Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winlin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som nu tillhör Rhode Island och Connecticut. Sin åsikt
stödde han f. ö. på "Flatöbokens" berättelse och på
några i Nya England funna förmenta fornlämningar,
hvilka han ansåg härstamma från en gammal nordisk
koloni i dessa trakter. Rafns hypotes blef snart en
i Norden allmänt omfattad åsikt, som rubbats först
genom nyare forskningar. Det har visats, att hans
tolkning af "eyktarstad" är alldeles godtycklig
och att man af detta uttryck endast får veta, att
iakttagelsen gjorts s. om 50:e breddgraden, men icke
hur långt, att han gjort våld på sagornas uppgifter om
nordbornas segling utefter kusten samt att tornruinen
vid Newport (se d. o.), i hvilken Rafn ville se en
gammal nordisk rundkyrka ("baptisterium"), är en
af guvernören Arnold (1615–78) byggd väderkvarn och
hällristningarna på Dightonklippan i Massachusetts
af indianskt ursprung. Professor G. Storm, hvars
behandling af Vinlandsfrågan varit grundläggande
för den senare forskningen, tillägger "Hauksbokens"
berättelse obetingad auktoritet framför "Flatöbokens",
den hittills allmännast följda källan, anser på grund
af naturskildringarna och uppgifterna om de seglade
afstånden, att Helluland är Labradors nordöstkust,
att Markland är Newfoundland och att man ej kan
förlägga V. längre söderut än södra delen af Nova
Scotia, att Thorfinns vinterkvarter Hop legat på
sydöstra kusten af denna halfö, där vinrankan ännu
växer vild och dalsänkorna äro bevuxna med vildt ris
(Zizania aquatica l. Hydropyrum esculentum), att
"Kjalarnes" är den östligaste udden af Cape Breton,
att "Furdestranden" är den långa sandiga stranden
på Cape Bretons östkust och "Straumsfjord" någon
af fjordarna i nordligaste Nova Scotia, kanske Gut
of Canso, som sent befanns vara ett sund. I V:s och
Marklands "skrälingar" är Storm mera benägen att se
indianer af den då på Newfoundland och i Nova Scotia
kringströfvande micmacstammen än eskimåer.
Storms kritik af källskrifterna och hans bestämning
af deras inbördes värde ha icke mött någon allvarlig
gensaga; däremot ha hans geografiska identifieringar,
som till en början ansågos afgörande, af senare
forskare blifvit dragna i tvifvelsmål. Fridtjof
Nansen har gått så långt, att han velat
h. o. h. frånkänna Vinlandssagan all trovärdighet,
ehuru han visserligen ansett antagligt, att de
gamle nordborna känt den amerikanska kontinenten
och alltså besökt densamma. Sagans ursprung ser
han i den antika myten om "Insulæ Fortunatæ" (De
saligas öar), hvilken, öfverflyttad till Norden,
utsmyckats med drag ur den iriska sagokretsen
om S:t Erandans ö (se Brandanus). Berättelsen om
Thorfinn Karlsefnis resa skulle således vara en
roman, hvars sannolikhetsprägel hade sin grund
blott i den isländska litteraturens realistiska
framställningskonst. Nansens mening, mot hvilken
bl. a. Finnur Jónsson kraftigt opponerat sig, torde
dock ej ha vunnit många anhängare. Detsamma kan
sägas om det inlägg i frågan, som gjorts af professor
William Hovgaard, hvars förtjänst väsentligen ligger
i detaljbeskrifningen af länderna i fråga, men som
vid sagans tillämpning på dessa återgår till Rafns
okritiska ståndpunkt och förlägger V. till Cape Cod,
under det att han låter Thorfinns resa sluta vid
Newfoundlands östkust. Senast har professor
H. P. Steensby åter upptagit frågan från geografisk
synpunkt: han antar liksom Storm, att Helluland är
Labradors nordöstkust, men Markland identifierar han
med den skogbevuxna sydliga delen af samma kust och
Björnön med nordspetsen af Newfoundland. Han förmenar
vidare, att Thorfinn, efter att ha genomseglat
Belle-Isle-sundet mellan denna ö och fastlandet,
färdats mot v. utefter Labradors sydkust, hvilken väl
motsvarar sagans beskrifning på "Furdestranden", samt
att han slutligen kommit till S:t Lawrence-flodens
mynningsvik, som skulle vara "Straumsfjorden". Längre
in i denna vik, vid den nuv. staden S:t Thomas ej
långt från Quebec, finner Steensby lokalförhållanden,
som passa in på Thorfinns vinterkvarter "Hóp";
i närheten däraf skulle alltså det egentliga V. ha
varit beläget. I några fall synes Steensbys tolkning
väl grundad, men i andra förefalla, att döma af
kartorna, Storms förklaringar vida naturligare. Det
sista ordet i afseende på V:s läge torde därför ännu
ej vara sagdt; möjligen kunna undersökningar på ort
och ställe, som särskildt Finnur Jónsson förordat,
leda till frågans definitiva lösning; huruvida
Steensbys för ändamålet företagna resa till Amerika
ledt till något resultat är ännu icke bekant, då han
afled under hemfärden, okt. 1920. F. n. synes man
få stanna vid, att V. motsvarar någon del af Canadas
sydöstra kustland; att berättelsen om dess upptäckt i
hufvudsak är sanningsenlig, kan däremot ej betviflas.
Isländska sagor omnämna intet senare
kolonisationsförsök i V. efter Thorfinns; däremot
förmäla isländska annaler för 1121, att Grönlands
förste biskop, Erik Gnupsson, "sökte V.", och
för 1347, att ett litet grönländskt fartyg,
som varit i Markland, af stormen drifvits till
Island. Sedan detta år omtalas V. ej mer, och i
det följande årh. synes hela traditionen därom vara
utdöd på Island liksom i den öfriga Norden. – Jfr
G. Storm, "Studier över Vinlands-reiserne, Vinlands
geografi og ethnografi" (i "Aarböger for nordisk
oldkyndighed og historie", 1887), "Eiríks Saga
Rauða og Flatöbogens Grœnlendingaþáttr", utg. af
G. Storm (1891), Fr. Nansen, "Nord i Taakeheimen"
(1911), W. Hovgaard, "The voyages of the norsemen to
America" (1914), och H. P. Steensby, "The norsemens’
route from Greenland to Wineland" (1918), och
"Nordboernes opdagelse af Amerika" (Ymer, 1919).
(E. W. D.)
Winlin. Se Erwin.
Vinlusen 1. Vinrankslusen, Phyllofxera vast?trix,
zool., en till fam. Phylloxerinæ bland bladlössen
hörande art, som är vinodlingens farligaste
fiende. Den skiljer sig från de äkta bladlössen
därigenom, att alla generationer äro äggläggande och
att ryggrör saknas. De egentliga skadegörarna äro de
generationer af vinlusen, som lefva på vinstockarnas
rötter, där de genom sugning framkalla karakteristiska
uppsvallningar (fig. 1). Dessa gallbildningar
angripas af bakterier och svampar, så att de dö och
ruttna bort. På detta sätt kunna vinstockarnas rötter
småningom förtäras, så att plantorna vissna. Dessa på
rötterna förekommande löss äro alla partenogenetiska
honor, som lägga ägg utan befruktning och, efter hvad
man numera vet, ensamma äro tillräckliga för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
