representerade af hvar sitt skriftspråk: lågsorbiska i
n. (50,000 talande, alla protestanter), högsorbiska i
s. (100,000 talande, däribland 10,000 katoliker). De
skiljas lättast därigenom, att i lågsorb. gammalt g
behåller sin valör, i högsorb. ersattes af frikativa
(γ, skrifves h). Inom lågsorb. skiljas 7 olika
dialekter, af hvilka Kottbus-Spremberg-gruppen gett
upphof till skriftspråket (hvarförutom tre andra stå
i begrepp att försvinna). Inom högsorb. skiljer man
tio dialekter, bland hvilka Bautzen-gruppen ligger
till grund för skriftspråket. Dessutom räknar man
fyra dialekter, som stå på gränsen mellan låg- och
högsorbiska (t. ex. Muskau, Senftenberg). De äldsta
minnesmärken af lågsorbisk skriftdialekt äro ett
"Fader vår" hos Bohoric från 1584 och en psalmbok
från 1656, viktigast bibelöfv. af G. Fabricius
(N. T. 1709) och J. F. Fritze (G. T. 1796); äldre
äro Jakubicas öfv. af N. T. på Sorau-dialekt
(handskrift från 1548) samt A. Mollers psalmbok
och katekes på Lübbenau-dialekt (1574). Ordböcker
af Zwahr (1847), dålig, och Ernst Mucke (Arnošt Muka),
endast delvis (till följd af Världskriget)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
