Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinstandelssystem ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinstpåle-Winstrup
som under 1497 års fejd varit i Sten Stures tjänst
och senast 1498 blifvit höfvitsman på öresten,
af-led (troligen 1500). var därmed Udde Mattssons
ätt utgången på manssidan. Vinstorp of ver gick
till örjans syster Anna Karlsdotter (d. 1552)
och kom genom hennes giftermål med Erik Eriksson
(Gyl-lenstierna) i Gyllenstiernska ättens ego. -
I h vilket släktskapsförhållande Axel Mattsson till
Hällekis, riksråd 1512-26, stod till den egentliga
Vinstorpasläkten, är osäkert: han förde emellertid
samma vapen som denne. Litt.: "Sv. autografsällskapets
tidskr.", 2 (1896), och "Personhist. tidskr.", 6
(1904). G. C-n.
Vinstpåle, sportv., den stång, som utmärker målet
(se Mål) på en täflingsbana (se Kapplöp-
ning). För att göra målet mera synligt för de täflande
på hästkapplöpningsbanan är vanligen en större ring
eller skifva fäst högt uppe på vinstpålen (se fig.).
B. C-m.
Vinstra. biflod till Gudbrandsdals-Laagen i
Norge. kommer från den 1,049 m. ö. h. liggande
insjön Bygdin i Jotunfjällen, flyter sedan genom
de stora och långsträckta Vinstervande (1,022
m. ö. h.) och faller ut i Laagen. Älfven är med
sitt vilda och forsande lopp en god typ för en norsk
fjällflod. V. bildar flera vattenfall, hvari-bland
Yinsterfoss (21 m.), Kampfoss (42 m.), Vinsterbrofoss
(88 m.) m. fl. Nederbördsdistriktet är 1,608 kvkm. V.,
som nu (1921) är under utbyggnad, representerar
utbyggd 205^000 eff. hkr. Norska staten eger däraf
13,000 eff. hkr. K.G.G.
Winstrup, Peder, biskop, f. 30 april 1605 i Köpenhamn,
d. 28 dec. 1679 i Lund, var son till Peder Jensen
Winstrup, biskop i Koskilde. Efter att under
åtskilliga år ha idkat studier vid tyska universitet
utnämndes W., 28 år gammal, af Kristian IV till
professor i filosofi vid universitetet i Köpenhamn,
blef kort därefter hofpredikant och teol. doktor
samt 1637, knappt 33 år gammal, biskop i Lunds stift
(då omfattande Skåne, Halland och Blekinge). Efter de
skånska landskapens införlifning med Sverige (1658)
adlades han s. å. och introducerades 1660 under namnet
W. till Lundagård och Yärpinge (nu Trolleberg). W. var
en myndig och maktlysten prelat, af naturen häftig
och ömtålig om sin biskopliga värdighet. Ställd som
de andliga intressenas förnämste målsman inom de
skånska landskapen just under
den svåra brytningstid, då de starka band. med hvilka
dessa landskap sedan mer än 300 år varit förenade med
Danmark, skulle slitas, kom W. att spela en ingalunda
oviktig politisk roll. Sedan genom Erömsebrofreden
1645 Halland skilts från hans biskopsdöme och förenats
med Sverige, lade Roskildefreden 1658 hela det
öfriga stiftet under svensk spira. Att så skedde,
har W. betraktat som en naturlig och tillbörlig
restitution af äldre tiders förhållanden och därför
icke sökt motverka öfvergången. För Karl X Gustaf
synes han ha fattat tillgif-venhet, och af honom
fick han också i uppdrag att utarbeta och framlägga
planen till upprättandet af ett universitet i Lund
(se Lunds universitet), ett uppdrag, som han äfven
fullgjorde, ehuru Karl X:s andra krig med Danmark
hindrade planens genomförande. Att under detta
krig lugnet kunde, trots all jäsning, bevaras i de
skånska landskapen, därtill har utan tvifvel W. och
genom påverkan af honom prästerskapet i hans stift
i väsentlig mån’ bidragit. Sedermera, under Karl
XI:s förmyndarregering, blef han dock, och det icke
utan skäl, misstänkt för att vara dålig svensk,
och just vid den tid, då det nya universitetet
skulle upprättas, var det inom regeringen fråga
om att afsätta honom. Därför blef han ock i öppen
strid med universitetsprivilegiernas bestämmelse
förbigången vid utnämningen af universitetets
förste prokansler. Denna hedersplats gafs i stället
åt en tysk, doktor Bernhard Oelreich. hvilken
som kyrkoherde inom stiftet subordinerade under
biskopen. Den nye prokansle-ren, som visste sig
vara gynnad på högsta ort, uppträdde med stor
hänsynslöshet och klandervärdt öfvermod mot W.,
som han t. o. m. anklagade för högförräderi. Sålunda
uppstod mellan dessa män, som båda voro lika litet
böjda för försonlighet, en strid, som fördes med
stor personlig bitterhet. I densamma indrogos äfven
det nyanlagda universitetets lärare, och därigenom
gafs ny näring åt den splitets och tvedräktens anda,
som där rådde under första skedet af dess lif och
som i hög grad hämmade dess utveckling. W., på
hvars sida stiftets prästerskap enhälligt ställde
sig, friades från anklagelsen för högförräderi,
och striden med Oelreich upphörde, då denne, som
blifvit utnämnd till superintendent i Bremen, lämnade
Sverige. W. erhöll då prokanslersvärdighe-ten, som
han under någorlunda lugna förhållanden, dock utan att
kunna något djupare ingripa i universitetets lif eller
försona partierna inom det akademiska konsistoriet,
beklädde till 1676, då skånska kriget med ens afbröt
universitetets verksamhet. När denna 1682 återupptogs,
var W. längesedan död. - Hans många, dels på danska,
dels på latin författade, skrifter äro af föga
betydenhet och utgöras till största delen af tal,
likpredikningar öfver medlemmar af danska adliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
