Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venus (mytologi) - Venus (alkemi) - Venus (astronomi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längtan), rom. myt., fornitalisk gudinna (venas,
behag), hvilken urspr. synes ha dyrkats, särskildt
hos latinerna, som det på våren uppvaknande,
svällande naturlifvets gudomlighet, åt hvilken
de skönaste blomster, i synnerhet myrten och
rosor, voro helgade. Sannolikt uppfattades hennes
verksamhet och betydelse därutinnan som ett uttryck
af den alstringsdrift, som genomgår naturen och
människolifvet, så att hon af ålder betraktades äfven
som en kärlekens gudinna, hvilken ock hade till
sin uppgift att förena människor med hvarandra samt
stifta familjer och samhällen. Med tiden uppgick
hennes väsen inom den bildade romarvärlden i den
grekiska "kärleksgudinnans", med hvilken hon hade så
mycket gemensamt (se Afrodite, med bilder). — Från den
äldre tiden härrörde den dyrkan, som egnades V., i
egenskap af skyddsgudinna för allt hvad trädgårdar och
vinplanteringar hette, af bl. a. blomsterhandlare och
grönsaksmånglare. Hon dyrkades ock som Murcia,
stundom fattadt som den "uppmjukande" eller
"förvekligande", antagligen betecknande hennes makt
öfver hjärtan, vidare som Cloacina (Cluacina), möjligen
i sin egenskap af förenande, samt som Libitina
(se d. o.), hvilken var på en gång lifsglädjens
(samt vinodlingens) och dödens eller grafvens
gudinna. Helgedomar funnos i Rom åt Murcia vid
Aventinus, åt Cloacina nära Comitium och åt Libitina
i den s. k. lunden, där ett begrafningskontor var
anordnadt. Senare, under de puniska krigens tidehvarf,
upptogs i Rom den erycinska V. (se Erycina), hvilken
var af fenicisk-grekiskt ursprung. Hon erhöll
tempel på Capitolium och vid Collinska porten. —
Betydelsefullare blef den kult, som i Rom uppkom till
ära för V. Victrix ("segrarinnan") och V. Genetrix
("stammodern"). Huruvida dyrkan af V. som segrarinna —
t. o. m. uppfattad som Victoria — är inhemsk italisk
eller kommen från Grekland, synes icke vara fullt
utredt. Så mycket är säkert, att hon dyrkades af
fältherrar, såsom af Pompejus, hvilken gaf henne
en helgedom i sin teaterbyggnad. V. "stammodern" —
eg., såsom ofvan är nämndt, den alstrande kraften
i universum — fick särskild betydelse för romarna,
i samma mån sägnen om romarfolkets härstamning från
Æneas, V:s son, blef en trosartikel i Rom. För den
juliska släkten, som ville leda sitt ursprung från
Æneas’ son Iulus, blef V. en "genetrix" i ordets
fulla mening, och Julius Cæsar byggde åt henne,
såsom på en gång victrix och genetrix, ett i slaget
vid Farsalos utlofvadt tempel. Augustus utbildade
vidare föreställningen om V. som Roms stammoder och
Mars som dess stamfader. I förening med Roma fick
hon af Hadrianus ett präktigt dubbeltempel nära
Titus’ triumfbåge. — Äfven under andra namn åtnjöt
V. dyrkan hos romarna. Kändt är, att hon allmänt hölls
i helgd som kärlekens och den kvinnliga skönhetens
gudinna. Den första dagen i april, hvilken månad
gällde för hennes, var den förnämsta högtidsdagen
till hennes ära.
R. Tdh.*
Venus, alkemisternas benämning på koppar, efter den
åt gudinnan Venus (Afrodite) helgade ön Cypern. Se
Koppar, sp. 972.
