Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Virués ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
791
Viruès-Virus
792
W. honom på segertåget söderut. 18 okt. 1655 utnämnde
konungen honom till kommendant i det i sept. eröfrade
Kråkan. Det dröjde ej länge, innan han där inneslöts
af fienden. I april 1656 blockerades fästningen aí
general Dembinski, men W. öíverraskade och förstörde
i maj vid Mogillo hans läger. Kort därpå, 31 juli,
uppref han en annan aí delning, på 3,800 man, i dess
läger vid Tinietz (10 km. oívanom staden). Genom dessa
operationer fick han så mycken luft, att han kunde
låta införa i fästningen "ett ansenligt magazin",
hvarigenom det bleí honom möjligt att hålla ut
den tredje belägringen, under Lubomirski, från 16
sept. 1656 till i febr. 1657, då furst Kákóczis
anmarsch befriade honom. Lubomirski gaf W., då han
upphäfde belägringen, de amplaste loíord, och Karl
Gustaf utnämnde honom s. å. till friherre af örneholm
(Finland). Enligt Karl Gustafs order skulle W. på
våren 1657 till Rákóczi öfver-lämna Krakau och bege
sig till konungen; men då Kákóczi ej ensam kunde
försvara staden och fienden spärrade vägen för W:s
förening med konungen, måste W. kvarstanna i Krakau,
medan konungen anträdde sitt tåg till Danmark. När
sedan på sommaren Kákóczi tvungits att nedlägga
vapen och staden kringränts af österrikare och
polacker, ingick W. 24 aug. 1657 en mycket hedrande
kapitulation. Trots det tillförsäkrade fria aftåget
och trots den till Landsberg åtföljande österrikiska
konvojen var det dock endast med uppbjudande af
all sin klokhet, som han med sin lilla styrka
(2,159 man) lyckades undan den tätt förföljande
Czarniecki kasta sig in i Stettin. I denna Sveriges
viktigaste fästning på andra sidan Östersjön blef han
kommendant, hvarjämte han på våren 1658 utnämndes till
generallöjtnant. Under förra delen af 1659 opererade
W. i Preussen tills, med hertig Adolf Johan, och under
senare delen af året (19 sept.-4 nov. g. st.) ledde
han försvaret af Stettin. 1661 utnämndes W. till vice
generalguvernör i Pommern, men erhöll 1664 på begäran
af sked, på den grund, att det under Frankrikes
auspicier stiftade Rhenförbundet erbjudit honom att
bli öfverbeíälhafvarens närmaste man öfver den armé,
som aí förbundet utrustades emot turkarna. Detta
förslag gick emellertid" om intet, enär Frankrike
fordrade, att den W. tillämnade posten skulle lämnas
åt en fransman (Coligny), och en ringare befattning
vägrade W. mottaga. I stället tog han jan. 1665
tjänst med fältmarskalks titel i Danmark, hvarest han
därjämte var led. af krigs- och statskollegierna. Men
redan 31 okt. s. å. tog han af sked och bosatte sig
i Hamburg. Medan det andra s. k. Bremiska kriget
pågick 1666, frestade svenska regeringen honom med
lysande anbud, men förgäfves, då han fick veta, att
den honom bjudna fältmarskalksfullmakten utfärdats
några timmar senare än en sådan för en yngre general
(Chr. D. von Dohna). 1668 ingick W. i holländsk
tjänst, i hvilken han som fältmarskalk under det
1672 utbrytande kriget fick tillfälle att häfda sitt
europeiska rykte. Redan 1668 lät svenska regeringen
genom sin envoyé i Haag tillförsäkra W. 4,000 rdr
sp. om året och rang näst efter rikets råd. När han
sedermera 1674 lämnat Hollands tjänst, söktes han
s. å. ånyo vid en öíverhängande krigsfara
af svenska regeringen, som denna gång velat göra honom
till generalguvernör öfver Bremen och Yer-den. Men han
afböjde anbudet under förklaring, att han nu beslutit
att aldrig mer antaga "herren-dienst". Jfr Ph. von
der Weistritz, "Leben und thaten des Herrn Paulus
v. Wirtzen" (1756, öfv. från ett 1681 utg. holländskt
original). P. S.
Viruès [virö>e’s], Christóbal de, spansk skald,
f. 1550 i Valencia, d. 1610, började sin bana
såsom krigare, deltog i slaget vid Lepanto och
gjorde af ven krigstjänst i Nederländerna och
annorstädes. Y. slutade sin militära bana 1580,
men hade dessförinnan redan börjat egna sig
åt skaldekonsten, i synnerhet under den tid han
till-bragte i Italien, och skref ett par sonetter och
en canción, hvarefter han vann stort bifall med det
starkt romantiserade episka poemet El Mon-serrate. Som
dramatiker kan V. anses som en föregångare till
sin vän Löpe de Yega, i det han var den förste, som
indelade sina tragedier i 3 akter (jornadas). V:s
dramatiska verk (Elisa Didø, La gran Semiramis, La
cruel Casandra, Atila furioso och La infelice Marcela)
utgåfvos samlade under titeln Obras trágicas y líricas
del capitán C. de V. 1609. Dessa arbeten äro ojämna,
i det att vid sidan af verkligt genial inspiration
och talangfull verskonst förekomma mycken smaklöshet
och effektsökeri samt ett frossande i bloddrypande
ohyggligheter. Se Rivadeneiras "Eiblioteca de autores
espanoles", bd 2 och 17. V:s namn är intaget i Spanska
akad-.s "Catálogo de autoridades de la lengua".
Ad. H-n.
Virule^S och Y i r u l e’n t. • Se Y i r u s.
Virungabergen l. Kirungabergen, en
ännu verksam rad af vulkaner, belägna i Belgiska
Kongo, omedelbart n. ö. om Kivusjön på omkr. 1°
s. br. De bestå af en västlig och en östlig grupp;
till den förra höra Nyamlagira (2,960 m.) och
Kirunga-tscha-Gongo (3,412 m.); till den senare
Muhavura, Ufumbiro l. Mfumbiro (4,135 m.) på gränsen
mot det brittiska Uganda-protektoratet. V. besöktes
först af Speke 1861, men blefvo föremål för en
noggrannare utforskning först af von Goetzen,
som 1894 besteg Kirunga-tscha-Gongo och s. därom
upptäckte Kivusjön. Senare opererade i dessa
trakter den tysk-engelska gränskommissionen 1904–06.
A. N-d.
Vir?num, en af de viktigaste orterna i romerska
prov. Noricum (se d. o.), hvaraf ruiner
finnas vid Zollfeldj 9 km. n. ö. om Klagenfurt
(Kärnten). Gräfningar ha där tidtals företagits
ända sedan 1784 och bragt i dagen en mängd
inskrifter och delvis värdefulla skulpturer,
t. ex. "bronsstatyn från Helenenberg". Platsen
beboddes tidigt af italiska affärsmän, blef
stad under Tiberius och växte ytterligare under
Claudius, efter hvilken Y. hade binamnet municipìum
Clau-dium. Jfr bl. a. Jung. "Kömer und romanen in
den Donauländern" (1887), och Pichler, "Y." (1888).
J- C.
Virus, lat., eg. slem, vätska; sedermera
gift. Ordet används för att beteckna den materia,
som inympad (inokulerad) eller på något sätt
införd i en organism hos denna framkallar en
viss infektionssjukdom. Beträffande en stor del
infektionssjukdomar vet man, att de förorsakas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
