Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Williamson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
döme till Rom för att vinna påfvens tillstånd
till arbetet och förvärfva nödiga reliker. I det
karolingiska härskardömets tjänst och i anslutning
till frankiska kyrkan upptog W. missionen bland
friserna ; anknytningen till det angelsaxiska
hemlandet kunde blott bli en moralisk, då flera
missionärer, som sökt ordna en mission oberoende af
f ränkerna, misslyckades. Pippin skaffade W. Utrecht
som biskops-döme, skickade honom 695 åter till Rom
för vigning och utverkade, att han gjordes till
ärkebiskop. Med auktoritet att leda en stort anlagd
missionspolitik återvände W. 696 och vann under en
nära 40-årig verksamhet varaktigt Rhenmynningarnas
land för kristendomen. Det blef begynnelsen till
en Nederländernas kyrkoprovins. Efter Pippins död
(714) kom en tids hednisk reaktion under den frisiske
fursten Radbod, och mycket förstördes; först efter
Karl Martells seger och Radbods död 718-719 kunde
återuppbyggandet ske. – Svårigheterna i Friesland
genom Radbod hade då redan förmått W. att vända
sig längre mot n.; så kom han att göra det första
missionsförsöket bland danskarna. Alkuins och
Eedas berättelser härom lämna dock ej någon klar
bild öfver den danska expeditionen. På skepp for
W. utefter kusten, tills han påträffade en dansk
konung öngendus (Eeowulfs Ongentheow?) ungefär vid
det gamla kungasätet Ripen. Hans missionsförsök
misslyckades, och återfärden öfver Helgoland med
30 danska gossar blef högst äfventyrlig, innan
W. åter var under Pippins hägn. - W. för-värfvade
sannolikt ock Echternach vid Trier och kunde genom
Echternachs besittningar i Türingen få stödjepunkter
för en türingsk-östfrankisk mission ända in i det
centrala Mellan-Tyskland. Boni-fatius kunde där
fullfölja och fullborda hans verk. Se A. Hauck,
"Kirchengeschichte Deutschlands", I (4:e uppl. 1904),
L. von der Essen, "Middeleew-sche heiligenlitteratur"
(1905), W. Levison, "Willibrordiana" (i
"Neues archiv fur ältere deutsche geschichte",
1908), och H. von Schubert, "Ge-schichte der
christlichen kirche im frühmittelalter" (1917).
Hj. H–t.
Villie, socken i Malmöhus län, Ljunits härad. 2,891
har. 1,460 inv. (1919). V. bildar med Örsjö ett
pastorat i Lunds stift, Ljunits och Herrestads kontrakt.
Villiers [viliös], engelsk adelssläkt. 1. Sir Edward V.,
ämbetsman, f. omkr. 1585, d. 1626,
var halfbror till Jakob I:s och Karl I:s gunstling
George V. (se V. 2) och erhöll i samband med dennes
gunst hos Jakob I knightvärdighet 1616. Han blef 1617
myntmästare, var underhusledamot 1620, 1624 och 1625,
användes i beskickningar till kurfursten af Pfalz
1620 och 1621 samt visade som president i Munster,
från 1625, duglighet som administratör på Irland.
2. George V., 1:e hertig af Buckingham,
den föregåendes broder, konungagunstling, f. 20 eller
28 aug. 1592, mördad 23 aug. 1628 i Portsmouth, var son
till en fattig landtadelsman, uppfostrades af sin moder till
hofman och tillbragte för denna sin utbildning tre år i
Frankrike, hvarefter han aug. 1614 föreställdes för Jakob I,
som genast fann behag i den vackre och belefvade unge mannen
och nov. s. å. gjorde honom till munskänk. Jakob hade vid
denna tid tröttnat på sin gunstling
Somersets (se Carr) högmod och nycker, och dennes
många fiender bland hofmän och politiker gjorde
allt för att skjuta fram V., som också trots Somersets
motstånd april 1615 blef kammarherre och erhöll
knightvärdighet. Då Somerset hösten s. å. störtades,
intog V. hans plats i konungens gunst, men utöfvade
till en början, fullständigt utan politiska grundsatser
som han var, ej något politiskt inflytande. Däremot
skaffade han sig själf nya utmärkelser
– han blef 1616 hofstallmästare, s. å. upphöjd till
peer som viscount V. och fick 1617 titeln earl af
Fuckingham – och beredde sina släktingar rika giften.
Jakob, som om sin faderliga vänskap för V. yttrade, att
"Kristus hade sin Johannes och jag har min George", fortfor
att slösa med ynnestbevisen: V. blef markis af Buckingham
och 1619 storamiral. Han började 1620 drifva sin
egen politik, anslöt sig först till det folkliga
krafvet på hjälp åt det af spanjorerna ansatta Pfalz,
men närmade sig snart det spanskvänliga partiet i
samband med sitt giftermål (maj 1620) med den rika
lady Katherine Manners, som
– ehuru nominellt tillhörande högkyrkan - var
katolik. Mot parlamentet uppretades han 1621 af
dess kraf på upphäfvande af monopolsystemet,
hvaraf V. och hans bröder dragit ekonomisk fördel,
men sedan svängde han om, deltog i oppositionen mot
monopolen och anslöt sig äfven till anfallen mot hans
forne gynnare, lordkanslern lord Bacon. Under påverkan
af spanske ambassadören Gondomar började V. nu ifra
för tronföljarens giftermål med en spansk prinsessa
och åtföljde våren 1623 denne på hans friarfärd
till Madrid. Där stötte V., som i maj upphöjts
till hertig af Buckingham, de spanske gränderna genom
sin högdragenhet och då dessutom inga fördelar
för Pfalz stodo att vinna genom giftermålet,
lämnade Karl och V. i vredesmod Spanien (sept.),
beslutna för öppen brytning med detta land.
V. blef därför 1624 i parlamentet ledare för det
folkliga protestantiska krigspartiet, störtade den
motsträfvige gamle konungens spanskvänliga rådgifvare
och dref, sedan krig mot Spanien förklarats s. å.,
med stor ifver planen på franskt giftermål för
Karl och allians med Frankrike. Jakob I:s död,
27 mars 1625, endast stärkte V:s maktställning, och
han var nu till sin död Englands verklige styresman.
Hans kortvariga popularitet var emellertid redan
förbi till följd af de om eftergiívenhet för
katolicismen vittnande bestämmelser, som intagits i
det af honom afslutade äktenskapskontraktet mellan
Karl och Ludvig XIII.s syster, Henrietta Maria,
och hans beskickning till Paris för alliansens
befästande slog illa ut, hvarjämte han därunder fick
Ludvig XIII till personlig fiende genom sina djärfva
kärleksförklaringar till dennes gemål. Parlamentet
nekade honom sitt förtroende och upplöstes då (aug. 1625),
en flottexpedition mot Cádiz misslyckades, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
