- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
657-658

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindfällen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

657

Windisch-Graetz-Windischmann

658

språkforskare, universitetslärare, f. 1844
i Dresden, d. 1918 i Leipzig, studerade i
Leipzig, där han 1869 blef docent i sanskrit och
jämförande språkforskning. 1870 begaf han sig
till England som medarbetare i katalogiseringen
af India office libra-rys indiska handskrifter,
hvarvid han började idka studier i keltiska
språk (förnämligast forn-iriska). 1871 blef han
e. o. professor i Leipzig, 1872 professor i sanskrit
och jämförande språkforskning i Heidelberg och 1875
i Strassburg. 1877 kom han tillbaka till Leipzig
som ord. professor i sanskrit. Hans skrifter
röra sig hufvudsakligen på det språk-jämförande,
det forn-indiska och det keltiska (forn-iriska)
området. Här må nämnas Uber den ursprung des
relativpronomens in den indogermanischen sprachen
(1869, i Curtius’ "Studien zur griech-ischen und
lateinischen grammatik" bd II), Uber die verbalformen
mit dem charakter r im arischen, italischen und
keltischen (1887), Uber das Ny?-yabh?shya (1888),
Mara und Buddha (1895), Buddha’s geburt und die lehre
von der seelenwan-derung (1908), Die komposition des
Mah?vastu. Ein beitrag zur quellenkunde des buddhismus
(1909), Das keltische Britannien bis zu kaiser Arthur
(1912; alla i "Abhandlungen der k. Sächsischen
gesellschaft der wissenschaften"), Der griechische
einfluss im indischen drama (i "Verhandlungen des
5. intern, orientalistencongresses zu Berlin 1882"),
Zwölf hymnen des Rigveda mit S?yana’s kommentar
(1883), Kurzgefasste irische grammatik (1879), Irische
texte mit wörterbuch (I, 1880; II-IV tills, med
Wh. Stokes, 1884-1909) och Keltische sprachen (i Ersch
och Grubers Realencyklopädie) samt flera större eller
mindre af h. i åtskilliga vetenskapliga publikationer,
såsom Etymologieen (1886), Uber personalendungen
im griechischen und im sanskrit (1889), Uber
das altirische gedicht im codex Boer-nerianus
und über die altirischen zauberformeln (1890)
och Uber den sitz der denkenden seele, besonders
bei den indern und griechen, und eine etymologie
von gr. jigajiíòsg (1891), alla i "Be-richte der
k. Sächsischen gesellschaft der wissenschaften",
Itivuttaka (i "Pali text society", 1890), Geschichte
der sanskrit-philologie und altertums-kunde
(I, II i Bühlers "Grundriss der indo-arischen
philologie". I, 1917-20; oafslutadt på grund af W:s
frånfälle). W. bidrog till Curtius’ "Grundzüge der
griechischen etymologie", 4:e och 5:e uppl., med det
keltiska etymologiska materialet. Han var sedan 1880
medutgifvare eller hufvudredaktör af "Zeitschrift
der Deutschen morgenländischen gesellschaft".
K. F. J. Windisch-Graetz, österrikisk furstlig
släkt, hvars först kända medlem är Ulrich
von W. (1242). Ätten blef 1551 friherrlig, 1558
riksgreflig och, efter inköpet af de då riksomedelbara
härskapen Eglofs och Siggen (i nuv. Donaukretsen,
Württemberg), ’ 1804 riksfurstlig. Huset
mediatiserades 1806. Släkten är nu delad på 2
linjer, härstammande från två söner till grefve
Joseph Nikolaus von W. (d. 1802). Utom de ofvannämnda
besittningarna i Württemberg eger ätten gods i Böhmen,
Nedre Österrike och Steiermark. -1. AlfredCandi-dus
Ferdinand, furste af \V., österrikisk fältmarskalk,
f. 1787 i Bruxelles, d. 1862, deltog efter 1805 i
alla Österrikes krig mot Frankrike samt avancerade
1826 till generalmajor och 1833 till

fältmarskalklöjtnant. Sedan 1840 kommenderande
general i Böhmen, betvang han i juni 1848 upproret
i Prag, hvarunder hans maka blef skjuten i sitt rum
och en hans son svårt sårades. Sedan W. därefter
som fältmarskalk fått befälet öfver alla utom
Italien stående österrikiska trupper, ryckte han i
okt. s. å. mot det insurgerade Wien, hindrade genom
striden vid Schwechat (30 okt.) ungrarna att räcka
staden handen, tvang denna följande afton efter en hel
dags beskjutning att ge sig och vände sig därefter (i
dec.) mot ungrarna. Det på det hela taget lama sätt,
på hvilket kriget fördes (nederlag vid Gödöllö 6 april
1849 och återtåg), ledde till W:s aflägsnande från
befälet (april s. å.). Under italienska kriget 1859
afgick W. i en beskickning till Berlin och utnämndes
s. å. till guvernör i förbundsfästningen Mainz. På
W:s uppdrag utgafs 1851 "Der winterfeldzug 1848-49 in
Ungarn", ett viktigt bidrag till detta krigs historia.

2. Alfred, furst von W., den föregåendes sonson,
politiker, f. 31 okt. 1851 i Prag, blef 1876 ärftlig
medlem af herrehuset, president där 1897, 1883 led. af
bömiska landtdagen och af ’Eeichs-gericht’. Han
trädde 11 nov. 1893, efter Taaffe, i spetsen för
en koalitionsministär (tyska vänstergrupperna,
Hohenwartklubben och polackerna), men afgick med hela
kabinettet 18 juni 1895 (emedan koalitionen upplöste
sig), innan han hunnit genomföra sin hufvuduppgift,
en reform af sättet för valen till deputeradekammaren.

Windischmann. 1. KarlJosefHierony-mus, tysk filosof,
f. 1775 i Mainz, d. som professor i Bonn 1839,
katoliserande anhängare af Schellings åsikter. Han
var läkare och en tid lifmedikus hös kurfursten
af Mainz. Han förfäktade teorien om den animala
magnetismen. - 2. Friedrich Heinrich Hugo W., den
föregåendes son, katolsk teolog och orientalist,
f. 1811 i Aschaffenburg, d. 1861 i München,
studerade teologi, filosofi och ariska språk samt
blef 1836 präst och 1838 e. o. professor i kyrkorätt
och nytestamentlig exeges i München. Han beklädde
sedan efter hvartannat flera andliga ämbeten, tills
han 1846 blef "generalvikar des erz-bischofs"
i metropolitankapitlet München-Freising. W:s
förnämsta arbeten, som företrädesvis röra sig på det
eranska cmrådet, äro Sancara sive de theo-logumenis
vedanticorum (1833), Die grundlage des armenischen
im arischen sprachstamme (1843), Der fortschritt der
sprachenkunde und ihre gegenwär-tige aufgabe (1844),
Uber den somakultus der arier (1846), Ursagen der
arischen völker (1852). Die persische An?hit? öder
Anaitis (1854), de 4 sistnämnda i "Abhandlungen
der k. Bayerischen akadeinie der wissenschaften",
Mithra, ein beitrag zur mythengeschichte des Orients
(1857) samt flera afh. i de af Spiegel efter W:s död
utgifna "Zoroa-strische studien". W. sysselsatte sig
af ven med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 26 22:55:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free