Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volkov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1021
Vollsjö-Vologda
1022
museet, som af ven eger Hajsfiskar$ 1886, och
Hamnen i Antwerpen), Karnevalsscen, Efter balen,
Ett hörn af ateljén. Nationalmuseum i Stockholm eger
Spansk gitarrspelare (odaterad). V. blef led. af
Institutet 1898. - Hans son Alexis V. är porträtt-
och genremålare. G-s N.
Voilsjö. socken i Malmöhus län. Färs härad. 2,019
har. 1,622 inv. (1919). Annex till Fren-ninge, Lunds
stift. Färs kontrakt.
Wollstonecraft [røi^lstonkräft], Mary. Se Godwin 2.
Volm, landtbr. Se Höbärgning.
Wolmar (lett. Wo’lmaere), stad i republiken Lettland
(Latwija), på högra stranden af livländska Aa, 103
km. n. ö. om Kiga. Omkr. 5,500 inv. W. anlades som
ordensborg 1283 af livländske ordensmästaren Wilhelm
von Schauenburg, och en liten stad uppstod, som sedan
omgafs med mur och vall. Borgen var på 1600-talet
enligt en samtidas utsago "ett ringa hus och icke
värdt kallas slott". W. intogs af svenskarna i slutet
af 1600, och där försvarade sig öfverste K. Karlsson
Gyllenhielm och Jakob De la Gardie sedan början af
sept. 1601 öfver två månader mot en öfverlägsen polsk
styrka och gåfvo sig 10 dec. efter tre stormningar,
först då ammunition och lifsmedel tagit slut och
af den 200 man starka besättningen endast 80 voro
tjänstbara. De båda befälhafvarna gjordes till
fångar. Af besättningen hade endast 10 stupat för
fienden, men 150 dukat under för sjukdom. Fienderna,
hvilkas antal slutligen steg till omkr. 8,000
man, förlorade 400. (Jfr "Berättelse om Wolmars
eröfring. 1601", i "Hist. tidskr." 1886.) W. återtogs
först 1621, och 1622 skänkte Gustaf II Adolf staden
till Axel Oxenstierna. 1635 förstärktes W. med
rundlar och faussebray; trots storartade "desseiner"
af Örnehufwudh och v. Schwengeln byggdes föga. 1654
sattes dock W. i försvarsstånd, men togs af polackerna
25 okt. 1657. Det återtogs likväl af svenskarna redan
3 aug. 1658. 1663 ansågs W. "omistligt", men 1682
beslöts dess raserande. 1689 afbrann staden nästan
h. o. h., eröfrades af ryssarna 1702 och måste
1877 antaga rysk stadsordning. Under Världskriget
besattes W. af tyskarna 22 febr. 1918, och sedan det
i freden återlämnats till ryssarna och därpå kommit i
bolsjevikernas händer, togs det från dem af letterna
26 maj 1919. (A. N-d. L. W:son M.)
Wolmer [wu^mo], viscount. Se Palmer 2, sp. 1357.
Volmerslaget. Se Valdemar, sp. 386.
Wolmirstedt [va7!-], stad i preussiska
reg.-omr. Magdeburg (Sachsen), vid Elbes biflod
Ohre, 14 km. n. om staden Magdeburg. 4,315
inv. (1905). Garf-veri och bryggeri, sockerfabrik.
A. N-d.
Volnay [våln?]. Se Bourgogne-viner.
Volney [våln?], Constantin Francois Chasseboeuf,
grefve de V., fransk skriftställare och
forskningsresande, f. 3 febr. 1757 i Craon,
dep. Maine-et-Loire, d. 25 april 1820 i Paris,
tillhörde en burgen ofrälse familj, idkade i
Paris juridiska, medicinska och historiska studier,
uppträdde som skriftställare, uppmuntrades af Holbach
och andra materialistiska tänkare samt företog
1782-86, i syfte att lägga en vetenskaplig grundval
för kronologien för att på denna väg gendrifva bibelns
traditioner, en färd i Orienten.
