Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wentworth, 4. Thomas, Strafford - Wentworth, sir John - Wentworth, William Charles - Wentzel, Nils Gustav - Venus (mytologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej visade någon tolerans för deras egenartade
seder och bruk eller för deras katolska
religion. Bl. a. sökte han, fullföljande Jakob I:s
politik, kolonisera Connaught med protestantiska,
engelska nybyggare. Mot själfrådiga ämbetsmän,
t. ex. vice skattmästaren lord Mountnorris (se
Annesley 1), ingrep han med hänsynslös stränghet och
skaffade sig genom sitt starka häfdande af statens
rätt på alla enskilda intressens bekostnad många
fiender, äfven vid hofvet. — Då W. maj 1639 besökte
London för en process, ombads han af Karl I att
kvarstanna som dennes främste politiske rådgifvare i
det bekymmersamma läge, hvari konungamakten försatts,
sedan expeditionen mot Skottland misslyckats. W.,
som jan. 1640 upphöjdes till earl af Strafford och
erhöll lordlöjtnants titel, tillrådde parlamentets
sammankallande och lyckades af irländska parlamentet
erhålla en stor bevillning. "Korta parlamentet"
däremot vägrade bevillning och påyrkade fred med
skottarna. Det upplöstes då (maj 1640), och vid
en rådskommittés sammanträde talade W. enligt
statssekreteraren Vanes anteckningar om armén på
Irland såsom användbar för att "betvinga detta
rike". Då fälttåget mot Skottland misslyckats och
"Långa parlamentet" sammanträdt (3 nov.), blef
W. åtalad för högförräderi och insatt i Tower (25
nov.). Vanes anteckning, röjd för parlamentsledarna
af dennes son (se Vane 2), var ett hufvudargument
mot W., men dennes glänsande försvar förmådde
oppositionen att låta riksrättsförfarandet falla
och i stället söka få honom förklarad i akt
(genom en "bill of attainder"). Denna antogs
äfven af öfverhuset (8 maj 1641), sedan konungen
genom planer på en väpnad kupp ökat parlamentets
misstro, och skrämd af demonstrerande folkhopar,
sanktionerade konungen billen (10 maj). Två dagar
senare afrättades W. Eftervärlden har erkänt hans
patriotism, reformifver och administrativa duglighet;
han föll på sin sträfvan att återupplifva huset
Tudors af parlamentet obehärskade konungamakt. Jfr
S. R. Gardiners biografi öfver W. i "Dictionary of
national biography", biografier af H. D. Traill (1889)
och R. Browning (1892) samt S. R. Gardiner, "History of
England.... 1603—1642" (10 bd, 1883—84)."
1—4. V. S—g.
Wentworth [ωe’ntωəth], sir John, brittisk
koloniguvernör, f. 1737 i Portsmouth, New Hampshire,
d. 8 april 1820 i Halifax, Nova Scotia, tillhörde
en 1636 till Boston utvandrad puritansläkt från
Lincolnshire, blef 1766 guvernör i New Hampshire,
men vid utbrottet af de nordamerikanska koloniernas
resning blef hans ställning där ohållbar; han
nödgades juli 1775 fly till Boston, vistades
1778—83 i London, var sedan chef för skogsvården
i Brittiska Nord-Amerika 1783—92 och guvernör
i Nova Scotia 1792—1808. Han upphöjdes 1795 till
baronet. W. var en duglig guvernör och hade stor andel
i grundläggningen af det för Nya Englands kulturella
lif betydelsefulla lärosätet Dartmouth college i
Hanover, New Hampshire.
