- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
353-354

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wifstrand ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alla s. k. tackoffer bringan af offerdjuret, den
s. k. viftoffersbringan, "viftas åt Herren". Det,
som sålunda "viftades", förbrändes icke på altaret,
utan tillföll prästerna och utgjorde en väsentlig del
af deras förmåner in natura. – Slutligen må nämnas,
att vid leviternas invigning till tempeltjänsten
leviterna själfva skulle "viftas såsom viftoffer åt
Herren" (4 Mos. 8: 11 f.), troligen på grund däraf,
att de själfva tillföllo prästerna som dessas tjänare
vid tempelsysslorna.

J. P.

Vifva, bot. Se Primula.

Vifvesholmen. Se Gottland, sp. 27.

Vifveväxter, bot., namn på fam. Primulaceæ.

Vig, Ole, norsk författare, f. 6 febr. 1824 i Værnes
socken, d. 19 dec. 1857 i Kristiania, gick någon
tid på Klæbo seminarium och hade sedan anställning
som lärare, sist i Kristiania. Hans namn är nära
förbundet med tidskriften "Folkevennen", utgifven
af sällskapet för folkupplysningens främjande. Till
dess första årgångar lämnade han en mängd bidrag,
och sedan 1852 var han dess redaktör. Hans Sange
og riim for det norske folk
(1854), med ett tillägg
af Hartvig Lassen, fick mycket stor spridning,
och af hans poetiska Norske bondeblomster (1851)
ha flera sånger blifvit verkligt populära. Både
i religiös och litterär riktning var V. starkt
påverkad af Grundtvig. Ett urval af V:s skrifter utkom
1859. V. Rydberg har öfversatt V:s dikt "Vaknen".

E. H.*

Viga, förrätta vigsel (se d. o.); i fråga om afliden
person se Begrafning, sp. 1215.

Vigaglúms saga l. Glúma är en isländsk saga
om Glúmr Eyjólfsson, som fick tillnamnet Vigaglum
("Strids-Glum") däraf, att han dräpte sin granne
Sigmund Torkelsson, som ville tränga honom från
gården, vann stort anseende i bygden och hade många
strider och rättegångar i följd däraf. Ett dråp i
Vigaglums släkt förde till slaget på Hrísateigr
983, och i följd däraf blef Vigaglum, sedan
tvetydigheten i hans eder om oskuld till ett dråp,
hvarför han misstänkts, hade genomskådats, fördrifven
från sin gård. Han döptes i hög ålder 1000 och dog
1003. Sagan är ålderdomlig, men utom ett inskott noga
sammanhängande och kan ej vara yngre än omkr. 1200.

B–e.

Wigalois. Se Wirnt von Gravenberg.

Vigan, provinshufvudstad på Filippinerna, på
västkusten af Luzon, 280 km. n. om Manila. 18,000
inv. (1914). Tegelbruk och bomullsfabrik;
båtbyggeri. V., som är biskopssäte, har både katedral
och prästseminarium.

A. N–d.

Wigan [ωi’gən], stad i engelska grefsk. Lancashire
vid den lilla floden Douglas, halfvägs mellan
Liverpool och Manchester, med hvilka städer W. står
i kanalförbindelse. 89,152 inv. (1911). Staden,
som har gamla anor och troligen ligger på
samma plats som det romerska lägret Coccium,
räknar dock sitt egentliga uppsving från den
tid, då dess kolgrufvor blefvo tagna i bruk och
gåfvo drifkraft åt en alltmer utvecklingsduglig
bomullsindustri. Denna är ännu, jämte linneindustri,
den betydelsefullaste i staden; härtill ha senare
kommit järn- och mässingsverk, tillverkning af
järnvägsvagnar, maskiner, skrufvar och kemikalier.

A. N–d.

Wigand [vigant], Johann, tysk biskop,

protestantisk teolog och skriftställare, f. 1523 i
Mansfeld, d. 1587, studerade i Wittenberg och
blef där en af Luthers ifrigaste anhängare. Efter
dennes död (1546) återvände han till Mansfeld som
predikant och lärare. I de kort därefter uppflammande
teol. (adiaforistiska, majoristiska och synergistiska)
fejderna tog W. den lifligaste del och ställde sig
obetingadt på den genuina lutherdomens sida. Äfven
som superintendent och pastor vid Ulrikskyrkan i
Magdeburg (1553–60) utvecklade han liflig verksamhet
för den evangeliska lärans befästande och utgaf
en mängd stridsskrifter såväl mot katolicismen som
mot den reformerta lärans anhängare. 1560 kallades
W. till teol. professor i Jena, men afsattes 1561 på
grund af sitt häftiga uppträdande. 1562 utnämndes han
till superintendent i Wismar och återkallades 1568
till Jena i egenskap af professor samt pastor och
superintendent. Där kom det nu snart till en brytning
emellan W. och dennes gamle vän Flacius, hvars bekanta
lära om arfsynden som utgörande människans väsen
af W. på det bestämdaste bekämpades. 1573 afsattes
och förvisades W. af kurfurst August, men fick genom
Martin Chemnitz anställning som förste teol. professor
i Königsberg, hvarjämte han 1575 utnämndes till
biskop af Pomesanien och 1577 till biskop äfven af
Samland. Utom genom sina många teol. stridsskrifter
gjorde W. sig mest känd som en af de verksammaste
medarbetarna (jämte Flacius m. fl.) i det stora
kyrkohistoriska verket "Centuriæ magdeburgenses"
(se Magdeburg-centurierna). Jfr J. W. Preger,
"M. Flacius" (2 bd, 1859–61), O. Kitschl,
"Dogmengeschichte des protestantismus", II (1912).

J. H. B.*

Wigand [vigant], Julius Wilhelm Albert,
tysk botanist, f. 21 april 1821 i Treysa (Hessen),
d 22 okt. 1886 i Marburg, blef 1846 filos. doktor
i Jena samt 1851 e. o. och 1861 ord. professor
och föreståndare för botaniska trädgården och
farmaceutiska institutet i Marburg. Han forskade
ifrigt inom morfologi, teratologi, anatomi, fysiologi
m. m., och trots några oriktiga tolkningar har han
på många områden fört vetenskapen framåt, särskildt
genom arbetena
Grundlegung der pflanzenteratologie (1850) och
Eine reihe von beobachtungen an bildungsabweichungen aus dem pflanzenreich (1854).
Till sin läggning filosoferande och djupt religiös,
uppträdde han mot Ch. Darwins läror i sitt stora arbete
Der darwinismus und die naturforschung Newton’s und Cuvier’s (3 bd, 1874–77).

C. Lmn.

Wigandia caracasana, bot. Se Hydrophyllaceæ.

Vigarf, jur. Se Vigh-arf.

Viga-Styrs saga ok Heiðarvíga saga. Se Heiðarvíga saga.

Vigbiskop, titulärbiskop i katolska kyrkan, som
stod vid sidan af diecesbiskopen i utöfningen af
vigningshandlingarna (fr. 1882 officiellt episcopus
titularis
). Han tillsättes af påfven, och hans
befattning upphör med diecesbiskopens död eller
förflyttning, om han ej särskildt förordnats till
beständig vigbiskop; det senare är vanligt i Tyskland
och Österrike, i hvilkas vidsträckta stift vigbiskop
sedan medeltiden blifvit en stående inrättning.

Hj. H–t.

Vigée-Lebrun [viʃe’-ləbrö’], Élisabeth Louise,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free