- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
153-154

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål - Världskriget. Krigshändelserna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föra tvåfrontskrig och kunde nu koncentrera sina
återstående krafter på den stora västfrontoffensiven,
som började 21 mars 1918 (se därom sp. 235 ff.).
En hjälpexpedition till Finland (mars–maj)
bidrog emellertid väsentligt till undertryckandet af
det där sedan slutet af jan. pågående ”röda”
upproret och påskyndade i samband därmed Finlands
utrymning af där ännu kvardröjande ryska
stridskrafter, och särskildt i Ukraina nödgades tyskar
och österrikare äfven anlita trupper för
fredsvillkorens genomförande. Den efter fredsslutet
återupptagna diplomatiska förbindelsen med Ryssland
underlättade för bolsjevikerna igångsättandet af
revolutionär propaganda i Tyskland, hvarigenom
”den inre frontens” styrka märkbart försvagades
under sommarens och höstens afgörande strider på
västfronten. – Centralmakternas sista diplomatiska
framgång var afslutandet af preliminärfred i
Buftea 5 mars och slutlig fred i Bukarest 7 maj
med Rumänien på synnerligen hårda villkor för
detta land. Bulgarisk-turkisk oenighet om en del
af bytet, norra Dobrudscha, blef en svår påfrestning
för centralmaktsförbundets sammanhållning, och
den tyskvänlige bulgariske ministerpresidenten
Kadoslavovs afgång (juni) med anledning af
Dobrudschafrågan förebådade Bulgariens affall. Den
nye ministerpresidenten Mahnov skyndade efter de
allierades stora framgångar i den nya, 15 sept.
påbörjade Saloniki-offensiven att ingå stillestånd med
ententen (28 sept.) och därvid bl. a. upplåta
bulgariskt område till bas för fortsatta operationer mot
de återstående centralmakterna. Turkiets affall var
nu blott en tidsfråga, och i Österrike, där Czernin
i samband med afslöjanden om ”Sixtus-brefven”
(april) som utrikesminister aflöstes af Burian, växte
krafvet på nya, enträgna fredsanbud och tilltog
jäsningen bland de tjecho-slovakiska och
jugoslaviska befolkningselementen, hvilka af de allierade
numera öppet erkändes som förbundna nationer.
Tyske utrikesministern Kuhlmann hade 9 juli
ersatts af amiral Hintze till följd af ett riksdagstal,
hvari han ansågs ha öppet erkänt, att militära
framgångar ej ensamma kunde leda till afgörande
i kriget. 30 sept. afgick äfven rikskanslern
Hertling, och hans efterträdare, prins Max af Baden,
som bildat en parlamentarisk ministär med Solf som
utrikesminister, den fredsifrande centerledaren
Erzberger och socialisterna Scheidemann och David
bland ministärens medlemmar, fann sig under
påtryckning från krigsledniugen nödsakad att 5 okt.
telegrafiskt anmoda president Wilson om att taga
fredsverket i sin hand och till en början utverka
omedelbart stillestånd. Motsvarande uppmaningar
sändes samtidigt till Wilson äfven från de tre
öfriga centralmakterna, och därefter vidtog en
telegrafisk notväxling mellan Berlin och Washington,
som omsider ledde till Wilsons utfästelse att
utverka stillestånd på grundvalen af hans med ett par
modifikationer af de allierade godtagna allmänna
fredsprogram. Stilleståndet med Tyskland ingicks
11 nov., Österrike-Ungerns stillestånd afslöts 2
nov., Turkiets 30 okt.; i Tyskland och
Österrike-Ungern hade under tiden monarkien fallit, och i
Turkiet hade de ungturkiske krigsledarna Enver
pascha och Talaat pascha afgått och satt sig i
säkerhet.
V. S–g.

*     *
*



Krigshändelserna.

Krigsutbrottet och mobiliseringen i de olika
staterna.
25 juli 1914 – samma dag som serbiska
regeringen, såsom å sp. 141 nämnts, lämnat ett enligt
österrikisk-ungerska regeringens uppfattning
otillfredsställande svar på sistnämnda regerings ultimatum
– anbefalldes allmän mobilisering i Serbien.
Samtidigt afbröt Österrike-Ungern den diplomatiska
förbindelsen med Serbien och lät mobilisera 16
infanterifördelningar. 28 juli afgafs dubbelmonarkiens
krigsförklaring, och 31 juli började
trupptransporterna mot den serbiska gränsen.
Emellertid hade Ryssland 25 juli mobiliserat större
delen af sin armé, nämligen 14 armékårer och
26 reservfördelningar, hvarom österrikisk-ungerska
regeringen erhöll kännedom 29 s. m. Detta
föranledde en allmän mobilisering af Österrike-Ungerns
stridskrafter
31 juli. S. d. kungjordes
allmän mobilisering äfven i Ryssland. Med anledning
häraf afgaf tyska regeringen senare s. d.
ett ultimatum till Ryssland ang. inställandet af
alla militära mot Tyskland eller dess ifrågavarande
bundsförvant riktade militära åtgärder. Då
intet svar härpå följde, anbefalldes 1 aug.
mobilisering af Tysklands samtliga stridskrafter och
afgafs krigsförklaring mot Ryssland. S. d.
öfverskredo ryska trupper (kosacker) tyska gränsen
vid Eichenried i Ostpreussen. Med anledning af
tyske ambassadörens i Paris förfrågan om Frankrikes
hållning i händelse af ett eventuellt krig
mellan Tyskland och Ryssland utfärdades 1 aug.
order om allmän mobilisering af franska armén
och marinen
. 3 aug. afbrötos de diplomatiska
förbindelserna mellan Tyskland och Frankrike (se sp.
144). Emellertid hade redan 31 juli order om allmän
mobilisering utfärdats i Belgien
”till skydd för
landets neutralitet”. Följande dag inryckte tyska
trupper i Luxemburg, trots dess regerings
protester, och besatte landets viktigaste
järnvägsstationer. Sedan tyska regeringens 2 aug. gjorda
framställning till belgiska regeringen om fritt
genomtåg afslagits påföljande dag, öfverskredo tyska
trupper natten 3–4 aug. belgiska gränsen s. v. om
Aachen på frammarsch mot Liège. Med anledning
häraf mobiliserade England, som var en af
garantimakterna för Belgiens ständiga neutralitet, sin armé
4 aug. – efter att redan 2 s. m. ha mobiliserat sin
marin – och utfärdade krigsförklaring mot Tyskland.
Sedan Österrike-Ungern 6 aug. förklarat krig
mot Ryssland samt krigstillstånd inträdt 10 aug. med
Frankrike, den 13 med England och den 27 med
Belgien, befunno sig centralmakterna i krig med
Serbien, Ryssland, Frankrike, Belgien och England. 7
aug. hade äfven Montenegro förklarat Österrike krig.

De mobiliserade stridskrafterna. Tyska arméns
fredsstyrka (enligt stat) utgjorde vid
krigsutbrottet 780,000 man (se vidare Tyskland,
sp. 637–639). Vid mobiliseringen bragtes de 25
armékårerna på krigsfot med i stort sedt
oförändrad sammansättning. Kårernas krigsstyrka
växlade mellan 37,000 och 43,000 man, infanterifördelningens
(divisionens) krigsstyrka uppgick till
omkr. 17,500 man. Hufvuddelen af kavalleriet
sammanfördes dock till 11 kavallerifördelningar
(på omkr. 4,000 man), af hvilka flertalet bildade
4 kavallerikårer. Dessutom uppsattes ett antal
tunga mörsarbataljoner och tunga kanonbatterier,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free