Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltcoulomb, fys. - Voltemat, Henrik Julius - Wolter, Charlotte - Volterra, stad i italienska prov. Pisa - Volterra, Dnaiele da. Se Ricciarelli, D. - Volterra, Vito
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1047
Voltemat-Volterra
1048
förefinnes en spänningsskillnad af l volt. Se vidare
Arbetsförmåga.
Voltemat [vå’l-], Henrik Julius, historisk
skriftställare, f. 1723, d. 2 okt. 1765 i Stockholm,
son till en från Reval bördig öfverstelöjtnant vid
Upplands regemente, studerade vid Uppsala universitet
och utnämndes 1745 till docent i historia där utan
att ha ernått filos. magistergraden, men erhöll genom
hattpartiets ynnest kort därefter professorstitel af
K. M:t. Rikets ständer anbefallde honom 1747 till
första lediga professur i historia, politik, fysik
eller matematik, men han sökte förgäfves professurerna
i fysik 1750, i matematik 1751 och i historia 1753. Of
ver dessa missräkningar anförde han 1756 besvär hos
rikets ständer, hvilka då tillerkände honom lagmans
titel. Han blef s. å. informator åt prins Karl
och slutligen kammarråd. V. deltog för sin ätt på
Riddarhuset i flera af frihetstidens riksdagar och
var vid sin död led. af sekreta utskottet vid 1765
års riksdag. Han främjade historieundervisningen vid
de svenska läroverken, bl. a. genom sina i ungdomen
författade kompendier Gjenväg til de förnämsta
europeiska staters historia til 1739 års slut (1741;
flera uppl. med fortsättningar), Anvisning till hela
nyare geographien (1742; ny uppl. 1779) och Anvisning
till hela statskunskapen (1742), m. fl. Sin egentliga
ryktbarhet har V. dock (enligt Cl. Annerstedt)
för-värfvat genom sina handskrifna Anecdoter til
det í8:de seklets historia (i Uppsala univ.s bibi.),
hvilka vid sidan af mycket skvaller äfven innehålla
rätt många uppgifter af värde. Jfr Annerstedt,
"Upsala universitets historia" 3: l-2 (1913-14).
(V.S-g.)
Wolter [vå’l-], Charlotte, tysk skådespelerska,
f. l mars 1831 i Köln, d. 14 juni 1897 i Wien,
beträdde tidigt scenen och spelade efter hand
i Budapest, Wien och Brunn, vid Yictoriateatern
i Berlin (1859-61) och Thaliateatern i Hamburg,
utan att väcka någon större uppmärksamhet. Efter
ett glänsande gästspel på Hof-burg-teatern i
Wien var hon anställd där alltifrån 1862 och
utvecklade sig till en allt högre konstnärlighet
i det tragiska hjältinnefacket. Hennes sceniska
naturell utmärktes af glödande lidelsefullhet, som
sökte efter starka utbrott, men med tiden luttrades
till ren harmoni. Ehuru i sina skapelser mest ledd af
blotta instinkten, blef hon tysk scens kanske största
tragiska skådespelerska. Hon egde en djup, klangrik
stämma, mäktig äfven af förtviflans skri; hennes
klassiskt sköna utseende lånade sig till ett särdeles
uttrycksfullt minspel, och hon uppbar mästerligt
såväl antika dräkten som moderna lyxtoa-letter. Hennes
Phœdra, Medea och Lady Macbet†i voro skapelser, som i
afseende på helgjuten storhet jämförts med Ristoris
konst. Högt stodo äfven hennes Sappho, Iphigenie,
Antigone, Helena i "Faust", Kleopatra, M essalina,
Maria Stuart och Adrienne
Lecouvreur. I Dumas d. y:s och Sardous salongs-dramer
utvecklade hon ock mycken styrka. Hon ingick 1874
äktenskap med belgiske diplomaten grefve Karl
0’Sullivan de G rass, som särdeles fördelaktigt
inverkade på förädlingen af hennes konst; hon blef
änka efter honom 1888. - Biogr. af Ehrenfeld (1887)
och Hirschfeld (1897).
Vo!terrra [val-], stad i italienska
prov. Pisa, belägen på en olivklädd höjd
554 m. ö. h., ung. halfvägs mellan Livorno
och Siena. 50 km. s. v. om Florens. 15,872
inv. (1911). Biskopssäte. En stor del af befolkningen
är sysselsatt med förfärdigandet af vaser och
andra prydnadsföremål af alabaster, som i riklig
mängd brytes i omgifningen (den bästa alabastern
kommer dock från grufvorna vid La Castellina s. om
Livorno). Från antik tid härstamma resterna af
en väldig, af sandstensblock uppförd mur, 7.300
m. i omkrets, på sina ställen 12 m. hög och 4
m. tjock. Den medeltida staden upptar blott sydliga
delen af den sålunda kringgärdade arealen, uppförd
kring det gamla cita-dellet, som består af två delar:
Rocca vecchia, byggd 1343 af Valter af Brienne, och
Rocca nuova, byggd af florentinarna 1472. Därjämte
eger staden flera märkliga byggnader från sin
själfständighetstid på 1200-talet, bl. a. Palazzo dei
priori 1. Pål. pubblico, en vacker, men moderniserad
byggnad från tiden 1208-57, Pål. Tagassi, med
nationalmuseum (bildadt 1731), bestående af
en värdefull samling etruskiska fornsaker, mest
grafurnor af alabaster, sandsten eller terrakotta,
katedralen, utmärkt för rik marmordekoration
och skulpturer (af Mino da Fiesole), samt den
oktogo-nala dopkyrkan S. Giovanni, hufvudsakligen
stammande från 1200-talet. Från forntiden härröra
jämte muren en 6 m. hög hvalfbåge. Porta del Arco,
rester af en amfiteater och en akvedukt, termer,
nekropol m. m. - Staden kallades af etruskerna
Velathri (af romarna Volaterrœ) och var en af deras
12 förbundsstäder. V. blef senare ett romerskt
municipium, men förföll småningom och förstördes
fullständigt på 900-talet. På 1100-och 1200-talet
var det en fri stad, men kom senare under Florens. I
Y. föddes romerske satirikern Persius och målaren
Daniele da V. A- N-d.
VoIteYra [val-], Daniele d a. SeRiccia-relli, D.
VolteYra [val-]. Vi t o, italiensk matematisk
fysiker, f. 1860 i Ancona, studerade i Pisa, där
han blef doktor i fysik 1882 och professor i mekanik
1883, utnämndes 1893 till professor i samma ämne i
Turin och 1900 till professor i matematisk fysik
i Rom. Han är sedan 1901 senator. Vintern 1906
höll han på inbjudan af konung Oskar II en serie
föreläsningar vid Stockholms högskola om partiella
differentialekvationer, inom hvilket område hans
förnämsta undersökningar falla i flera arbeten
1885-89 samt i "Mem. d. Soc. ital. d. Se.", vol. 6
och 12 (1887 och 1899). Han har där generaliserat
Riemanns arbeten (1888). Han har också behandlat
ljusvibrationerna i dubbelbrytande medier ("Acta
mathematica", bd 16, 1892) och svängningar hos
isotropa elastiska kroppar (ibid., bd 18, 1894). I en
annan serie af af handlingar, som visat sig mycket
fruktbärande, bl. a. för arbeten af Fred-holm, har
han behandlat de först af Abel under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
