Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wickman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och har tagit framträdande del i freds- och
kvinnorörelsen. Hon var som sakkunnig adjungerad i
Utrikesdepartementets kommitté för
folkförbundsärenden (1918), deltog som suppleant i
Nationernas förbunds församlings första sammanträde i
Genève 1920, där hon hade plats i utskottet för
juridisk organisation, och blef 1921 led. af
förbundets mandatkommission.
E. F. K. S-n.
Wicksteed [wi’kstid], Philip Henry,
engelsk sociolog, f. 1844, predikant i unitariska
kyrkosamfundet från 1867, föreläsare inom
folkuniversitetsrörelsen från 1887, har utgett
kommenterade öfversättningar af Dante m. fl.,
litteraturhistoriska essayer öfver H. Ibsen m. fl. och väckt en
viss uppmärksamhet som nationalekonomisk
skriftställare (se Nationalekonomi, sp. 516)
genom försök att popularisera nationalekonomisk teori
i matematisk framställning med tillämpning på det
dagliga lifvet (The alphabet of economic science,
1888). Med utgångspunkter i det dagliga lifvets
erfarenheter har han äfven underkastat modern
teori en kritik, som funnits mindre förståelsefull
och lyckad (The common sense of political
economy, including a study of the human basis of
economic law, 1910).
E- F. K. S-n.
Wickström, Viktor Hugo, skriftställare, f.
29 maj 1856 i Hedemora, d. 29 dec. 1907 i
Östersund, vardt student i Uppsala 1875, filos.
kandidat 1877 och licentiat 1882 (sedan han
idkat studier äfven i Berlin och vid Sorbonne)
samt promoverades 1883 till filos. doktor i Lund,
hvarest han därefter ett par år fortsatte sina
studier. Han var från 1886 redaktör af
"Jämtlandsposten" i Östersund och sedan 1888 egare af
denna tidning jämte tryckeri. 1905 valdes han till
led. af Första kammaren för Östersund och
Hudiksvall. W. företog många vidsträckta resor, som han
sedan skildrade. Under sitt eget namn eller
författarnamnet Christer Swahn (bildadt efter moderns
namn, Christina Swahn) utgaf W. flera vittra och
resonerande alster, af hvilka några väckt
uppmärksamhet genom bisarreri, andra genom
själfständiga tankar. Här må nämnas En
sjelfmördares anteckningar (1882), Dikter (s. å.),
Sanningskär (1885) och "Bildning" (1886),
reseskildringarna Singalesiska bref (1893), Stoft från
sandalerna (1895). Som turist genom Europa
(1897), Italien (1899), I öster- och västerled
(1900), Som tidningsman jorden rundt (1901) och
Genom sju konungariken (1904) samt romanerna
Sådan var vägen (1891), Äfventyrarlif (1894),
Arnliot Gällina (1896) och En modern historia.
I dagboksform berättad af Gunhild (1898) m. fl.
arbeten af skiftande slag, merendels ledigt, men
flyktigt skrifna.
(R-n B.)
Wicliffe. Se Wycliffe.
Vico [vi’kå], Lago di. sjö. Se Cimino.
Vico [vi’kå], Enea, italiensk kopparstickare, f.
(födelseår ej kändt) i Parma, d. 1570 i Ferrara,
studerade troligen hos T. Barlachi. För dennes
räkning utförde han 1541-42 en följd af 24 blad
grotesker (dekorativa ornamentsteckningar). Han
utvecklade sig främst efter Marcantonio och blef en
af sin tids skickligaste kopparstickare. Han
kallades af Cosimo I till Florens och utförde där stick
efter Michelangelo. Sedan utgaf han i Parma flera
verk med stick af medaljer (1555-57). Till de
bästa af de inemot 500 blad han utförde höra Vulkan
och cykloperna (efter Primaticcio), porträtt
af Maria af Aragonien, Cosimo, Giovanni de’
Medici, Karl V m. fl.
(G-g N.)
Vico [vi’kå], Giovanni Battista
(Giambattista), italiensk filosof, f. 1688 i Neapel, d.
1744, var professor i retorik vid universitetet i
Neapel. Under den reaktion, som inträdde efter
Brunos, Campanellas och Galileis undertryckande,
var denne af Campanella påverkade
renässanstänkare en framstegsman, hvilken betecknats som
grundläggare af historiens filosofi och
folkpsykologien. I sitt hufvudarbete, Principi della scienza
nuova d’intorno alla commune natura della
nazioni (1725; bästa uppl., utg. af S. Galotti,
1826), framställer han flera af den moderna
historiefilosofiens grundtankar. Ehuru troende katolik,
anser han, att folken trots den gudomliga försynen
själfva gestalta sin historia enligt sin natur och
sina sociala behof under en lagbunden utveckling.
Såväl i forntiden som i den nyare tiden har
på ett mytisk-teokratisk-patriarkaliskt
utvecklingsskede följt ett aristokratiskt och därpå ett
borgerligt (monarkiskt eller demokratiskt). Mindre modern
är hans metafysik, som är riktad mot Cartesius och
förbinder platonskt-augustinska tankar med en sorts
monadlära. En samlad uppl. af V:s skrifter utgafs
af Ferrari 1836-37 i 6 bd. Se Werner, "V. als
philosoph und gelehrter forscher" (1899).
S-e.
Vico [vi’kå], Francesco de, italiensk
astronom, jesuit, f. 19 maj 1805 i Macerata, Ancona,
d. 15 nov. 1848 i London, direktor för
observatoriet vid Collegio romano i Rom, blef 1848 under
revolutionen fördrifven ur Rom. V:s vetenskapliga
namn är hufvudsakligen fäst vid frågorna om de
inre planeternas samt Saturnus’ och dess ringars
fysiska beskaffenhet och rotation. Han upptäckte
6 nya kometer, däribland den efter honom
uppkallade kometen af 75,7 års omloppstid och den
kortperiodiska de Vico-Swiftska med 6,4 års
omloppstid.
K-B. (B-d.)
Vicol. Se Tagaliska språk.
Vicomte [vikå’t], fr. (af mlat. vicecomes, vice
grefve, it. visconte, port. visconde, eng. viscount,
se d. o.). Vikomt, under den äldre medeltiden
(karolingiska tidehvarfvet) en ämbetsman, som var
ställföreträdare åt en grefve (se d. o.); numera en
adelstitel, som står emellan grefve och baron. En
vicomtes hustru bär titeln vicomtesse [vikåtä’ss].
Jfr Krona, sp. 8, och Länsväsen, sp. 197.
Vicomte de Launay [vikå’t do lånä], pseudonym.
Se Girardin 6.
Vicovaro [-kåvarå], plats i italienska prov. Rom,
vid Teverone och järnvägen Rom-Sulmona, i
Sabinerbergen, har rester af en antik borgmur och
andra forntida minnen, ett kapell, egnadt åt den
helige Jakob, uppf. 1450, ett palats, som tillhört
släkten Orsini, från 1200-talet, ombyggdt på
1600-talet, samt omkr. 1,900 inv. V. omtalas af
Horatius under namnet Varia.
E. A-t.
Vicq-d’Azyr [vikk dasir], Félix, fransk läkare,
f. 1748, d. 1794, började 1773 i Paris hålla
föreläsningar öfver människans och djurens anatomi och
invaldes redan 1774 i franska vet. akad. 1775
sändes han af regeringen att göra studier öfver
boskapspesten i södra Frankrike och inlade genom de
af honom föreslagna åtgärderna mot densamma stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
