Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vien, Joseph Marie - Wien, tyska fysiker. 1. Wilhelm (Willy) Karl Werner Otto Fritz Franz W. - Wien. 2. Max W. - Wienalliansen. Se Wienska alliansen - Wienbarg, Ludolf - Wienbäckenet - Vien-chan, hufvudort i Laos. Se Vien-tiane - Vienenburg - Wiener, François - Wienerkalk - Wienerkål, en varietet af virsing (se Brassica) - Wiener-Neudorf. Se Neudorf 3 - Wiener-Neustadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anakreon, Nymf, Försäljare af kärleksgudar (efter
en gammal fresk i Rom) samt porträtt. Bland V:s
elever voro David, Regnault, Vincent och svensken
Wertmüller. Själf berömde sig V. öfver, att han
var den förste, som i sin ateljé införde studium
efter lefvande modell.
C. R. N. (G–g N.)
Wien [vīn], tyska fysiker. 1. Wilhelm
(Willy) Karl Werner Otto Fritz Franz
W., Nobelpristagare, f. 13 jan. 1864 i Grafiken nära
Fischhausen i Ostpreussen, blef 1882 student i Königsberg, studerade sedan i Göttingen
och Berlin, där han arbetade 1883–85 i Helmholtz’ laboratorium, och blef filos. doktor
där 1886 och privatdocent 1896. Han var 1892–96 assistent vid Physikalisch-technischer
reichsanstalt i Charlottenburg, 1896–99 e. o. professor i fysik vid polyteknikum
i Aachen, 1899–1900 ord. professor i
fysik i Giessen och sedan 1900 i Würzburg.
Vid reichsanstalt undersökte han jämte
Holborn metoder för mätning af höga temperaturer
medelst Le Chateliers termoelement, och
samtidigt utförde han teoretiska arbeten i hydrodynamik,
särskildt om hafsvågors och cykloners former,
samt ang. lagarna för värmestrålning, hvilka 1893
ledde till hans bekanta lag om ändringen af
strålningens våglängd med temperaturen (den s. k.
Wienska förskjutningslagen; se Strålning, sp.
403). 1894 offentliggjorde W. afh. Über temperatur
und entropie der strahlung, och 1896 angaf
han en formel för sammansättningen af en svart
kropps strålning. Dessa arbeten voro så förtjänstfulla,
att de förskaffade W. 1911 års Nobelpris i
fysik. I Aachen egnade W. sig åt studiet af
elektricitetens gång genom gaser, hvilket han sedan
fortsatte (Elektrische entladungen in verdünnten
gasen, i ”Annalen der physik”, 1898, 1901 och
1902). Han visade att, medan den negativa
elektriciteten framfördes af elektroner med en massa
uppgående endast till omkr. en tvåtusendel af
en väteatoms, så äro den positiva elektricitetens
bärare af omkr. samma massa som den, hvilken
den genomströmmade gasens atomer besitta. W.
har sedermera också utfört värdefulla undersökningar
om röntgenstrålar, hvilkas våglängd han
sökte bestämma (1905), och om kanalstrålar. W.
har utgett Lehrbuch der hydrodynamik (1903).
Han är led. af sv. Vet. akad. (1918) och af Vet.
soc. i Uppsala (s. å.). – 2. Max W., den
föregåendes kusin, f. 25 dec. 1866 i Königsberg,
blef 1888 filos. doktor i Berlin, 1891 assistent hos
Röntgen, 1898 docent i Aachen samt professor 1904 i
Danzig och 1911 i Jena. Han har utgett ett stort
antal afh., särskildt rörande akustik, växelströmmar
och elektriska svängningar. Han är en
auktoritet på radiotelegrafiens område. Om hans
stötmetod se Telegraf, sp. 745–746.
1. S. A–s.
Wienalliansen [vīn-]. Se Wienska alliansen.
