Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villkorlig frigifning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
Villkorsekvation-Willman
564
länder villkorlig frigifning utesluten i fråga
om lifstidsfångar. I Sverige plägar för vissa
fall villkorlig benådning förekomma af ven i
fråga om dessa, dock utan möjlighet af slutgiltig
straff befrielse. Någon särskild tillsyn plägar
därvid icke anordnas. Hvad beträffar villkoren
för frigifningen, ligger det i sakens natur, att
de i stort sedt öfverallt äro desamma, vare sig
de angetts i lagen eller deras fastställande är
öfverlämnadt åt den beviljande myndigheten. Vid
sidan af ostraffligt och ordentligt lefverne
samt undvikande af skadligt umgänge nämna lagarna
skyldighet att vistas å i fripasset angifven ort,
resp. att göra anmälan om ombyte af vistelseort,
att på kallelse inställa sig inför tillsyningsman,
om sådan finnes o. s. v. Äter-kallelse sker vanligen
genom administrativ myndighet, som därvid vanligen
eger diskretionär pröfningsrätt; dock att, där nytt
brott föröfvats, det stundom åligger domstol att
besluta om frihetens förverkande.
De regler, som i Sverige meddelats ang. villkorlig
frigifning, synas ha visat sig vara tillräckliga för
att förekomma missbruk af densamma. Medan 1907-15
omkr. 150 fångar om året intogos i straffanstalterna
för undergående af frihetsstraff of ver 2 år,
frigåfvos villkorligt 1907-16 sammanlagt 306. För
24.8 af dessa hade vid slutet af 1916 pröfvotiden
utgått. Såvidt man kunnat utröna, hade endast
2 återfallit i brott och endast i ett fall f
rigif ningen af annan grund återkallats. De
brott, vid hvilka den företrädesvis kommit
till användning, ha varit: dråp och misshandel,
förfalskning, våldtäkt samt sedlighetsbrott. K-
S-g. Villkorsekvation, mat. Se Ekvation. Villkorssats,
gramm. SeKonditionalsats. Willman, Olof Eriksson,
sjöfarande, reseskildrare, f. i Västmanland, hade
1645-47 sitt uppehälle af en tjänst i Halmstad, men
följde i okt. 1647 ett holländskt fartyg från Kronborg
till Holland, tog tjänst i dess Ostindiska kompani för
5 år med 15 gulden i månaden och afseglade i jan. 1648
till Nederländska Indien. I juli 1651 medföljde han
från Java Adrian van der Burg som hofmästare på en
beskickning till Japan, hvarifrån han återkom först i
dec. 1652. I jan. 1653 tog han af sked ur kompaniets
tjänst. I juli 1654 var han i Stockholm. Hans under
resorna gjorda anteckningar trycktes i det grefliga
braheska boktryckeriet på Yisingsö, nämligen
Kongarijket Japan, thess keyssarn och Regemente
(1673) och Reesa till Ostindien jempte een kort
berättelse om konungerijket Japan (1674). Hans
reseskildringar, redan i och för sig själfva af
intresse, íå ökadt värde för oss därigenom, att de
äro iakttagelser af antagligen den förste svensk,
som besökt Japan. Willman. 1. Olof W., violinist,
f. 1780 i Skåne, d. 1844. vistades 1795-1804 vid
Lunds universitet, där han först läste på graden, men
sedan tog kansli- och hofrättsexamen. För musikaliska
studier reste han utrikes och återkom från Ryssland
1813 med vackra recensioner öfver sin starka ton
och sitt känslofulla föredrag på violinen. I två
år spelade han nu altfiol och violin i hof-kapellet
i Stockholm, hvarefter han där inrättade och ledde
en musikalisk undervisningsanstalt. Han blef 1837
led. af Mus. akad.
2. Per Anders Johan W., den föregåen-
des son, operasångare, teaterdirektör, f. 22 juli
1834 i Stockholm, d. där 17 jan. 1898, blef student
i Uppsala 1852 och egnade sig sedan åt studier i
sång för Günther samt deklamation och mimik för fru
Bock. Elev vid K. teatern 1853, debuterade han där
som Sarastro i "Trollflöjten" 22 jan. 1854 och vann
erkännande för sin präktiga bas och sitt manliga
yttre. Ett engagemang 1856 afbröts genom en resa till
Paris, där W. 1857 -59 studerade sång och plastik för
Duprez, Laget och Delsarte, hvarpå han återkom och
ånyo debuterade 1859, som Bertram i "Robert", samt
fästes s. å. vid operan med lifstidsengagemang. Sin
bästa utveckling fick han där under den tid
(1861-64), då August Bournonville var anställd som
intendent och med W. inöfvade flera mycket betydande
roller, särskildt Mefistofeles (hans glansroll) i
"Faust". Under sin nära trettioåriga verksamhet som
sångare skapade W. ett helt galleri af musikdramatiska
gestalter, genomförda med musikalisk intelligens,
scenisk talang och stor mångsidighet. Manlig
värdighet och trohjärtad heder funno i honom en ej
mindre lycklig tolk än egoism, skurkaktighet och
diabolisk ondska, och för det humoristiska egde han
lika goda anlag som för det seriösa. Hans basröst
var betydligt djup, fast och fulltonig., men blef i
det högre tonläget ej fri från en viss kärfhet och
brist på afslipning. Diktionen var särdeles klar. Ur
den långa förteckningen på hans roller må utom de
nämnda anföras Marcel i "Hugenotterna", Leporello
i "Don Juan" (i dessa liksom i Mefistofeles’
och Sarastros står han oöfverträffad på svensk
scen), Marco Späda, Rebolledo i "Kronjuvelerna",
Kasper i "Friskytten", Tsar Peter i "Nordens
stjärna", Sulpice i "Regementets dotter", Rocco i
"Fide-lio". Furst i "Wilhelm Tell". Landtgrefven i
"Tannhäuser", Pietro i "Den stumma". Don Pedro i
"Afrikanskan", ösmin i "Enleveringen ur seraljen",
Brognì i "Judinnan", Peter i "Hertig Magnus och
sjöjungfrun", Plumkett i "Martha", Gaveston i
"Hvita frun", Belamy i "Villars’ dragoner",
Barden i "Vikingarna", Sparafucile i "Rigoletto",
Giacomo i "Fra Diavolo", Silva i "Ernani", Daland i
"Den flygande holländaren", Baskir i "Lalla Rookh",
Juppiter i "Filernon och Baucis", Don Juan, Figaro i
"Figaros bröllop" och Don Pasquale. Äfven i talpjäser
korn hans dramatiska förmåga kungl. scenen till
godo. Å andra sidan gjorde honom hans måttfulla,
flärd-fria och objektivt musikaliska föredrag till
en själfskrifven tolk för de förnämsta baspartierna i
Haydns och Handels oratorier. W. var jämte sin hustru
(se nedan) föreståndare för K. teaterns elevskola
1877-81. 1881 blef han intendent (scenisk ledare)
och 1883 (efter Westin) direktör för K. teatrarna,
den förste sceniske konstnär, åt hvilken detta värf
anförtrctts. 1888 drog han sig tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
