Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villkorlig frigifning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till privatlifvet. Hans femåriga verksamhet som
teaterchef var ej lyckosam i afseende på praktisk
administrationsförmåga, ehuru den motsetts
med stora förhoppningar, då han var allmänt
omtyckt och aktad både som person, konstnär och
instruktör. W. utnämndes, efter K. Almlöfs
tillbakaträdande, till led. af teaterkommittén och
afled af hjärtslag vid det första af kommitténs
sammanträden, som han bevistade. Sedan 1869
var han led. af Mus. akad.
3. Hedvig Charlotta Konstantina
W., hustru till W. 2. operasångerska, född
Harling, f. 18 juli 1841 i Stockholm, d. 15 aug.
1887 på Djurgården vid Stockholm, debuterade
1858 vid Hesslers trupp på Ladugårdslandsteatern
och uppträdde s. å. hos O. Andersson på
Humlegårdsteatern, hvarefter hon öfvergick till
Stjernströms Mindre teater, där hon debuterade som
Maritana i ”Don Cesar de Bazano” och väckte
uppmärksamhet genom sin vackra apparition. Hon
stannade vid samma scen, då den 1863 öfvergick
till kunglig, utbytte 1865 de dramatiska partierna
mot de lyriska, sedan det upptäckts, att hon egde
en liten, böjlig sopran och en rätt ledig koloratur,
hvilket i förening med en aktningsvärd dramatisk
fallenhet gjorde henne till en ej ogärna sedd
representant för vissa opéra-comique-uppgifter, helst
sådana, där hennes ståtliga yttre öfverskylde hennes
benägenhet för att detonera, t. ex.
Katarina i ”Kronjuvelerna”,
Zerlina i ”Fra Diavolo”,
Anna i ”Hvita frun”,
Pagen i ”Hugenotterna”,
Marie i ”Regementets dotter”, m. fl.
Hon vågade sig äfven på större partier, såsom
Elvira i ”Don Juan”,
Margareta i ”Faust”,
Blenda och Violetta (”Den vilseförda”).
Från 1869 uppträdde hon en tid i Köpenhamn, och 1876
gjorde hon med Ole Bull en konsertresa i Tyskland och
Danmark. Bland dramatiska roller, som hon då och då
äfven på kungl. scenen utförde, må nämnas
Grefvinnan i ”Figaros bröllop” och
Elmira i ”Tartuffe”.
Jämte Anders Willman, med hvilken hon 1871 ingick
äktenskap, förestod hon 1877–81 k. teaterns
elevskola, där hon till 1885 handhade de kvinnliga
elevernas utbildning.
1–3. A. L. (E. F–t.)
Willmann, Otto, österrikisk filosof och pedagog,
f. 1839 i Lissa, 1877–1903 professor i Prag, 1910
lifstidsled. af herrehuset, är en af de främste
representanterna för den katolska filosofi, som i
våra dagar återupplifvat och utvecklat Tomas från
Aquinos åsikter. I dess anda har han under skarp
opposition mot Kant skrifvit
Geschichte des idealismus (3 bd, 1894–97).
Som pedagog tillhör han den herbartska riktningen.
Han var 1863–68 lärare vid Zillers öfningsskola i
Jena och har vid Prags universitet grundlagt ett
pedagogiskt seminarium. I
Didaktik als bildungslehre (2 bd, 1882–89; 3:e uppl. 1903)
lämnar han öfversikt af bildningsidealens historia
och vidgar den herbartska uppfostringsläran till
socialpedagogik. S. J. B. Seilenberger har i
”Grundlinien idealer weltanschauung” (1902) och
”O. Willmann und seine bildungslehre” (1903)
lämnat en öfversikt af W:s åsikter.
S–e.
 |
| Fig. 1. Villmanstrands vapen. |
|
| Fig. 2. Situationsplan af Villmanstrand. 1. Luthersk kyrka. – 2. Grekisk-katolsk kyrka. – 3. Rådhus. – 4. Postkontor. – 5. Telegrafstation. – 6. Brandstation. – 7. Elektricitetsverk. – 8. Samskola. – 9. Folkskola. – 10. Fängelse. – 11. Vattenkuranstalt. – 12. Arbetarföreningens hus. – 13. Societetshus. – 14. Järnvägsstation. – 15. Hamnstation. – 16. Kasern. – 17. Sjukhus. – 18. Begrafningsplatser. – 19. Förstäder. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