Venus, astron., den 2:a, från solen räknadt, af de
stora planeterna, af de gamle äfven benämnd Afrodite
(Aphrodite) samt Fosforos (Phosphorus),
då den uppgick före solen, och Hesperos (Hesperus),
då den nedgick efter solen, motsvarande våra uttryck
morgonstjärna och aftonstjärna, namn, som planeten
erhållit, emedan den på grund af sin banas läge
innanför jordbanan icke kan skenbart aflägsna sig
från solen mer än 48° och till följd däraf endast om
morgnar och aftnar kan iakttagas, då solen icke är
för djupt under horisonten. — V:s medelafstånd från
solen är 0,72333 uttryckt i jordbanans radie såsom
enhet, eller 108 millioner km. Banans excentricitet
är ytterst liten, nämligen 0,00682; dess lutning mot
jordbanan var för år 1900 3° 23,6’. Omloppstiden i
banan är 224,7 dagar. V:s skenbara diameter växlar
med dess afstånd från jorden mellan gränserna 10″
och 64″; reduceradt till afståndet 1 (jordbanans
radie), utgör den 17,0″. Dess verkliga radie är
på grund däraf 0,966 af jordradien och dess volym
sålunda 0,900 af jordens. Dess massa utgör 1/408000
af solmassan, eller 0,817 af jordens massa, hvadan
dess täthet utgör 0,91 af jordens, eller 5,0 gånger
vattnets täthet. Tyngden på dess yta är 0,88 af
tyngden på jordytan. Emedan V:s största afstånd från
jorden förhåller sig till dess minsta afstånd som 25 : 4,
varierar äfven dess skenbara ljusstyrka i hög
grad. När planeten lyser starkast, är den himmelens
klaraste stjärna, tillhörande storleksklassen — 4,4
och kan då t. o. m. skönjas, medan solen ännu är öfver
horisonten. Och dock lyser den vid dessa tillfällen —
35 à 40 dagar före eller efter dess nedre konjunktion
med solen — blott med en ringa del (ungefär 1/4) af
sin skifva. Planeten företer nämligen, såsom redan
Coppernicus förutsade, fasväxlingar af samma slag
som vår månes, hvilka växlingar första gången 1610
iakttogos af Galilei strax efter kikarens upptäckt
och af honom framhöllos som ett af de viktigare
bevisen för planetens rörelse kring solen och det
koppernikanska systemets riktighet. På grund af
svårigheten att i detalj iakttaga planetens yta,
enär den ständigt står nära horisonten, så ofta
den öfver hufvud kan iakttagas, har man länge
sväfvat i ovisshet om V:s rotationstid och läget
af dess rotationsaxel. Så angaf den äldre Cassini
1669 en rotationstid af omkr. 24 timmar, under det
att hans samtida Bianchini antog densamma utgöra
lika många dagar. Schröter, som sedan 1779 flitigt
iakttog planeten och särskildt vissa ojämnheter, som
stundom visa sig på inre delen af dess skära, fastslog
därefter ett värde af rotationstiden af ungefär 23 1/2
timmar, ett resultat, som understöddes bl. a. genom
de af de Vico 1839—42 utförda iakttagelserna. Frågan
syntes en tid ha definitivt blifvit afgjord genom
Schiaparelli, hvilken under loppet af 1890 som
resultat af sina iakttagelser kungjorde, att
både V. och Merkurius ha en rotationstid, som
sammanfaller med hvardera planetens omloppstid,
hvadan sålunda dessa planeter ständigt vända samma
sida åt solen, på samma sätt som månen gör det mot
jorden. Enligt dessa undersökningar har Venusekvatorn
en lutning af 12,9° mot Venusbanan. Dessa resultat,
som funno bekräftelse äfven ur andra iakttagelser,
ansågos länge som afgörande, men ha dragits i
tvifvelsmål genom undersökningar af Belopolsky i
Pulkova, hvilken 1900 genom att använda Dopplers
princip (se d. o.) funnit en rotationstid af ungefär
24 timmar. Senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
