- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
961-962

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vogl ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

där, etatsrådet Fr. S. Vogt. Efter sitt giftermål
deltog hon icke i någon utställning förr än 1860. Hon
upphörde med sin konstnärliga verksamhet 1876.
Konstmuseet ì Köpenhamn eger en Häst, utförd i trä.
Utom djur, såväl i naturlig storlek som i mindre skala
(i vax och i elfenben), utförde hon äfven några byster.

Ph. W.*

Vogt [fågt], Karl, tysk zoolog, paleontolog och
politiker, f. 1817 i Giessen, d. 5 maj 1895 i Genève,
blef 1847 professor i Giessen. Sedan han 1849 blifvit
afsatt från denna befattning, befordrades han 1852
till professor i geologi, sedermera ock i zoologi vid
universitetet i Genève. V. utgaf ett stort antal såväl
rent vetenskapliga som populära arbeten. Bland de
förra förtjäna särskildt nämnas Histoire naturelie des
poissons d’eau douce de l’Europe centrale (1839-45;
tills, med Agassiz), Untersuchungen über die
entwìckelung der geburts-helferkröte (1842), Lehrbuch
der praktischen vergleichenden anatomie (tills,
med E. Yung; 2 bd, 1885–94). Mycket använda voro
ock hans Lehrbuch der geologie und petrefaktenkunde
(2 bd, 1846; 4:e uppl. 1879) och hans af Specht
illustrerade Die säugethiere in wort und bild
(1883). V. var en bland de förste naturforskarna,
som med stor kraft uppträdde för darwinismen, och
genom på skilda orter hållna föredrag och många,
ofta starkt polemiskt färgade skrifter bidrog han
mycket till den nya teoriens popularisering. -
Äfven på det politiska området spelade V. en på
sin tid mycket bemärkt roll. Redan 1835, medan han
studerade på Liebigs laboratorium, nödgades han,
emedan han räddat en politiskt misstänkt vän från
att bli arresterad, fly för att ej råka ut för
"Mainz-undersökningskommissionen". Vald till medlem
af parlamentet i Frankfurt a. M., tillhörde han den i
"Deutscher hof" sammanträdande fraktionen af vänstern
och var omväxlande med Robert Blum denna fraktions
ledare. Efter parlamentets öfverflyttning till
Stuttgart invaldes V. i "Reichs-regentschaft". Efter
det s. k. Rump-parlamentets sprängning (1849) flydde
V. under många äíventyr och mödor till Bern. I Genève
var han till några år före sin död medlem i Stora
rådet. Se G. Brändes, "Samlede skrifter", XVII (1906).

L–e.

Vogt [fågt], Friedrich, tysk germanist, f. 1851
i Greifswald, vardt 1883 e. o. professor där,
1885 ord. i Kiel, flyttade 1889 till Breslau och
1902 till Marburg. V. har författat bl. a. de
stora sammanfattande verken Geschichte der
mittelhochdeutschen literatur (i Pauls "Grundriss",
1893; 2:a uppl. 1902 och 1907) och d. I af den
illustrerade Geschichte der deutschen literatur von
den ältesten zeiten bis zur gegenwart (1897; 3:e
uppl. 1909) samt ett stort antal smärre arbeten och
afh. Han är utgifvare af "Germanistische abhandlungen"
(1894 ff.), "Mitteilungen der Schlesischen gesellschaft fur
volks-kunde" (1894 ff.) och "Schlesische
volkstümliche überlieferungen" (1901 ff.).

R–n B.

Vogtherr [få’gt-], Heinrich, tysk konstnär, psalmist,
f. 1490, sannolikt i riksstaden Wimpfen, där han
i början af 1520-talet verkade som träsnidare och
målare (dödsåret obekant). Han erhöll 1525 borgarrätt
i Strassburg, hvarest han 1527 utgaf en liten samling
psalmer, bland hvilka förekommer den storslagna hymnen
"Herr gott der du erforschest mich" (n:r 11 i 1819
års svenska psalmbok). Vissa hymnologer häfda ock,
att han författat den tyska urtexten till den annars
Luther tillskrifna Davidsparafrasen "Aus tyeffer not
schrey ich zu dir" (n:r 182 i 1819). Från 1530-talets
ingång egnade sig V. länge odeladt åt sin konst och
utgaf 1538 en märklig handbok (med 51 konstbilagor,
röjande inverkan af Dürer) för målare, bildsnidare och
guldsmeder i syfte att höja konsten ur dess förfall
och ge dess utöfvare goda förebilder. På äldre
dagar utgaf V. en alfabetiskt ordnad sångsamling,
med utsökta illustrationer af hans egen hand. Han
idkade ock omfattande bokförlagsverksamhet,
hufvudsakligen egnad åt medicinsk litteratur.

E. N. S–g.

Vogtland 1. Voigtland [få’gtlant, fåcht-],
lat. Terra advocatorum ("fogdelandet"), kallades
sedan 1000-talet de riksomedelbara områdena
vid öfre Elster och Saale, mellan Meissen och
Thü-ringen, hvilka de tyske konungarna läto
förvalta af särskilda fogdar. På 1100-talet kom
landet till furstarnas af Keuss förfäder, ehuru
äfven riksomedelbara grefvar och herrar fortfarande
egde områden där. V. ligger till större delen inom
fristaten Sachsen, reg.-omr. Zwickau, till mindre
delen inom de thüringska fristaternas territorium.

A. N–d.

Vogtländska Schweiz [fågt-] kallas den på borgruiner
rika, natursköna trakten kring Saales biflod Weisse
Elster, mellan Plauen och Greiz. Stundom utsträckes
namnet till att omfatta äfven dalsträckan längre åt
n. till Berga.

A. N–d.

Vogue [vå’gg], fr. (eg. ett fartygs fart genom rodd),
anseende, eftersökthet. Se vidare En vogue.

Voguler (på sitt eget språk mansi, mendréi, hvilket
namn torde stå i sammanhang med ungrarnas namn på
sig själfva, magyar), en på östra sidan af Ural vid
Ob och dess biflod Sosva samt vid Irtysjs bifloder
Konda och Tavda och Tavdas bifloder Pelymka, Vagilsk
och Losva boende folkstam, hvars antal numera uppgår
till knappt 5,000 personer, de fleste boende vid Sosva
och Konda; fordom ha de bott äfven mycket längre mot
v. (vid öfre Petjora) och s. v., under det att deras
utbredning till Ob har skett i jämförelsevis sen
tid. I utseende, kultur och historia öfver-ensstämma
de nära med sina grannar i ö., de finsk-ugriske
ost j åkern a (se d. o.). De äro hufvudsakligen
fiskare och jägare, men i n. äfven rennomader och
i s. jordbrukare. Till namnet kristna, äro de i
själfva verket hedningar med en animistisk religion,
schamaner, björndyrkan o. d. Märklig är deras ifrigt
odlade, ofta improviserade skådespelarkonst med
allehanda masker m. m. Deras folkpoesi, omfattande
hjältesånger, sånger om världens och tingens skapelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:47:54 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0513.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free