Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinkelafstånd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och analytiska kemien. Till hans viktigaste
arbeten höra upptäckten af grundämnet germanium (se
d. o.) 1886, grundläggningen af kontaktmetoden för
tillverkning af svafvelsyra (se d. o., sp. 806)
1875 samt utbildningen af den kemisktekniska
gasanalysen. Han författade bl. a. An-leitung zur
chemischen untersuchung der industrie-gase (1876-79),
Die maassanalyse nach neuem titrimetrischem system
(1883), Lehrbuch der tech-nischen gasanalyse
(1884; 3:e uppl. 1901) samt Entwickelung
der schwefelsäurefaírikation (1900). W. var
led. af många vetenskapliga samfund, däribland
sv. Vet. akad. (1892). Se lefnadsteckning af O. Brunck
i "Berichte der deutschen chemischen gesellschaft"
(1906).
K. A. V–g.
Winkler, Johan, holländsk språkforskare, f. 1840 i
Leeuwarden. d. 11 mars 1916. läkare i Leeuwarden,
efter tre resor till Java, 1865-75, utgaf utom
holländska tidskriftsartiklar och noveller på
frisiska Algemeen nederduitsch en friesch dialecticon
(2 dir, 1874), De nederlandsche ge-schlachtsnamen
(1885) samt Lijst van friesch eigennamen (1898),
ingående i den på uppdrag af provinsialstaterna i
Friesland 1879 af G. Colmjon och efter dennes död
af W. Dijkstra under medverkan af F. Buitenrust
Hettema o. a. utgifna nyfrisiska ordboken,
"Friesch woordenboek" (1896-1911), öfver hvilken
W., J. van Loon. Tj. Halbertsma och Ph. van Blom
m. fl. haft överinseendet. Jfr Frisiska språket.
Hj. P–r.
Winkler, Hans Karl Albert, tysk botanist, f. 23
april 1877 i Oschatz (Sachsen), blef privatdocent
i Tübingen 1901, företog 1903-04 en vetenskaplig
resa till Ceylon, Java, Nya Guinea, Söderhafsöarna
och Förenta staterna, bleí 1905 e. o. professor i
botanik i Tübingen, 1912 föreståndare för Hamburgs
botaniska statsinstitut och 1919 tillika professor vid
därvarande universitet. W. är experimentell morfolog;
i afh. Z7eber pfropf-bastarde und pflanzhche chimären
(1907) redogör han för uppkomsten af en "chimär":
efter ymp-ning af nattskatta på tomatstjälk och den
fastvuxna ympens afskärande ungefär vid ympfogen
framkom ett skott med två olika sidor, motsvarande
hvar sin af de två hopvuxna arterna (se Solanum).
I afh. Solanum tubingense, ein echter
pfropfbastard zioischen tomate und nacht-schaiten
(1908) skildras en ymphybrid, uppkommen genom
samma tillvägagående som förut, men förorsakad
af cellsammansmältning vid ympstället. Af stor
vikt äro af ven W:s Parthenogenesis und apogamie
im pflanzenreich (1908) och Untersuch-ungen über
pfropfbastarde (I, 1912).
C. Lmn.
Winklerfelt, Sven af, fortifìkationsofficer, f. 20 maj
1722 i Karlskrona, d. l april 1807 i Alingsås, ingick
som volontär vid Fortifikationen 1737, blef konduktör
på fältstat 1741, deltog i kriget i Finland 1741-42
och var i fransk tjänst i Nederländerna 1745-46
samt bevistade därunder ett stort antal belägringar
och strider i öppna fältet. Han blef löjtnant
1747, kapten 1750 och fortifikationsbefälhafvare i
Kristianstad 1751 samt uppförde de nya befästningarna
där 1751-67. W. blef major 1756, var kommendant i
Kristianstad 1761-63, blef öfverste 1766 och förestod
chefskapet för Fortifikationen under Virgins frånvaro
1767 och 1768. Han blef 1769 general-
kvartermästarlöjtnant vid och 1770 chef för
Västgötabrigaden med station i Göteborg, var sedan
ofta t. f. landshöfding och öfverkommendant i
Göteborg samt befordrades till generalmajor 1775
och generallöjtnant 1782. Under krigen 1788-89
satte han fästningarna inom sitt brigadområde
i försvarsstånd. Till general utnämndes han 1799
och fick 1802 tjänstledighet för hög ålder. W., som
urspr. hette Winckler, adlades 1770 med namnet af W.
L. W:son M.
Winkrans, Karl Fredrik, lärare, riksdagsman, f. 6 juli
1826 i Göteborg, d. 25 aug. 1905 i Marstrand, blef
student i Uppsala 1847 och filos. doktor 1854. Han
blef pedagog i Kungsbacka 1858, var sedan lärare
vid Rudebeckska skolan i Göteborg och organiserade
1862 Majornas kommunala läroverk, som under hans
insiktsfulla och kraftiga ledning redan 1866 hunnit
utvecklas från 2- till 5-klassigt. Som rektor för
detta läroverk (nuv. Göteborgs västra realskola)
kvarstod han till 1895. W., som var en mångsidig,
intresserad och verksam kommunalman och egde en ganska
betydande, om än något retoriskt och patetiskt anlagd
talarförmåga, var 1867–69 riksdagsman för Säfvedals
domsaga i Göteborgs och Bohus län i Andra kammaren
och för Göteborgs stad 1870–72 och 1883–93. Han var
mycket utpräglad frihandlare och tillika energisk
fiende mot införande af statslotterier. W. var led. af
tillfälligt utskott majriksdagen 1887. Han var led. af
Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1888).
T–s.
Vinkulation (af mlat. vinculare, binda,
af lat. vinculum, band), hand. och jur.,
uttryck, som eg. används blott om utländska
förhållanden och afser en eller annan åtgärd,
hvarigenom rättsliga band läggas på vissa
förmögenhetsobjekt. Med vinkula-tion förstås
sålunda dels sådan påskrift på inne-hafvarpapper
(se d. o.), som fastlåser fordrings-rätten på grund
af detsamma vid viss borgenär, dels pantsättning
hos bank af varor, af sedda för försäljning,
en åtgärd, hvarigenom säkerhet beredes banken
för någon dess fordran hos varornas egare.
C. G. Bj.
Vinkulera, verkställa vinkulation (se d. o.).
Vinköl, socken i Skaraborgs län, Skånings härad. 3,288
har. 832 inv. (1919). V. bildar med Marum ett pastorat
i Skara stift, Domprosteriet.
Vinland kallade nordborna en del af Nord-Amerikas
östkust, som upptäcktes af isländare från
Grönland. Äldsta vittnesbördet om V:s upptäckt
lämnar Adam af Bremen, som omkr. 1070 uppehöll sig
hos konung Sven Estridsson i Danmark och några år
därefter skref sin bok om den bremenska kyrkans
historia och de nordiska ländernas geografi, hvari
han uppräknar haivets öar n. och v. om Norge och
bland dessa Grönland och Vinland. Äfven den äldste
isländske historieskrifvaren, Are Frode, som skref
omkr. 1120–30, berättar om V:s upptäckt, och han har
sina berättelser från sin farbroder Thorkel Gellisson
på Helgaiell, som i sina unga dagar, omkr. 1060-70,
hade uppehållit sig på Grönland och där samlat underrättelser
om upptäckterna, bl. a. från en gammal man, som själf
följt med Erik Röde från Island 985 och således hade
upplefvat Leif Erikssons hemkomst från Vinland. Från
Are Frode härstamma – direkt eller genom lån – alla äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
