- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
439-440

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktoriablått ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

439

Wilbrandt

440

delns undertryckande ansåg W. ingalunda sin
mission afslutad. Sedan denna tid riktade han
alla sina ansträngningar på afskaffandet af själfva
slaf-veriet. Då anti-slafverisamfundet bildades 1823,
blef han en af dess vicepresidenter. Själf fick han
icke upplefva slafveriets afskaffande i de brittiska
kolonierna. Billen därom antogs först en månad efter
hans död. W. begrofs i Westminster abbey, där en
staty sedan restes till hans minne. W. sysselsatte
sig - utom med slafhandelns och slafveriets
bekämpande - äfven med mångfaldiga andra sociala
reformsträfvanden, såsom bildandet af en förening
för söndagens helgd, grundläggandet af skolor, ett
förslag att inrätta en folkskola i hvarje kommun. Han
kämpade för parlaments-reformen och katolikernas
emancipation. W. är författare till en högst märklig
skrift om "praktisk kristendom", Practical vìew of the
prevailing religions system of professed Christians
in the higher and middle classes of this country,
contrasted with real christianity (1797), som bragte
den då inom de bildade kretsarna härskande deismen i
misskredit. Han framhåller där, att predikandet af tro
utan kärlek och af kärlek utan tro är lika för-vändt,
att tro och kärlek höra oskiljaktigt tillsammans
och att människans uppgift är att gestalta sitt
lif till ett vandrande inför Guds ögon. W:s söner
Kobert Isaak och Samuel utgåfvo en lefnads-teckning
af W. jämte utdrag ur hans dagböcker och brefväxling
(5 bd, 1838; ny uppl. 1868). - 2. S a m u e l W.,
den föregåendes son, teolog, f. 1805, d. 1873 (genom
fall under en ridt), studerade i Oxford, blef 1830
pastor i Brightstone (på ön Wight) samt 1845 domprost
i Westminster och biskop i Oxford, hvarifrån han 1869
förflyttades till stiftet Winchester. W. tillhörde
till sina åsikter om kyrkan den katoliserande
riktningen inom det högkyrkliga partiet eller den
s. k. traktarianismen eller ritualismen (jfr Pusey),
men i sin uppfattning af troslärorna närmade han sig
den lågkyrkliga eller evangeliska riktningen. Som
predikant utmärkte han sig genom originalitet och
humor samt glänsande vältalighet.

Wilbrandt, Adolf, tysk författare, f. 24 aug. 1837
i Eostock, d. där 10 juni 1911, studerade i sin
födelsestad juridik, filosofi och historia, reste
sedan till München, där han promoverades 1859,
flyttade 1861 till Berlin, företog resor till
Frankrike och Italien, var 1865-71 ånyo bosatt i
München, hvarefter han begaf sig till Wien, där han
1873 gifte sig med skådespelerskan Auguste Baudius
och 1881-87 var Burgteaterns chef. 1887 flyttade han
tillbaka till Bostock. Under sin första Mün-chentid
var W. medredaktör af "Süddeutsche zeitung" och deltog
ifrigt i diskussionen af dagens frågor. Lidelsefullt
stred han sålunda för Schles-wig-Holsteins befriande
från Danmark, och intresset för de aktuella spörsmålen
var alltid lifligt hos

honom. Sin vittra bana började han med en
bildningsroman i "Wilhelm Meisters" fotspår,
Geister und menschen (1864), som följdes af
lättare gods, romanen Der licentiat (1868) och
berättelserna Novellen (1869) och Neue novellen
(1870). Litteraturhistoriskt verksam var han med den
epokgörande monografien öfver Heinrich von Kleist
(1863) och de betydande arbetena öfver Hölderlin
(1870; 3:e uppl. 1896) och Fritz Keuter (1890). Med
lifligt bifall hälsades hans dramatiska verk, som
städse vittna om intim kännedom om scenens kraf. Som
yngre röjde han i likhet med Münchenskolans of
riga författare en smula poserande konstnären
och en efterklassisk böjelse att leta fram stora
"intressanta" dramatiska motiv, för hvilka han
icke egde personliga upplefvanden att ge lifskraft
åt. Der graf von Hammerstein (1870), om kärlekens
rätt mot statliga och kyrkliga påbud, och Kriemhild
(1877) hade tyska. ATero (1872), Caius Gracchus
(1873; uppf. i Stockholm 1876), med den moderna
sociala striden som inspirationskälla, och Arria
und Messalina (1874; uppf. i Stockholm 1887)
klassiska ämnen; Giordano Bruno (1874), Robert Kerr
(1880) och det kriminalistiska sensationsdramat Die
tochter des herrn Fabricius (1883; 3:e uppl. 1913;
13:e uppl. 1915; uppf. i Stockholm 1891) följdes
af W:s mäktigaste scenskapelse. Der meìster von
Palmyra (1889), som visar, att till de tidigare
inflytandena kommit lyckliga impulser från wienarna
Grillparzer och Raimund. Dramat är ett faustiskt verk;
symboliskt och mysterieartadt, som det var, gjorde
det sig likväl gällande under realismens högflod,
icke minst i själfva Berlin, där Kainz och fru Sorma
utförde hufvudrollerna. Palmyras mästare, konstnären
och krigshjälten Apelles, begär i öfverströmmande
kraftkänsla och lefnadslust att icke nödgas dö och
genomlefver människoåldrar, innan han begär att få
dö för att kunna stiga högre, sedan han lärt sig,
att först en vandring genom olika gestaltningar kan
fylla våra möjligheters mått. Formsköna, liffulla
och djupsinniga scener vidmakthålla det sceniska
intresset. Die eidgenossen (1896) och Kristusdramat
Hairan (1899), Timandra (1903) och K?nig Teja (1908)
afslöto raden af hans allvarliga skådespel. W. hade
äfven under 1870-talet varit mycket verksam och lika
uppskattad som lustspelsförfattare. üner-reichbar
(1870; "Fångad", 1893), Jugendliebe ("Ungdomskärlek",
uppf. 1895 i Stockholm), kallad "kungen bland alla
tyska enaktare", Die vermähl-ten och Die maler (alla
1872; "Konstnärslif", uppf. 1903 i Stockholm), hvilken
skildrar nyromantikens konstnärsglädje och älskvärdt
porträtterar Eichendorff, äro karakteristiska
för denna del af W:s alstring: lätta, angenäma
förströelsepjäser utan djupare karaktärsteckning. Med
lättlästa noveller och romaner uppträdde W. samtidigt
som epiker (Novellen 1869, Neue novellen 1870, Meister
Amor 1880, Fridolins heimliche ehe 1895). På detta
område skulle han emellertid senare komma att verka
med mera betydande ting; dock vann han tidigt en hög
grad af konstnärlighet i just de smärre berättelserna,
såsom Der lotsenkommandeur (i Novellen aus der heimat,
2 bd, 1882; 2:a uppl. 1891). 1890-talet fylldes af
en rad betydande problemromaner, rika på liffulla
figurer ur samtiden och omsorgsfullt byggda: Adams
söhne (1890; 3:e

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free