Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vrddhi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147
Vrdnikbergen-Wrede
1148
(med under accentuell inverkan bortfallet -e-
eller -o-), medan v?id- måste anses vara en
verkligen förlängd eller förstärkt form af
ursanskr. *v?id-(indoeurop. *«?id-, resp. *a?id-],
s. k. förlängnings-stadium (ty. dehnstufe). Den
sanskr. vrddhi 1. motsvarar direkt det
indoeurop. förlängningsstadiet, t. ex. sanskr. r?(i}-,
r?y- (i nom. r?-s, sak, plur. r?y-as o. d. 1. r?-s,
sak, af *r?[i}-s plur. res af *r?i-es]; 2. tjänar som
bildningselement i sekundärbildningar, t. ex. v?idya-,
"lärd", af vidy?, "vetande", b?uddha- "buddhist,
anhängare af Buddha" till buddha- (som namn; eg. "den
väckte"). Denna art af vrddhi är en nybildning inom
sanskrit, som har sin rot i förlängningsstadiet. Jfr
t. ex. Wackernagel, "Altindische grammatik", I (1896)
och där anförd litt., sär-skildt Streitberg, "über
die entstehung der dehnstufe" (i "Indogermanische
forschungen", III), Brugmann, "Grundriss
der vergleichenden grammatik" etc. I (1897).
K. F. J. Vrdnikbergen [verd-]. Se Fruska göra. Wreek
boards [re’k b^ds], eng., trav. Se Bräder, sp. 407.
Vrede, psyk., en affekt, som uppbäres af
föreställningen om en person, som oberättigadt skadar
den vredgade. Vreden åtföljes af uttrycksrörelser,
som bestå i förstärkandet af flertalet rörelser,
som vid tillfället företagas. Vreden mer eller
mindre förblindar omdömet, förstorande felen hos
vredens orsak, och nedsätter viljans frihet och
själfbehärsk-ning Den kan bekämpas såsom affekterna
i allmänhet dels genom uppmärksamhetens dragande
från föremålet, dels genom uttrycksrörelsernas
afsiktliga undertryckande. Jfr Hat.
S-e.
Wrede, svensk-finländsk adlig ätt, som från Tyskland,
där den egde gods i kurfurstendömet Köln, under
1500-talet inkom till Livland och där blef bofast. Med
Henrik W. (se W. 1) kom ätten att spela en roll i
Sveriges historia. På grund af hans förtjänster blefvo
hans söner K asp er (kaptenlöjtnant, d. 1667) och Karl
Henrik (f. 1606, d. som landshöfding i Åbo län 1654)
1653 friherrar af Elimä (i Nyland, Finland),hvarvid de
i vapnet (i högra öfre fältet) upptogo en springande
häst med guldkrona på hufvudet (se W. 1). Kaspers
äldre son Fabian (se W. 2) fick 1687 gr e f ig
värdighet, men slöt 1712 själf sin ätt. Karl Henriks
sonsons sonson Fabian (se W. 6) erhöll 1809 greflig
värdighet, men hvarken han eller hans efterkommande
ha tagit introduktion på Kiddarhuset; de senare ha
ej heller användt grefvetiteln. - En gren af ätten
immatrikulerades 1818 som friherr-lig på Finlands
riddarhus och fortlefver där i landet.
1. Henrik W., konung Karl IX:s räddare, var livländsk
adelsman, arfherre till Wredenhoff och Nyenhoff samt
ryttmästare. Då i slaget vid Kirkholm 17 sept. 1605
konung Karl IX, som blifvit sårad och hvars häst
störtat, var nära att falla i de segrande polackernas
händer, lämnade W. honom sin häst, på hvilken konungen
undkom. Men W. blef af fienderna nedhuggen. Till
belöning för att han sålunda gick i döden för sin
konung fingo hans änka, Gertrud von Ungern-Sternberg,
och hans bägge söner (se släktöfversik-ten) 21
juli 1608 evärdlig besittningsrätt till Elimä
fjärding i Finland och godset Sitz (i Wittenstens
län. Livland). Svenska akad. lät 1805 slå en
minnespenning öfver W., och K. G. Nordin skref W:s
"Minne" ("Svenska akad:s handl. ifrån år 1796",
d. 4, 1809).
2. Fabian W., grefve, den föregåendes sonson,
ämbetsman, statsman, f. 20 mars 1641 på
Peipola i Finland, d. natten till 6 dec.
1712 i Stockholm, ingick efter
fullbordade studier och vidsträckta resor i främmande
länder på civila ämbetsmannabanan och befordrades
1675 till landshöfding i Viborgs län. Han flyttades
1681 i samma egenskap till Uppland, visade ovanlig
duglighet och drift vid reduktionens verkställande
inom sitt län och utnämndes till följd där-af af Karl
XI till landtmarskalk vid 1682 års riksdag. Efter Klas
Flemings död (1685) fick W. ledningen af reduktionen
sig anförtrodd som chef för de båda reduktionsverken
samt utnämndes 8 sept. s. å. till kungligt råd,
president i Bergskollegium och kammarråd. Två år
senare (23 april 1687) ställdes han i spetsen för
drätselförvaltningen som president i Kammar- och
Kommerskollegierna, visade sig vara en ypperlig
finansman och skar sina bästa lagrar genom sitt
outtröttliga arbete för att höja Sveriges handel och
närings-lif. 1687 upphöjdes han i grefligt stånd. Karl
XI:s förtroende insatte W. i förmyndarstyrelsen, som
skulle regera Sverige under Karl XII:s omyndiga år
(1697), men han skildes också tillsvidare från sitt
presidentsämbete och fick i stället öfverinseen-det
öfver flottans ärenden. På dessa anordningar gjordes
snart ett slut genom Karl XII:s myndighetsförklaring
vid 1697 års riksdag. W. blef aldrig den unge
konungens närmare förtrogne; men sedan kriget brutit
ut, föll på den gamle dugande statsmannen en dryg del
af den börda, som under denna tid det hemmavarande
rådet hade att bära. Han hade i främsta rummet att
sköta finanserna och under tryckande nöd skaffa
de medel, som kriget kräfde. 1711 dispenserades
han från kammar- och finansärendena, men behöll
presidentskapet i Kommerskollegium. Svenska akad. lät
1854 slå en minnespenning öfver W., och i sammanhang
därmed författade B. von Beskow ett "Minne" af W. (i
"Sv. akad:s handl. ifrån år 1796", d. 28, 1856).
3. Fabian W., friherre, den föregåendes
kusins son, riksråd, f. 1694, d. 17 febr. 1768 på
sin egendom Fågelsta i Södermanland, blef i svensk
krigstjänst kapten, men tog 1719 afsked och ingick
i stället i holsteinsk krigstjänst, i hvilken
han slutligen uppnådde generalmajors grad.
Detta hindrade honom ej att taga liflig del i
de svenska riksdagsstriderna, och han var
därunder ifrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
