Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vigfússon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
367
Vignemale-Vigny
talet och Målaren van der Meeres bröllopståg. V. utgaf
Recueil de costumes du moyen áge, en mängd
kostymbilder i etsning, och skref ípå flamländska) den
gotiska byggnadskonstens historia (1845). - 2. Petrus
de V., den föregåendes broder, skulptör, f. 1812 i
Gent, d. där 1877, studerade där och i Italien. Hans
främsta verk är statyn af Jakob van Arteveide i
Gent. - 3. Paul de V.» den föregåendes son, skulptör,
f. 1843 i Gent, d. 1901 i Bruxelles, studerade länge i
Florens, var där starkt påverkad af Donatellos konst
och rönte senare lika lifligt intryck af Rude och
öfrig modern fransk skulptur. Han var en vek natur,
som svärmade för människokroppens eleganta linjer och
för ädla och behagfulla, harmoniska former. Bland hans
verk äro Konsterna krönas af Apollon (på fasaden till
Konstpalatset i Bruxelles), Odödlighet (kvinnostaty),
Poverella (sofvande italiensk flicka med mandolin,
båda i Bruxelles’ museum), monumentet öfver Brey-del
och Coninck i Bruxelles (aftäckt 1888) i stor stil,
med "otadlig korrekthet" och på samma gång med
dramatisk kraft. l-3. G-g N.
Vignemale [vinjma’l], högsta punkten på de franska
Pyrenéerna, vid spanska gränsen, 13 km. s. om
Cauterets. V. har tre smärre jöklar samt ett flertal
toppar, af hvilka den högsta är Pique l o n g u e
(3,298 m.). A. N-d.
Vignette [vinjett], fr. Se Vinjett.
Vignola [vinjå’la], italiensk arkitekt, f. 1507 i Vignola
(nära Modena), d. 1573, hette eg. Ja-copo Barozzi,
men fick sitt tillnamn efter sin födelseort. Efter
sin faders död skickades han af modern till Bo-logna
för att studera konst, började med måleri, men gick
tidigt öfver till arkitektur. Till Rom kom han för
att studera antikens byggnadsverk och erhöll kort
efter sin ankomst uppdrag att mäta och teckna de
viktigaste bland dem. 1537 följde han Primaticcio till
Frankrike samt gjorde utkast för Frans I:s räkning,
hvilkas utförande dock förhindrades af krig. Efter sin
återkomst till Italien fick han först sysselsättning
i Bologna, där han utförde Casa Bocchi och ombyggde
Portico de’ Banchi, samt byggde tornet på Palazzo
Isolani i det närbelägna Minerbio. Hans tidigaste
kolossalbyggnad var Pal. Farnese i Piacenza (1558),
bekostadt af Margareta af Panna, blott till hälften
färdigt, nu kasern, intressant som en af de första
byggnader, där intet härskande detaljmotiv förekommer,
utan proportionerna uteslutande äro afgö-rande. Mera
omfattande blef hans verksamhet i Rom, där Julius
III 1550 utnämnde honom till sin arkitekt. Han fick
omedelbart sysselsättning med påfvens villa ("Vigna
di papa Giulio"), som Julius (1550-55) lät anlägga
vid Via flaminia utanför Porta del Popolo. Hvem som
varit upphof till de enskilda motiven i denna stora
anläggning, kan icke utredas: troligen påfven själf,
men utförandet leddes dels af Vasari, dels af Vignola,
som hade
stor del i denna renässansens högst intressanta
sista villaanläggning. Honom tillerkändes äfven
den arkitektoniska delen af Orti farnesiani, en
trädgårdsanläggning på Palatinus med portal, grottor,
trappor, springbrunnar och paviljong (allt numera
ödelagdt under gräfningarna på platsen). Porta del
Popolo utförde V. efter Michelangelos utkast. V.s
viktigaste profana byggnadsverk är slottet Caprarola,
på vägen mellan Viterbo och Rom, tillhörigt släkten
Farnese. Det har form af en regelbunden femhörning
kring en rund gård med storartade hallar, öfver en
mäktig underbyggnad med en uppgång af s. k. appareljer
(liksom på Lejonbacken å slottet i Stockholm) resa sig
två huf-vudvåningar, dekorerade med pilastrar och med
öppna arkadgångar i nedre våningen. Salar och gemak
äro utstyrda med historiska fresker af bröderna
Zuccheri. - Af V:s kyrkobyggnader märkes först
Oratorium S. Andreæ, utanför Rom, en liten härlig
renässanskyrka, byggd under Julius III till minne
af hans räddning 1527 undan Roms plundring. Vidare
den kolossala S. Maria degli Angeli vid Assisi,
anlagd 1569 efter utkast af V., men färdig först 110
år senare med hvalf och kupol af Giulio Danti och
Galeazzo Alessi. Slutligen den inflytelserikaste af
dem. II Gesù, jesuitkyrkan i Rom (1568), där den form
infördes, som sedan upptogs af barockstilen, nämligen
största möjliga höjd och bredd i det med tunnhvalf
täckta huf-vudskeppet och sidoskeppens ersättande med
afslutna kapell samt kupol och absis, en anordning,
som åstadkommer en mäktig verkan. Den närmaste
betydelsefulla inflytelsen däraf blef Madernas
förlängning af den främre korsarmen i S. Peter
i Rom. Il Gesù fullbordades efter V:s död af hans
lärjunge Giacomo della Porta 1575. I fasaden frångick
denne h. o. h. V:s ritning. - Sin mest genomgripande
betydelse fick V. genom sin skrift Regole delli
cinque ordìni d’architettura (1563; "Romerska
kolonnordningarna efter Vignola", sam-mandr. öfv.
från franskan, 2:a uppl. 1865), som under
århundraden varit arkitekturens lagbok och rättesnöre.
C. II. N.»
Vignoles [vinjå’11], Charles Blacker, engelsk
ingenjör, i. 1793, d. 1875, var i yngre år
i militär tjänst under Wellington, men reste
sedan öfver till Nord-Amerika, där han egnade
sig åt järnvägsväsendet. Han är särskildt
känd för den af honom först i Europa införda,
ännu i största utsträckning använda rälstypen,
den s. k. vignoles-skenan (se Järnvägsskena).
Fmn.
Vignolles [vinjå’11], E. d e. Se L a h i r e.
Vignon [vin ja7], Cl au de, pseudonym för
bild-huggarinnan och romanförfattarinnan N o é m i
e Rouvier (se d. o., sp. 1045).
Vigny [vinj?], Alfred Victor de, grefve, fransk skald,
f. 27 mars 1797 i Loches i Touraine, d. 17 sept. 1863
i Paris, tillhörde en gammal officersfamilj. Napoleons
segrar och familjetraditionerna entusiasmerade honom
för militärtjänsten. 16Vs år gammal, blef han 1814
underlöjtnant vid de röde gendarmerna. Men med
Napoleons fall var det slut med de stora krigen,
och V. förlorade snart allt hopp om att vinna ära på
slagfälten. I stället började han vända sina blickar
mot litteraturen, och 1822 utgaf han en liten samling
Poèmes, som icke ådrog sig någon uppmärksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
