Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verhaeren, Émile - Verhaghen, Peter Josef - Verhanst - Verhas, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universitetet i Louvain och ämnade därefter utbilda
sig till advokat i Bruxelles, men öfvergaf snart
juridiken för litteraturen och utgaf sin första
diktsamling, Les flamandes (1883), en naturalistisk,
af lifskraft öfverströmmande färgrik målning af
kermessernas och den bördiga polderns, af Jordaens’
och Rubens’ land. Han kastade sig därefter med
ifver in i den kamp mellan gammalt och nytt, som
i detta ögonblick pågick i belgiska litteraturen
och inleder den följande blomstringen.
Sedermera följde Les contes de minuit
(på prosa, 1885) och diktsamlingen Les moines
(1886), där han frammanar klosterlifvet och där
mystiken, karakteristisk för flamländaren, för
första gången uppträder vid sidan om naturalismen.
1887—91 genomgick skalden en svår själssjukdom, som
omskapade hans diktning både till innehållet och
formen. Han nöjer sig icke längre med att beskrifva,
han vill också frammana de syner, som under dessa
mörka år fylla hans själ. Och de tre diktsamlingar,
som han nu skref, Les soirs (1887), Les débâcles
(1888), Les flambeaux noirs (1890), bilda en abrupt
och mäktig trilogi, som förråder, hvad han under
dessa mörka timmar själf genomlidit af kroppsliga och
själsliga smärtor. I den sista diktsamlingen
stiger han ur detta Inferno liksom åter upp
i dagsljuset, men han är knappast densamme som
förut. Sjukdomen har lämnat efter sig ett drag
af grubbel, af bitterhet och förtviflan, som sedan
aldrig fullt lämnar honom. Samtidigt förändras hans
metrik. I sina första båda diktsamlingar hade han
användt de vanliga regelbundna franska versslagen; nu,
under intrycket af nya stämningar, väljer han den
fria versen, för hvilken symbolisterna kämpade, utan
att dock gå till ytterligheter. Hans verssystem är
egendomligt för honom själf. Hans vers är
icke just mjuk eller graciös, men fyllig
och kraftfull, utmärkt smygande sig efter det
stränga innehållet. Denna reform är genomförd i "Les
flambeaux". Han har nu skapat en form, som är hans
egen, och det är i denna, som han besjunger sina nya
världar: Les apparus dans mes chemins (1891),
Les villages illusoires (1895), Les heures claires
(1896). Redan från ungdomen hade V. intresserat
sig för de sociala frågorna, och de tidskrifter, i
hvilka han medarbetade, såsom "La société nouvelle",
kämpade icke mindre för politisk än litterär frihet.
Men särskildt från 1892 deltog han med förnyad ifver
i dessa rörelser och tog verksam del i ordnandet
af en konstafdelning i Folkets hus i Bruxelles
och ingrep på annat sätt i folkuppfostrans höjande.
Dessa intressen sätta sin prägel på hans
trilogi Campagnes hallucinées (1893), Villes
tentaculaires (1895) och dramat Aubes, som behandla
ett stort socialt problem, storstädernas utsugning
af landsbygden, och i
den sista diktsamlingen målas morgonrodnaden af den
nya gyllene tidsåldern, dunkelt och profetiskt, som
ämnet bjöd. I de följande diktsamlingarna förefaller
han mindre upprörd, mindre förtviflad, mera fri
att välja sina ämnen. Efter att ha genomlidit sin
egen smärta söker han loda jordelifvets allmänna
lidande. Les visages de la vie (1899), Les petites
légendes (1900), Les forces tumultueuses (1902),
Les petits vieux (1901), som besjunga vetenskapen och
naturens skapande krafter, och följas af Les heures
d’après-midi (1905), La multiple splendeur (1906),
Toute la Flandre (gemensam titel för "Les tendresses
premières", "La guirlande des dunes", "Les héros",
"Les villes à pignons", 5 bd, 1904—11), Les blés
mouvants (1912) och under kriget artiklar och poem
som La Belgique sanglante (1915), Parmi les cendres
(1916), Villes meurtries de Belgique (s. å.), Les
ailes rouges de la guerre (s. å.). Dessutom skref han
dramerna Le cloître (1900), Philippe II (1901; uppf. i
Stockholm) och Helène de Sparte (1912), medarbetade
i en mångfald tidningar och tidskrifter och ådagalade
särskildt stort intresse för den bildande konsten, i
det att han var en af de förste, som i Belgien kämpade
för impressionisterna och äfven intresserade sig för
Hollands gamla konst: Joseph Heymans peintre (1885),
Fernand Khnopff (1887), Rubens (sv. öfv. 1920),
Images japonaises (1900) o. s. v. V. är en af
samtidens största lyriker. Han gaf uttryck åt alla
de sociala och konstnärliga strömningar, som upprört
Frankrike och Belgien under de sista årtiondena;
han är framstående erotiker, liksom han skrifvit
flammande inlägg för arbetarna, och när kriget bröt
in öfver Belgien och han kände sin rättskänsla och
sin fosterländskhet kränkta, reste han en storm mot
inkräktaren, till det sista kämpande för segern, som
han dock aldrig fick bevittna. V:s Oeuvres utgåfvos i
2 bd 1912—14 (ett 3:e väntades kort därefter). Litt.:
A. Mockel, "E. V." (1895), L. Bazalgette, "E.
V." (1907), och G. Buisseret, "L’évolution idéologique
d’É. V." (1910).
J. M.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