Sedan han lärt sig arabiska i ett kloster på Libanon,
lefde han bland arabstammar, genomströf-vade Syrien
och Egypten samt delgaf sina ytterst noggranna
iakttagelser i Voyage en Syrie et en Égypte (2 bd,
1787; flera uppl.). I sin skrift Considérations sur la
guerre des turcs et de la Russie (1788) påyrkade han,
att Frankrike borde bemäktiga sig Egypten. Led. af
tredje ståndet vid 1789 års ständerförsamling
och sedan af konstituerande nationalförsamlingen,
tog V. första initiativet i frågan om kyrkogodsens
indragning. V. slog sig 1792 för en tid ned på Corsica
och införde där odlingen af sockerrör och indigo. Hans
opposition mot skräckväldets män bragte honom i
fängelse 1793, men han undgick giljotinen och lösgafs
efter Robespierres fall (juli 1794). Han var därefter
ett år lärare i historia vid den ny-upprättade Ecole
normale, men emigrerade 1795, trött vid revolutionens
hopplösa vändning, till Nord-Amerika. Där misstänktes
han för att vara fransk spion och verka för Louisianas
íörvärfvande åt Frankrike. Återkommen till Frankrike
1798, gjordes han af Bonaparte 1799 till senator
och upphöjdes i grefligt stånd 1808. 1814 utnämndes
V. till pär af Frankrike. Af Franska institutet blef
V. led. vid dess stiftande, 1795. Han donerade ett
pris att af Institutet årligen bortges för något
arbete om österländska språk. - V:s ryktbaraste
arbete var Les ruines, ou meditations sur les
revolutions des empires (1791; senaste uppl. 1904;
"Ruinerna eller reflectioner öfver rikshvälfningarne",
18CO), i hvilket han satte kulturutvecklingen i
den materialistiska tidsfilosofiens belysning och
bl. a. ville ådagalägga, att alla religioner vore
skapelser af fruktan och prästlist. Bland V:s öfriga
arbeten märkas La loi naturelle, ou catéchisme du
citoyen fran$ais (1793; "Den naturliga lagen", 1831),
ett försök till en materialistisk sedelära, Tableau
du clìmat et du sol des Pltats-unis d’’Amérique
(2 bd, 1803; ny uppl. 1822), Recherches nouvelles
sur Vhistoire ancienne (3 bd, 1814; ny uppl. 1822)
samt Simpli-fication des langues orientales (1795)
och L’alpha-bet européen appliqué aux langues
asiatiques (1818; jfr U n i v ers a l a H ab e t,
sp. 1093). V:s Oeuvres complètes utgåfvos i 8 bd
1820 -26 (ny uppl. 1837), hans Oeuvres choisies i 6
bd 1827 (ny uppl. 1846). Jfr L. Séché, "V." (1899).
(V.s-g.)
Volo. Se Vol o s.
Volocher. Se Val ak er.
Voloffer, negerstam. Se D j o l o f f e r.
Vologda [va’-]. 1. Guvernement i nordöstra Ryssland,
näst Archangelsk det största i europeiska Ryssland,
402,733 kvkm., sträcker sig omkr. 1,300 km. i
nordöstlig riktning från guv. Novgorods gräns till
Uralbergen. Södra gränsen följer hufvudsakligen
den nordryska landtryggen, i ö. äfven kallad
Uvallyhöjden, eg. blott den af floderosionen
utpreparerade vattendelaren mellan Kaspiska hafvets
och Ishafvets floder (262 m. ö. h.). I ö. utgöres
gränsen af Uralbergen, som här ega sina högsta toppar
(Töll Pos Is, 1,688 m.); från hufvudkedjan utgrena
sig mot n. v. Timanbergen, en veckad kedja liksom
Ural själf, 80 km. bred, men af erosionen nästan
utjämnad, så att de högsta punkterna ej nå högre än
260 m. ö. h.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