V. S—g.
Wentworth [ωe’ntωəth], William Charles, australisk
statsman, f. 26 okt. 1793 på Norfolk island, d. 20
mars 1872 nära Wimborne i Dorset, uppfostrades i
England, utgaf där 1819 en statistisk beskrifning
öfver Australien, blef 1822 advokat och började
s. å. som sådan praktisera i Sydney. Jämte sin
kompanjon doktor Wardell
började han 1824 utge tidningen "Australian", som
lidelsefullt tog de frigifne f. d. deporterades,
"emancipisternas", parti mot ämbetsmännen
och de aristokratiska nybyggarfamiljerna,
"exklusivisterna". Genom sin agitation lyckades
W. få den högdragne guvernören Darling återkallad
(1831) och fick under dennes efterträdare Bourke
stort inflytande. Han hade tidigt påyrkat kolonial
själfstyrelse och blef, när 1842 ett delvis
valdt lagstiftande råd infördes i Nya Syd-Wales,
medlem däraf och uppträdde sedan som ledare
för koloniens stora boskapsskötare, "squatters"
(se d. o.). Då 1854 parlamentarisk själfstyrelse
infördes i Nya Syd-Wales, hade W. väsentlig andel i
den nya författningens tillkomst, men han hade redan
tidigare känt sig alltmer bortstött af den radikalt
demokratiska riktning, som i kolonien företräddes
af R. Lowe (se d. o.) och H. Parkes (se d. o.). och
föredrog därför att långa tider vistas i England,
där han definitivt bosatte sig 1862. W. tog 1849
initiativ till grundläggningen af universitetet i
Sydney, som 1861 hedrade honom med en staty. Hans
lik hemfördes till Australien och begrofs enligt
koloniparlamentets beslut på allmän bekostnad. Redan
1857 hade W. framkastat framtidstanken på
federativ förening af de australiska kolonierna.
V. S—g.
Wentzel, Nils Gustav, norsk målare, f. 7 okt. 1859
i Kristiania, son till en sadelmakare, blef först
murarlärling, var elev vid K. Bergsliens skola
1879—81 och 1883 vid Thaulows "friluftsakademi"
i Modum, vistades flera gånger i Paris, reste i
Tyskland och Italien, har f. ö. varit bosatt på olika
platser i Norge, i Kristiania och på landsbygden. Han
plägar framhållas som den mest betydande och mest
representative af de norske målare, som på 1880-talet
fingo sina bestående intryck af Werenskiold, Thaulow
och Krogh. Hans måleri är omedelbar verklighetskonst
af skarpt utpräglad karaktär och af stark målerisk
kraft. Hans typer af norsk medelklass och hans
interiörer från dess hvardagliga lif ha af A. Aubert
blifvit kallade "demokratisk konst, naivt demokratisk,
ej medvetet demokratisk som vissa sidor af hans lärare
Christian Kroghs". Hans målning En snickarlärling,
1881, blef afvisad af Konstföreningen, hvilket blef
anledning till anordnandet af höstutställningar
1882 o. f. år. Af hans öfriga tidigare alster
eger Nationalgalleriet en hel rad: Frukost (två
olika, 1882 och 1885, den sistnämnda en öfverlägsen
existensbild från ett välbärgadt norskt arbetarhem
och enligt Thiis "målad med en djärfhet och kraft,
som på den tiden voro osedda i norsk konst"),
vidare Konfirmationsgille (1887), Dans i Sæterdalen
(i sommarnattsstämning, 1891) samt flera landskap:
Aprilafton, Töväder o. a. Bland senare verk må
nämnas I ateljén (1893, Trondhjems galleri),
En middag (1895, Lübeck), Sjömannens sista färd
(liktåg af slädar i snölandskap, 1896, inköptes af
franska staten), I skidbacken (utsikt från höjden
nedåt dalen; utst. i Stockholm 1902) och Utvandrare
(på väg genom dalen i sommarsol, 1903). Vid denna
tid ansåg man i Norge, att han förlorat något af
sin ursprungliga naivitet och sökte ett hälften
franskt raffinemang, som ej låg i hans natur.
G—g N.
Venus (lat. genit. Veneris, af fornind. vánah,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
