Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
transporteras till Halmstads landshöfdingstol. För sjuklighets
skull blef han 1784 tjänstledig och vistades
sedan 1785 i Italien. Dec. 1788 utnämndes W., med
bibehållande af landshöfdingplatsen, till minister i
Italien, men rappelierades 1792 för att lämna plats
åt G. M. Armfelt. I stället utnämndes han s. å. till
minister i London, men mottog ej denna plats, och
1793 tog han afsked från landshöfdingämbetet. Äfven
efter sin rappell kvarstannade han i Italien. Under en
brunnskur i Pisa 1795 kom han i förbindelse med den
landsförviste A. F. Munck (se denne, sp. 1323). som
talade vidt och bredt om de afslöjanden han skulle
göra rör. kungliga familjen och om revolution i
Sverige m. m., om han ej vunne upprättelse. Den gamle
lättskrämde W. skyndade att underrätta regeringen om
den hotande faran och fick order att underhandla med
Munck och att i nödfall bemäktiga sig hans person
samt hugnades med utsikt att, om han skötte saken
till belåtenhet, vinna sina önskningars mål (se
íöreg. sp.), men döden kom emellan. 1793 hade han
i hemlighet öfvergått till katolicismen. Se Odhner,
"Sveriges polit. hist. under Gustaf III:s regering",
I, II, och Th. Westrin, "Från friherre G. G. W:s sista
dagar" (i "Hist. tidskr.", 1903).
B. Hufvudlinjen Jesse.
a) W. af Fall.
13. Vilhelm Gustaf W., krigare, politisk
partigängare, f. 16 mars 1695 i Reval,
d. där 30 juni 1774, deltog i striderna om
Finland 1713–14. blef 1717 kapten vid
Södermanlands regemente, bevistade Fredrikshalds
belägring 1718 och sårades i striden vid
Stäket 1719. 1733 blef han kapten och 1741 major vid
Dalregementet. W., som 1734 blifvit naturaliserad
svensk adelsman, skall under 1741 års ryska krig ha
tagit verksamt del i intrigspelet vid krigshären för
att genomdrifva Karl Peter Ulriks af Holstein-Gottorp
val till svensk tronföljare, och. återkommen
till sin hemort efter kapitulationen i Helsingfors,
blef han den egentlige ledaren af 1743
års daluppror (se Daluppror, "fjärde
dalupproret", sp. 1199), ehuru han sköt framför
sig Schedin. W. var dock ej vuxen denna uppgift,
hvilket bl. a. visade sig på den afgörande dagen
(22 juni 1743), då han hade dumdristigheten eller
svagheten att uppvakta konungen, som under sken af
en middagsbjudning lät kvarhålla honom på slottet,
så att han hindrades att anföra de upproriske i
striden på Norrmalmstorg denna dag. Från slottet
sändes han i fängelse och straffades därefter
med 20 dygns vatten och bröd samt lifstids fängelse
på Varbergs fästning, men benådades 1751 vid Adolf
Fredriks kröning.
b) W. af Sauss.
14. Anton Johan W., grefve af Sauss, sjömilitär,
riksråd, f. 20 okt. (g. st.) 1679 på Huer vid
Reval, d. 17 april 1763 i Stockholm, anställdes
vid amiralitetet 1697 och blef 1700 konstapel samt
var 1702–03 i holländsk och engelsk örlogstjänst,
hvarunder han deltog bl. a. i affären vid
Vigo. 1709 blef han förordnad till kapten, på hvilken
grad han fick k. fullmakt 1712, och förde
som sådan befälet på 50-kanonskeppet "Verden", hvilket
var ett af de tre skepp, med hvilka kommendören Karl
Axelsson Raab (se Raab 1) 11 juli 1713 i trakten
af Hogland utförde sin vackra strid
mot en mer än fyra gånger så stark rysk
eskader. 1715 blef W. kommendör. 1719 kryssade han
med 40-kanonskeppet "Wachtmeister", en fregatt och
ett par mindre fartyg, tillsammans förande omkr. 90
kanoner, för att skydda handeln på Stockholm. 24 maj
på morgonen blef denna lilla eskader n. om Sandön
anfallen af 2 ryska örlogsskepp om 112 kanoner
samt 3 mindre fartyg. De smärre svenska fartygen
blefvo utan svårighet snart eröfrade af fienden,
men med skeppet "Wachtmeister" retirerade W. under
liflig kanonad undan de två stora ryska fartygen, af
hvilka ett fick förmärsseglet bortskjutet och måste
upphöra med förföljandet. I sikte af Sandhamn afskars
W. från denna ort genom två andra ryska skepp af samma
storlek som de förra, men fortsatte striden, tills han
träffades af en muskötkula i underlifvet. Sekonden,
Georg Herman Trolle. tog då befälet och kämpade i 6
timmar med lika lysande tapperhet som W. Först emot
kl. 5 gaf sig "Wachtmeister", då ungefär hälften af
den 260–290 man starka besättningen var dödad eller
sårad. Fartyget släpades som vrak till Reval. Efter
freden (1721) blef W. frigifven, naturaliserades 1723
som svensk adelsman, blef 1736 schoutbynacht samt 1740
vice-amiral och kommendant i Karlskrona. S. å. blef
han äfven riksråd, ehuru han "hittills ej deltagit
i partistriderna". Såsom rådsherre blef han snart
"hattarne obekväm" och räknades som en alltmer
utpräglad mössa. Någon större politisk roll spelade
han likväl ej. Han var ett bland de riksråd,
som, ehuru förgäfves, afstyrkte krigsförklaringen
mot Ryssland 1741. Men i april 1742 åtog han sig
"att vid då varande rikets svåra konjunkturer"
resa ned till Karlskrona för att skynda på flottans
utrustning. W. upphöjdes 1747 i friherrligt och 1751
i grefligt stånd.
15. Anton Johan W., grefve af Sauss, den föregåendes
son, sjömilitär, f. 3 jan. (g. st.) 1724, d. 23 april
1799 i Karlskrona, blef underofficer vid amiralitetet
1740, löjtnant 1742, kapten 1749 och kommendörkapten
1754. Han var fullmäktig för amiralitetsstaten
vid riksdagen 1765–66, blef generaladjutant 1765,
direktör för kadettkåren 1766, kommendör 1767,
schoutbynacht 1769, viceamiral s. å., kommendant i
Karlskrona 1772, amiral 1773, förste amiral samt chef
för amiralitetet i Karlskrona och öfverkommendant
1776. Han är den ende svensk, som burit titeln
"förste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