Wienbarg [vīn-], Ludolf, tysk kritiker, f. 1802
i Altona, d. där 1872, docent i Kiel 1833–35,
uppsatte 1835 tills. med Gutzkow i Frankfurt am Main
"Deutsche revue", men blef som en af cheferna för
litteraturriktningen "Unga Tyskland" 1836 utvisad och
arbetade därefter vid tidningar i Hamburg. Han deltog
som frivillig i fälttåget 1848–49 och utgaf sedermera
Darstellungen aus den schleswig-holsteinischen feldzügen (2 bd, 1850–51).
W. är likväl mest känd genom sina
Ästhetische feldzüge (1834),
hvilken skrift genom tillegningsorden "dem jungen
Deutschland gewidmet" gaf namn åt den ungtyska riktningen
och med lysande stilkonst utpräglade riktningens
åskådningar i träffande slagord. Den följdes af
Die neueste literatur (1835; 2:a uppl. 1838) och
Wanderungen durch den tierkreis (1835).
Holland in den jahren 1831 und 1832 (2 bd, 1833) och
Tagebuch von Helgoland (1838)
erinra om Heine och visa lyrisk begåfning.
Se monografi af V. Schweiger (1896).
(R–n B.)
Wienbäckenet [vīn-], det nederösterrikiska
låglandet, begränsadt i v. af Öst-Alperna,
som här sluta längs med en från s. v. till
n. ö. löpande förkortningslinje, i ö. af
Leithabergen (se Leitha). W., som genomflytes af
Donau, utgör den egentliga gränsen mellan Alperna
och Karpaterna; det fylles af miocena och pliocena
aflagringar. I dess västra del ligger staden Wien.
A. N–d.
Vien-chan, hufvudort i Laos. Se Vien-tiane.
Vienenburg [fīnen-], by i hannoverska kretsen Goslar,
vid Radaus utlopp i Ocker. 4,615 inv. (1905). I
närheten stort kalisaltverk (se fig. 1 till
art. Stassfurtsalter),
Wiener [vienä′r], François, fransk författare,
f. 1877 i Bruxelles, juris licentiat, har under
författarnamnet Francis de Croisset
framträdt med diktsamlingen
Les nuits de quinze ans (1898),
dramen Arsène Lupin (1909; med M. Leblanc)
och ett flertal lustspel, bl. a.
La passerelle (1902; "En hustru för mycket", uppf. i Stockholm 1921),
Le paon (på vers, 1905) och
Le bonheur, mesdames! (1906).
Wienerkalk [vīn-], ett poler- och putsmedel,
som framställes genom glödgning af dolomit eller
magnesiahaltig kalksten (stundom äfven af vanlig
kalksten) och således hufvudsakligen utgöres af
kaustik kalk och magnesia. Då den i luften upptar
kolsyra, bör den förvaras i slutna kärl. Äfven slammad
krita förekommer stundom i handeln under namn af
wienerkalk.
K. A. V–g.
Wienerkål [vīn-], en varietet af virsing (se Brassica).
Wiener-Neudorf [vīner-nöj-]. Se Neudorf 3.
Wiener-Neustadt [vīner-nöj-], stad i Nedre Österrike,
50 km. s. om Wien, vid Fischa, tätt intill gränsen
mot Ungern. 35,023 inv. (1920). W. står genom den
65 km. långa Wiener-Neustadt-kanalen i förbindelse
med Wien och är en station på järnvägslinjen från
hufvudstaden till Trieste. Staden, som förstördes
genom eldsvåda 8 sept. 1834, eger dock ännu
några medeltida byggnader, däribland det från
1100-talet stammande hertigliga slottet, som 1752
af Maria Teresia förvandlades till militärakademi,
samt ett 1444 stiftadt cistercienskloster med
en minnesvård öfver kejsar Fredrik III:s gemål,
Leonora af Portugal. Kvarnindustri, bryggeri och
sockerraffinaderi. Ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
