Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vertebra - Vertebrater l. Chordata, Ryggradsdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vertebra [ve’rtebra, verte’bra], lat., ryggkota. Se
Kota. — Vertebral, som har afseende på ryggkotorna
eller ryggraden (se d. o.). — Vertebrerade djur
(animalia vertebrata), ryggradsdjur. Se Vertebrater.
Vertebrater (af vertebra, kota) l. Chordata (af
chorda, nämligen dorsalis, ryggsträng), Ryggradsdjur,
zool., en af hufvudgrupperna i den zoologiska
systematiken. Denna djurtyps afgränsning uppfattas
i så måtto olika, som stundom — och väl med rätta —
äfven Tunicata inneslutas inom densamma (se härom
närmare Tunicata), hvadan den sålunda utvidgade
djurgruppen, som skiljer sig från alla andra genom
förhandenvaron af en chorda dorsalis (se nedan),
lämpligen bör benämnas Chordata. Egendomligt för
alla Chordata är, att de äro bilateralt symmetriska
djur, hos hvilka man kan skilja på tre kroppsregioner
(hufvud, bål och svans) och hos hvilka centraldelarna
af nervsystemet ligga på ryggsidan och hufvudmassan af
öfriga organsystem (närings-, andnings-, blodomlopps-,
sekretions- och könsorgan) på buksidan af ryggsträngen
(chorda dorsalis). Denna är af entodermal (jfr Cell,
sp. 1386) härkomst och utgöres af en elastisk, af
blåslika celler sammansatt och af hinnartada slidor
omgifven staf. Densamma utgör djurets axelskelett
i dess enklaste gestalt. Medan ryggsträngen hos
Tunicata finnes endast på larvstadiet, kvarstår
den oförminskad under hela lifvet hos lansettfisken
och rundmunnarna för att hos alla högre vertebrater
småningom undanträngas och ersättas delvis eller helt
af kotkroppar, som bildas omkring ryggsträngen. Enär
ryggsträngen med sina slidor är elastisk och utan
större motstånd böjes af musklerna, är den fullkomligt
osegmenterad. Axelskelettets segmentering börjar,
först sedan fastare väfnader, såsom brosk och ben,
uppträdt i form af ryggkotor, hvilka bilda ryggraden
(se Kota och Ryggrad). I axelskelettets framända
uppträder kraniet (se Hufvudskål), som
saknas endast hos de lägsta Chordata, nämligen
Tunicata och Acrania. Detta tjänar hjärnan till
omhölje liksom ryggraden ryggmärgen och uppstår
ur en väfnad, som motsvarar den skelettbildande
yttre ryggsträngsskidan. Kraniet intar sålunda i
förhållande till kroppens andra organ motsvarande
plats som ryggraden. Redan tidigt sökte man
också bevisa den satsen, att äfven kraniet liksom
ryggraden urspr. varit segmenterad; man (Goethe,
Oken) tänkte sig närmast, att detsamma framgått
ur en sammansmältning af 3—4 kotor. Genom senare
forskares — förnämligast Huxleys och Gegenbaurs —
arbeten framträder denna s. k. verteberteori numera
i en något annan form. Såväl kotorna som kraniet
äro delar af axelskelettet, hvilka utvecklat sig
ur ett gemensamt anlag, nämligen ryggsträngen och
dess skelettbildande yttre skida (jfr ofvan); men
ryggraden har på grund af de muskler, som fästa
sig och inverka på densamma, blifvit ett ledadt
organ, medan kraniet i anpassning till sin uppgift
att härbärgera hjärnan och de högre sinnesorganen
utbildat sig till en fullkomligt enhetlig kapsel;
härvid är att märka, att ryggsträngen sträcker sig
ett stycke in i kraniets bas. I sin mest ursprungliga
form bland nu lefvande djur uppträder kraniet hos hajfiskarna: ett
enhetligt broskhölje omsluter hjärnan samt lämnar
skydd och stöd åt lukt-, syn- och hörselorganen;
således motsvarar denna kapsel i hufvudsak ej
annat än hjärnskålsdelen hos människan. Alldeles
skild från denna broskiga hjärnskålsdel uppträder
hos hajfiskarna under och bakom densamma ett antal
pariga broskbågar, hvilka omsluta munöppningen och
främsta delen af tarmkanalen och hvilken apparat
såsom helhet benämnes visceralskelettet (se
Fiskar, sp. 411, fig. 3). Af dessa tjänstgör det
första paret som käkar; hvarje halfva består af
två broskstycken, som bära tänder och leda mot
hvarandra. De efterföljande äro svagare och bära
gälarna, hvarför dessa bågar benämnas gälbågar. Att
äfven käkbågarna urspr. varit gälbågar, respektive
varit gälbärande, bevisas genom både paleontologiska
och embryologiska fynd. Urspr. stå käkbågarna i ett
mycket lösligt sammanhang med hjärnskålen, i det den
såsom öfverkäk tjänstgörande delen af desamma blott
genom ligament är fäst vid den senare
(fig. 1 A). Till följd däraf, att hos en del hajfiskar
tänderna starkare utbildats, erhåller den likaledes
förstorade öfverkäken genom att träda i omedelbar
ledförbindelse med hjärnskålen (fig. 1 B) fastare
stöd, hvarigenom åter tänderna kunna verka med större
styrka. Bli tänderna särskildt massiva och uppnå
käkarna i sammanhang härmed en motsvarande storlek,
finna vi — allt detta ännu inom broskfiskarnas grupp
—, huru
 |
| Fig. 1. Hufvudets skelett af tre broskfiskar (något förenklade bilder). Hos A äro äfven gälbågarna återgifna. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
