- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1151-1152

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vrddhi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1151

Wrede

1152

kelse undo.r årets krig i Böhmcn mot konung Fredrik
II i Preussen, men återvände vid fredsbrottet mellan
Sverige och Preussen till hemlandet, där han en
tid tjänstgjorde i Fortifikations-kontoret och
Krigskollegium. Han utnämndes till öfverste 1762
för Skaraborgs och 1772 för Upplands regemente,
från hvilket han tog afsked 1788. samt avancerade
till generalmajor (1764). generallöjtnant (1773)
och general (1782). 1769 hade han uppförts på
riksrådsförslag. För sitt framgångsrika arbete för
jordbrukets höjande kallades W. 1786 till led. af
Vet. akad. G. Adlerbeth yttrar i sitt "Åminnelsetal"
öfver W. i Vet. akad. 2 mars 1796 (tr. s. å.): "Man
kan utan öfverdrift säga. att friherre W. gjort epok
i svenska landt-hushållningen".

6. Fabian W., grefve, den föregåendes son,
fältmarskalk, statsråd, f. 24 nov. 1760 på Kungslena
öfversteboställe, Skaraborgs län, d. 16 jan. 1824 i
Stockholm, blef 1777 löjtnant vid Lif-re gementet
till häst och var 1778-80 anställd i fransk
tjänst, vid regementena Royal sué-dois och De la
Marek. Under denna tid uppvaktade han 1778 Gustaf III
i Spaa. och där "börjades", såsom W. själf skrifver,
"den oafbrutna godhet, hvar-med konungen hedrade
mig under hela sin lifstid". Efter att en kort tid
ha varit anställd vid svenska legationen i Paris
återkom han i början af 1781 till fäderneslandet,
där han genast blef kammarherre hos drottningen
och avancerade raskt vid hofvet och på den militära
banan: han \ardt 1782 major och öfveradjutant, 1784
öfver-stelöjtnant och 1788 öfverste vid Upplands
regemente. Under finska kriget förde han avantgardet
vid Brakkila (1788), deltog vid intagandet af
Suttula- och Högforspassen samt i träffningen vid
Älgsjö (1789), förde i början af 1790 en brigad
i Karelen, hvilket han snart nödgades utrymma,
till följd af "oordning i allting och brist på alla
förnödenheter", och öfvertog så befälet öfver den
sårade G. M. Armfelts brigad i Savolaks. 1791 öfverste
vid Nylands regemente, åtföljde han s. å. konungen
till Aachen. 1795 öfvertog han chefskapet för
Björneborgs regemente och, s. å. generalmajor,
1796 för Lifgrenadjär-regementet. Under den hotande
krigsfaran 1801 fick han befälet öfver den 10,OQO
man starka armé. som sammandrogs på västkusten. 1802
blef han generalinspektör öfver infanteriet i Sverige,
med hvilket ämbete följde rätt till säte i konungens
krigskonselj. Vid denna tid utgafs en af W. utarbetad
Militärisk handbok, hvarigenom den franska
taktiken (något modifierad genom "Sprengt-portenska
reglementet") infördes vid svenska infanteriet. W.,
som 1805 utnämnts till generallöjtnant, fick i juli
1807 befälet öfver vänstra fördelningen (6 bataljoner
och l batteri) af armén i Pommern, tvangs 14 juli
vid Steinhagen af öfver-

lägsna franska stridskrafter att draga sig till
Negart, blef där, efter att på konungens befallning
ha föreslagit franske marskalken stillestånd,
ånyo anfallen och drog sig undan fransmännens
försök att afskära honom inom Stralsunds murar. Då
hans handlingssätt därvid icke öfverensstämde med
konungens befallningar, föll han i onåd, användes
ej af Gustaf IV Adolf under 1808-09 års finska krig,
men fick 18 mars 1809 omedelbart efter revolutionen
af hertig Karl befälet öfver Norra armén. Emellertid
hade ryssarna ryckt in i Västerbotten. Genom
Gripenbergs kapitulation vid Kalix, som lämnade
magasinen ända ned till Umeå i ryssarnas händer
(en del af magasinen i Skellefteå räddades dock af
generalintendenten Klingstedt, de i Umeå af Döbeln),
och sedan öfverstelöjtnant Furumark nödgats sträcka
gevär (15 maj), måste den försvagade norra armén draga
sig tillbaka på högra stranden af öre älf. Där kunde
W. samla endast 2,000 man under generalmajor Sandels
mot ryssarnas öfverlägsna här. Hans öfriga fåtaliga
trupper voro spridda emellan Härnösand och Gäfle
samt in i Jämtland. Emellertid väckte ankomsten
(slutet af juni) af några svenska fregatter och
skärgårdsfartyg till betäckning af W:s högra flank
så stor oro hos ryssarna för att bli afskurna från
tillförseln från sjösidan, att de gjorde förslag om
stillestånd. Detta aísíog W. till en början, men
efter Sandels’ motgång vid Hörnefors (5 juli) och
norrmännens inryckande i Jämtland (7 s. m.) blef W:s
ställning mera kritisk. Han afslöt nu stilleståndet
(till 9 aug.) och förstärktes kort därpå af norra
arméns andra fördelning, 2,000 man, under Döbeln,
som lyckats förmå norrmännen till stillestånd och
utrymning af det svenska området. Men denna styrka var
ej nog att försvara Ångermanland. Emellertid samlades
11-13 aug. vid Härnösand under generalamiralen
Puke en svensk flotta med landstigningstrupper,
som skulle W. till hjälp norrifrån angripa den
under generallöjtnant Kamenskij i trakten af Umeå
stående ryska armén. Puke hade fått högsta befälet
i Norrland både till lands och sjöss, således äfven
öfver W:s armé. I harm öfver bristande förtroende,
som samtidigt visades honom, lade W. in om afsked, men
förmåddes återtaga sin ansökan. Han deltog därefter
med Puke och G. Wacht-meister m. fl. i det krigsråd,
som hölls vid Härnösand ang. lämpligaste platsen för
truppernas landstigning, och synes efter hand ha enat
sig med Puke om, att platsen därför borde bli Kåtan,
hvarifrån man skulle rycka mot Umeå och falla ryssarna
i ryggen (se vidare Väster-bottensexpeditionen). -
W., som 29 juni 1809 blifvit grefve och general
af infanteriet, afgick i maj 1810 i utomordentlig
beskickning till kejsar Napoleon. Under hans vistelse
i Paris väcktes helt oförmodadt frågan om prinsens
af Ponte Corvo val till svensk tronföljare genom
K. 0. Mörners inblandning. I ett samtal med prinsen
snarare tillstyrkte än afrådde han dennes planer; han
arbetade ock vid riksdagen i Örebro till en början för
dennes kandidatur, hvilken omsider, efter åtskilliga
förvecklingar, ock blef regeringens. W. blef 1810
kansler vid krigsakademien och statsråd samt 1811
En af rikets herrar. S. å. lämnade han chefskapet
för Lifgrenadjärregementet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0608.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free