Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Violoncell, it. violoncello, mus. - Violoncellist, violoncellspelare - Violone, it. mus. Se Kontrabas 1, Viola och Violoncell - Violrot, Rhizoma Iridis, farm. - Violsläktet, bot. Se Viola - Violstensalger, Violalger, bot. Se Alger, sp. 569, och Luftalger - Violträ - Vionville, by i Lothringen - Viotta, Henri - Viotti, Giovanni Battista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
753
Violoncellist-Viotti
754
Litt.: v. Wasielewski, "Das violoncell und seine
geschichte" (2:a uppl. 1911), och Weigl, "Hand-buch
der violoncell-literatur" (s. å.). - Violoncell
är äfven benämning på en framstående pedalstämma i
orgeln, motsvarighet till gamba-stämman i manualen.
A. L.*
ViolonceílKst. violoncellspelare.
Violone [-låne], it., mus. Se Kontrabas l, Viola
och Violoncell.
Violrot, Rhizoma Iridis, farm., benämnes
i Sv. farmakopén rotstocken af vissa arter
af släktet Iris L., på grund af lukten, som
liknar luktviolens behagliga doft. Denna drog är
bekant sedan forntiden i Grekland och erhölls då
förnämligast af Iris pallida Lam., hvars hemland
är östra Medel-hafstrakterna. Vidare fås violrot
från I. florentina L., som alls icke är ursprunglig
i Florens’ nejder, såsom man af namnet kunde tro,
utan lär härstamma företrädesvis från Macedoniens
kusttrakter, samt från I. germanica L., som emellertid
icke urspr. är tysk, utan äfvenledes har sitt
egentliga hem i Medelhafstrakterna med utbredning
till Ma-rokko och Spanien, men kan odlas i Tyskland
och södra England. Dessa tre arter odlas i norra
Italien företrädesvis kring städerna Florens, Verona,
Vicenza, Arezzo, Ravenna och Perugia samt sydligare
i Kalabrien, för att frambringa "violrot". Denna
utgöres af de torkade, ledade, från ytterbark befriade
rotstockarna, hvilka insamlas på hösten af 3-4-åriga
stånd. Handelsvaran består sålunda af stycken, som äro
7-15 cm. långa och 2-3 cm. breda, plattade, ibland
gaffelgreniga, med klubbformiga grenar, utvändigt
matt hvita eller gulhvita, släta, med snittytor
efter skalningen, på undersidan visande ringformiga,
brungula ärr efter de af skurna birötterna. En
brottyta visar sig jämn, något mjölig (af stärkelse),
stundom något hornartad. Af de olika handelsslagen
sättes den florentinska främst för sin fina lukt,
hvilken genom torkningen framträder starkare. Jämna,
släta, genom beskärning mera plattade och mot ena
ändan något afsmalnande stycken ’kallas rh. Iridis
pro infantibus, emedan den förr gafs åt barn
(lat. infantes) i tandsprickningsåldern att bita uti -
ett olämpligt och numera öfvergifvet bruk. Ymnigaste
beståndsdelen är stärkelse. Den violliknande lukten
kommer af en ringa mängd flyktig olja. Denna är vid
vanlig temperatur fast, h vit gul (iriskamfer) och
består af tron (C13 H20 O - 10-15 proc.), som ger den
fina lukten, samt flera fettsyror och föreningar med
sådana. I drogen finnas äfven glykosiden iridin samt
harts, som ge en bitter smak. Violroten används föga
i medicinen, men begagnas som tillsats till strö-
och tandpulver samt till konspergering af piller.
O. T. S. (C. G. S.)
Violsläktet, bot. Se Viola.
Violstensalger, V i o l a l g e r, löt. Se Alger,
sp. 569, och Luftalger.
Violträ, ett mörkbrunt, fast, välluktande träslag, som
är mycket eftersökt till finare svarfveriarbeten. Det
härstammar från den i södra Australiens öknar
växande Acacia homalophylla, myall; trädets bark
lämnar något gummi. Violträ kallas äfven träet af
Machaerium violaceum, ett i det tropiska Amerika
växande träd. Sistnämnda träslag, äfven kalladt
palissandre violet 1.
k u n g s t r ä, är i kärnan violett med mörk
skiktning. Cellerna innehålla en karminfärgad massa,
och i märgstrålarna förekomma stora kristaller.
G. L-m. Fmn.
Vionville [viåvi’11], by i Lothringen, vid kortaste
vägen Metz-Verdun, l? km. v. om Metz, har jämte den
något längre västerut belägna byn Mars-la-Tour gett
namn åt slaget 16 aug. 1870. Tyska krigsledningen,
som 15 aug. öfverförde några armékårer of ver
Mosel (se Fransk-tyska kriget 1870-71), trodde
Bazaines armé vara i återtåg från Metz och sände 3:e
armékåren of ver Gorze och 10:e öíver S:t Hilaire
i nordvästlig riktning att upphinna och fördröja
fransmännens aftåg. Eazaine hade dock först 15
aug. aftågat från Metz och lägrade under natten
till den 16 kring byn Kezonville. Vid V. stötte
3:e tyska kåren på fransmännens hela styrka, och
en ytterst häftig strid uppstod, i hvilken 10:e
kåren ingrep på eftermiddagen. Fransmännen gjorde
icke bruk af sin öfverlägsenhet, och med otrolig
seghet lyckades tyskarna bibehålla sina intagna
ställningar. Fransmännen inställde sitt aftåg och
drogo sig efter striden tillbaka. I densamma stodo
omkr. 65,000 tyskar mot 125,000 fransmän, af hvilka
senare icke hela styrkan deltog i striden. Förlusterna
på hvardera sidan stego till omkr. 16,000 man.
C. O. N.
Viotta [fiå’tta], Henri, holländsk musiker, f. 1848
i Amsterdam, utbildad vid Kölns konserva-torium, en
tid advokat, är sedan 1883 dirigent för den af honom
stiftade Wagnerföreningen i Amsterdam, öfvertog där
äfven anförarskapet för musiksällskapet Excelsior
1886 och för Cecilia-föreningen 1889, redigerade
1888-93 "Maand-blad voor muzijk" och blef 1896
redaktör af "Cæcilia". S. å. vardt han direktör för
konserva-toriet i Haag. Han har författat Lexicon
der toonfcunst" (3 bd, 1889), Onze hedendaagsche
toonkunstenaars (1896; 20 biografier) m. m. samt
komponerat orkester- och körverk. I Amsterdam
genomdref han 1905 uppförandet af Wagners "Parsifal"
trots protesterna från Baireuth. E. F-t.
Viotti [-å’tti], Giovanni Battista, italiensk
violinist, f. 23 maj 1753 nära Vercelli, d. 1824 i
London, väckte redan som åttaåring förnäma personers
uppmärksamhet genom sitt själf-lärda violinspel och
sattes af dem i tillfälle att studera för Pug-nani,
med hvilken han sedan (1780) gjorde konsertresor
i Tyskland och Ryssland, till London och Paris,
öfverallt väckte han ofantligt uppseende, i synnerhet
på "concerts spirituels’’ i Paris 1782-83. Plötsligt
upphörde han att spela offentligen och antog en
privat kapellmästarsyssla vid en af prinsarna Conti
och Soubise beskyddad orkester. Sedan han ledt
Stora operan 1788 och italienska operan 1789-91,
flyttade han till London, h vilket han dock snart
måste lämna såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
